Men när han korsat Atlanten återfann han kärleken. Noah Welch insåg att miraklens tid inte är förbi.
Han hade lyckats. Men var han lycklig?
Hösten 2005. En 23-årig Noah Welch satt i bilen. I sin alldeles nya Mercedes V12 cl600. Hans drömbil. Hans drömliv hade startat, han hade just gjort sin första träning med Pittsburgh Penguins. Nu var han proffs i National Hockey League.
Vägen till den här Pennsylvania-parkeringsplatsen hade varit lång. Börjat med en fattig uppväxt i Boston-stadsdelen Brighton. Fortsatt med fyra framgångsrika år på prestige-universitetens prestige-universitet, Harvard. Vägen hade lett honom ända hit, till barndomsdrömmen.
Och ändå satt han där i bilen och kände sig … besviken. Tom. Frågande. Var det inte mer än så här? Skulle han inte vara gladare? Något skavde. Något saknades. Vad?
• • •
November 2013. En 31-årig Noah Welch sitter plikttroget och väntar i Vida arena-restaurangen. Säsongen är två månader ung, just de här veckorna går Växjö Lakers riktigt bra i Svenska Hockeyligan. Matchuppehållet är ovanligt långt (tre dagar). Noah har kommit tillbaka från diverse skador, åter blivit backklippan han ska vara.
I USA är det Thanksgiving. En dag han allra helst varit hemma med släkt och vänner. På sin karakteristiska Boston-dialekt berättar Noah om uppväxten i Brighton, Massachusetts. Om hur föräldrarna skildes tidigt.
– Vi hade aldrig några pengar. Men mamma gjorde ett stort arbete, uppfostrade två pojkar samtidigt som hon hade två heltidsjobb.
Han var ett aktivt barn. Älskade att spela hockey på gatan. Noah och kompisarna brukade smyga iväg till Harvard-universitetets campus, några kilometer bort, för att se på matcherna. De drömde också om att representera skollaget The Crimson Tide. Om att komma med i all star-laget, bli en all-american.
Noah lyckades med allt det där. Tack vare mammans förmaningar om att plugga hårt. Han kom in på Harvard, på ett hockeystipendium. Vann två seriesegrar under sina fyra college-år. Samtidigt skulle kurserna klaras av. Utan godkänt ingen ishockey.
– Det fanns nätter när du fick sitta och plugga i många timmar, trots att det var match dagen därpå. Men det svåraste på Harvard är att komma in. Att klara av skolan är inte riktigt lika svårt som folk tror.
Av USA:s 44 presidenter har åtta studerat vid Harvard. 69 Nobelpristagare tog examen där.
– Det är väldigt intressanta människor som går där. Jag tror att de tänker annorlunda, tänker stort. De vill bli framgångsrika. Det var fascinerande att vara omgiven av dem då, och att läsa om vad de gör i dag.
Till exempel Facebook-grundaren Mark Zuckerberg.
– Jag känner honom inte personligen, men var nog en av de 500 första som skaffade Facebook …
– Även killar som jag spelade hockey med tjänar miljoner på Wall Street i dag. Själv hade jag aldrig valt Harvard om jag inte trott det skulle hjälpa mig till NHL. Men jag förstod också värdet av en examen därifrån. Om det inte blev något av hockeyn kunde den öppna dörrar.
Det behövdes inte, han nådde världens bästa hockeyliga. Körde på, trots tomheten på parkeringen. Kämpade på, när Pittsburgh skickade honom till farmarlaget. När en ordinarie back blev skadad kom den första stora chansen. Redan i sin andra NHL-match, mot Montreal, blev Noah rubrikernas man. Han bröt ett uppspel, men i stället för att skicka ner pucken i sarghörnet råkade en övertänd Noah dundra upp den i nättaket. I det egna målet. Sportkanalen ESPN utsåg det till veckans tabbe.
– Det var tufft. Riktigt tufft. Min morbror – som alltid varit mitt största hockey-fan – satt på läktaren och tyckte så synd om mig. Han bad för mig. Och i nästa period gjorde jag mitt första riktiga NHL-mål. Då tårades hans ögon.
NHL-karriären fortsatte i samma takt. Fram och tillbaka, aldrig riktigt etablerad. Efter sex år flyttade han till Sverige.
– Jag tyckte inte att hockeyn i NHL var rolig längre. Mycket på grund av mina skador. Jag hade opererat axeln, knäet, armbågen och haft några hjärnskakningar. Jag behövde något nytt. När jag fick spela regelbundet i HV 71 återfann jag kärleken till hockeyn.
Han kom till Växjö i fjol. Vet inte hur länge till han spelar. Planerar redan för framtiden. Olika investeringar, olika projekt. Bland annat funderar Noah och en Harvard-kompis på att öppna ett stenbrott i Ghana, för att bryta material till vägar och förbättrad infrastruktur där.
– Det är något som gör mig uppspelt. En möjlighet att tjäna pengar, men också att göra gott.
Eller så blir kanske gubben Noah spelaragent. Framförallt vill han och hustrun Alissa bli föräldrar.
– Vi försöker adoptera en liten flicka, min nästkusins dotter. Min nästkusin har problem med droger, och dottern bor i ett fosterhem just nu. Men det är en lång process.
Svårt att fokusera på ishockeyn?
– Ja, det har hänt några gånger i år att vi fått samtal som … Det har varit tufft. Men det är en del av att vara proffs, när du går in på rinken fokuserar du på jobbet.
• • •
Pucken studsar över hans klubblad, Växjö Lakers tvingas börja om anfallet. Noah Welch tittar snabbt mot taket. Mot vad? Mot vem?
En vecka har gått. Lakers har tappat formen, ligger under mot AIK. Kvitteringen kommer sent, när Noah hittar Rhett Rakhshani med en öppnande passning. Annars håller han sig ofta i bakgrunden. Står (för det mesta) rätt. Delar ut en tuff tackling. När målvakten Scott Munroe släpper in ett billigt mål är det assisterande kapten Welch som är först framme och uppmuntrar. Lagkamrater beskriver honom som en bra kille. Klok. Skämtsam. En ledare.
Men Växjö förlorar på straffar. Ljuset släcks, Vida arena töms, en ensam gestalt står kvar på isen och diskuterar med domarna. Assisterande kapten Welch. Dagen därpå meddelas att han är skadad igen. “Underkroppen”. Knäckande för de flesta. Kanske inte lika farligt för Noah.
Han såg sitt ljus när det var som mörkast. Sommaren 2007 hade han skrivit ett finfint kontrakt med Florida Panthers, som hade ont om etablerade backar. Det höll i sex matcher. Mot Montreal gav han sig in i ett slagsmål, för att hämnas en attack på en lagkamrat. Noah halkade, landade på axeln. Operation. Säsongen över.
– När jag gick skadad blev jag inbjuden att följa med till en ny kyrka. Jag hade inte haft en religiös uppväxt, men nu hörde jag evangeliet. Jag började följa Gud.
Som följde med till Sverige.
– Det här är ett speciellt år för mig och min fru. Vi har startat en bibelstudiegrupp. Några killar i laget – killar som jag aldrig någonsin trodde skulle komma – har varit där varje vecka.
– Detta är det viktigaste i vårt liv. Att kunna göra något sådant här är otroligt. Kalla det ett mirakel, eller vad du vill. Otroliga saker har hänt utanför hockeyrinken det här året.
Idén till diskussionsgruppen hade Noah med sig från NHL.
– Jag blev uppmuntrad att starta en liknande grupp här. Jag ville göra det förra säsongen, min första i Växjö. Men jag var lite rädd för vad killarna i laget skulle tycka, och fegade ur. Det lämnade en dålig eftersmak. I år bad jag och min fru mycket. Dessutom anslöt Rhett Rakhshani, som också är troende, till laget. Då blev det lättare att fråga.
Religionen är viktigare för dig än ishockeyn?
– Definitivt. En gång kom hockeyn först i mitt liv, men det blev inte så bra. I dag är Gud och Jesus viktigare än min egen familj. Och då älskar jag både familjen och ishockeyn väldigt mycket. Men min fru skulle säga samma sak – jag är tvåa. Vissa kanske reagerar på det.
Vad är den största skillnaden mellan att leva i USA och Sverige?
– För mig personligen är det den totala avsaknaden av diskussioner om Gud. I USA är kyrkorna mer närvarande, även om vi är väldigt distraherade där också. Här är det nästan som att Gud är död. Jag förstår inte hur folk inte kan ställa sig frågorna – vad händer när vi dör, vad är meningen med livet, vad är gott och vad är ont?
Tittar folk här konstigt på dig, när du är så öppen med din tro?
– Kanske. Men jag tittar konstigt på dem också. Tro handlar inte om att förlora något, utan om att vinna något. Du blir inte en tråkig person av den.
Har religionen gjort dig till en bättre spelare?
– En intressant fråga. Jag tror det. Jag är en bättre lagkamrat, jag lyder coachen. Och när det går dåligt är det lättare att komma upp ur svackorna, eftersom hockeyn inte är allt.
– Allt vi människor gör, gör vi för att försöka fylla ett tomrum i våra liv. Ett tomrum som bara en relation till Gud kan fylla. Jag tycker att jag bevisat det – jag hade en Harvard-examen, spelade i NHL, jag tjänade pengar, jag var frisk, jag dejtade kvinnor, jag gjorde allt det som världen sa skulle göra mig lycklig. Men det blev mycket tomhet. Utan en relation till Gud är det bara skräp.
Ur Smålandsposten den 14 december 2013.