ÖSTERSUND/STOCKHOLM/SÖDERTÄLJE. Först skrev de sin historia, sedan skrev de historia. Efter segerdansen gick de till dansträningen.
Östersunds fotbollsklubb använder kultur som språngbräda. Ut i det okända, upp i allsvenskan.
Vi hängde med en bit på vägen.
Två fotbollsspelare i mjukisbyxor skyndar in på pizzerian i Hede, Härjedalen. Det är november, minusgrader, klockan är halv nio, det är 15 bilmil hem till Östersund. Tränaren följer efter. Pizzeriapersonalen tycks överraskad, hade nog inte väntat sig fler gäster den här onsdagskvällen. Spelarna frågar vad som rekommenderas.
Över kebaben diskuterar de helgens stora uppgift med coachen. Kulturcoachen Karin Wahlén.
Mittfältaren Dennis Widgren berättar att polarna är osäkra på vad de kan vänta sig på söndag, på Storsjöteatern i Östersund. Då ska Dennis och hans lagkamrater dansa, bland annat ska han gestalta Diego Maradonas dribblingsräd i VM 1986. Blir det en plojföreställning, eller är det på riktigt? Karin frågar vad han svarat.
– Både och?
Mittbacken Sotirios Papagiannopoulos funderar över litteraturträffen de just kommit från. Säger att han läste Karins kapitel från boken som fotbollsklubben gett ut.
– Men jag vet inte vem han du skrev om är. Bo…
– Bourdieu!
Karin förklarar gärna sin franske favoritfilosofs (förnamn Pierre) tankar om kulturellt kapital. Om hur bildning kan ge nycklar till dörrar som pengar aldrig kan öppna. Om hur vi ofta ärver kapitalet från våra föräldrar. Spelarna nickar. Sedan hastar de hemåt.
Kvar i den folktomma lokalen hänger frågorna. Fotboll, dans, böcker, filosofi – vad i hela Härjedalen hände här?
• • •
Karin Wahlén brukar få frågan av media. Är inte alltihop ett publicitetstrick för att Östersunds Fotbollsklubb ska synas, även utanför sportbubblan?
– I så fall är det ett jävligt jobbigt pr-jippo, svarar pr-konsulten.
Uppmärksamheten är bara en välkommen biprodukt. Det och Bourdieu-kapitalet. Viktigast är att vinna.
Under Karins uppväxt gjorde Östersunds lag sällan det. Varken IFK Östersund eller stadsrivalen Ope iF hade någonsin nått (herr)allsvenskan. För Karin var fotbollen ständigt närvarande, i dag hävdar hon att lördagsgodistilldelningen hängde på hur det gått för pappa Lasse Landins favoritlag Crystal Palace. Själv sprang hon upp och ned på IFK-flicklagets yttermittfält, utan att komma någonstans. Egentligen ville hon bli bibliotekarie, men utbildningen fanns i Borås och det lockade inte efter Östersund. Det blev Stockholm, media och kommunikation, hon hamnade så småningom som seniorkonsult i Bryssel och återvände till Stockholm där hon 2011 startade Kult PR.
Under besöken i hemstaden fick Karin se ett nytt fotbollslag. Klubbarna hade 1996 gått samman i Östersunds FK. Resultaten påverkades inte nämnvärt. Hösten 2010 lyckades ÖFK dratta ned i division 2 – fjärde serienivån. Kaos utbröt, sportchefen Daniel Kindberg avgick. Men när spelarna hotade att hoppa av gjorde den gamle yrkesmilitären helt om, och valdes till ordförande.
Nere i Stockholm cyklade Karin omkring med en idé i bakhuvudet. Konstmuseet Louisiana utanför Köpenhamn hade ju en litteraturfestival, skulle det inte gå att arrangera en sådan här också? Hon nämnde idén för pappa Lasse, som blivit kanslichef i ÖFK. På skämt svarade han att klubben kunde fixa festivalen i Östersund.
– Men jag tänkte att det faktiskt inte vore omöjligt, säger Karin.
– Jag gick igång på något slags Bourdieu-plan, på att ge kulturellt kapital åt alla. Jag fick ett möte med Daniel Kindberg, men trodde aldrig att han skulle nappa. Så jag drog på med hela registret. Då sa han: ”Fan, det här ska vi göra!”
Daniel Kindberg är även vd för det kommunala bostadsbolaget, typen som svarar på ditt mejl strax innan du hunnit trycka ”skicka”. Han tänkte redan större, skulle det vara kultur skulle det vara all in. Spelarna måste involveras. Möta konsten.
– I början gick det skitdåligt. Det blev skola av det. Så vi bestämde oss för att göra något annat, säger Karin.
Under en författarträff hade Daniel Kindberg hamnat i samma soffa som Martina Haag. Hon berättade att svenskens största skräck i livet inte är döden – utan scenen.
– Det där kletade sig fast i min hjärna, minns ordföranden.
2012 lanserade ÖFK sin kulturakademi, sitt årliga projekt där spelarna skulle ”tvingas ut på den tunna isen”.
– Tanken var att om de blev modigare utanför planen skulle de även bli modigare på den, säger Karin.
Första året sattes en teaterpjäs upp. Andra året skrevs boken Min resa till ÖFK. 2014 avslutades med ett konstprojekt. i takt med sportsliga framgångar avtog muttrandet om att laget bara borde ägna sig åt fotboll.
Hela säsongen 2015 stod ÖFK med ett ben i allsvenskan. På affischerna utanför Storsjöteatern stod att laget skulle dansa den 14 oktober. För en gångs skull fick lagledningen säga ifrån, hård dansträning var inte den återhämtning spelarna behövde. Showen sköts upp en månad.
• • •
I stället samlas ÖFK-familjen på Södertälje fotbollsarena en svinkallt månklar kväll. En poäng på de två sista matcherna räcker. En busslast bortafans (sex-sju timmars enkel resa, en tisdag) sjunger ”Grattis Sverige, här kommer Jämtland”. Daniel Kindberg borde ha annat att tänka på timmen innan match, men sätter sig gärna i avbytarbåset för att prata kultur.
– Vi vill vara eljest, ett norrländskt ord för ”annorlunda”. Vi har inte resurser att konkurrera på samma sätt som andra klubbar, så vi måste söka nya vägar. Kulturen är en.
– Men för att det ska funka måste alla vara med. Annars får de sparken. Och du måste vara långsiktig, det måste hinna arbeta sig in en kultur för att kulturen ska bli ett verktyg. För oss är den en träningsform, precis som vi tränar fotboll eller fys. Vi använder de kulturella uttrycken helt brutalt, helt cyniskt. Vi utnyttjar dem för att vinna fler fotbollsmatcher.
Ibland räcker dock oavgjort. Tränaren Graham Potters asymmetriskt offensiva uppställning blir först överraskande förutsägbar. Inte särskilt modig. Men med 20 minuter kvar, och 1–0 till Syrianska, smeker ÖFK-mittfältaren Brwa Nouri fram bollen till Jamie Hopcutt. Skyttekungen rundar målvakten, och precis när han tycks ha kommit ur vinkeln blir det mål.
Klockan 21.23 blåser domaren av. Östersunds FK blir det 63:e laget genom tiderna att spela i Sveriges högsta (herr)serie. På läktaren tåras Karin Wahléns ögon, halvtidsarbetet med laget har fått henne att helt förstå faderns fotbollspassion. Daniel Kindberg duschas i omklädningsrummet, spelarna hoppdansar till musiken. Senare den natten ska några av dem nekas inträde till en Stureplanskrog, då de fortfarande bär inför-matchen-mjukisbyxor. Dörrvakten har väl aldrig hört talas om ”eljest”. Men ÖFK hörs plötsligt överallt.
• • •
— Sccchhh!
Dansläraren tröttnar. Spelartruppen låter som en ovanligt ofokuserad högstadieklass. Sedan superettan-säsongen avslutades – med nytt publikrekord, 6 544, på Jämtkraft arena – har stadens hjältar firat och firats. På weekendresan till Köpenhamn, inför tusentals på Stortorget i Östersund. Nu hägrar semestern. Samtidigt oroar framtiden många. Vilka spelare finns det plats för i allsvenskan? Vilka finns kvar när nästa kulturprojekt offentliggörs i januari?
Men först ska det alltså dansas.
Instruktören Maria Nilsson Waller växte också upp i Östersund. Som 15-åring flyttade hon till balettakademin i Stockholm, i dag bor hon i Irland, men har allt oftare återvänt till hemstaden för att sätta upp produktioner. Ändå tvekade hon när ÖFK hörde av sig.
– Jag hade ett långt samtal med Daniel Kindberg, som hade stora visioner. Det skulle vara tretimmarsföreställning, Svansjön, en stor svensk premiär, sedan en europeisk, sedan… Jag fick verkligen lära mig ÖFK-andan, ingenting är omöjligt.
Högst tveksam tackade hon ja, anlitade Elin Hedin som assistent. Nu är de stressade. Och förväntansfulla.
– Precis som andra former av kreativitet är dansen ett språk som alla kan uttrycka sig på. Men ofta betraktas den som något svårt. Därför är det här ett härligt projekt, säger Maria.
– Bara för att det är fotbollsspelare finns ingen anledning att lägga sig ytligt. Vi jobbar med dem som professionella dansare, samtidigt som vi också får inse var begränsningarna finns.
Efter fotbollssäsongen har två veckor avsatts åt dansen. Tre timmar varje dag. Fyra dagar kvar att drilla.
Nu står det ”Giant body” på Maria och Elins post-it-lapp.
– Tänk, hur skapar vi en sådan?
Gruppen samlar sig. Diskuterar. Börjar testa.
– Är det en kille eller en tjej?
– Spelar det någon roll?
Till slut ligger alla där på trägolvet. Huvud, torso, armar, ben. Spelare, tränare, kanslipersonal, kulturcoach. Men ingen ordförande den här eftermiddagen.
Däremot en tränare. När Graham Potter fortfarande spelade, i engelska York, tog han en gång med sig George Eliots klassiska 1800-talsroman Kvarnen vid Floss på bussen. Lagkamraterna tittade förvånat på honom. I Östersund passar han perfekt.
– Teaterföreställningen vi gjorde 2013 var faktiskt en av mina största stunder här. Nervositeten, känslan av att ta sig an något annorlunda – det var fantastiskt. Numera är vi vana vid att vara obekväma.
Klubben har gjort sig känd för att hitta spelarguldkorn som andra ratat. Både i Sverige och världen. Mångfaldsmanifestationer har varit något helt naturligt, intäkterna från konstutställningen gick till exempel till organisationen ”Ingen människa är illegal”.
Spelarna kommer från många håll, har rötterna på ännu fler. Ta Alex Dyer – uppvuxen i Storbritannien, svensk mamma, har spelat landskamper för farföräldrarnas karibiska hemö Montserrat.
Eller Brwa Nouri. Kurd, född i Iran, uppvuxen i Solna. Han får ofta agera affischnamn för ÖFK:s kulturakademi. Den dagen han skriver sina memoarer kommer de bli läsvärda. Brwa var AIK-talangen som höll på att kasta bort karriären, rakt ned i drogträsket. Under tiden med Borlänge-laget Dalkurd hittade han till slut rätt. Under en utlåningssejour i Åtvidaberg fann han litteraturen. I stugan fanns absolut inget att göra, så han gick till biblioteket och lånade Den gamle och havet. Han fortsatte att läsa, vilket ledde till att en (just nu slumrande) bokcirkel startades i ÖFK. Och till en videohälsning från Americanah– författaren Chimamanda Ngozi Adichie. ”Litteraturvärldens Lionel Messi”.
– Dansen var jag inget stort fan av från början, säger Brwa. Men det har varit kul att utforska nya sidor av sig själv. Det är inte så att jag går fram till någon i omklädningsrummet och säger ”fick du den här och den här insikten av dansen?”, utan kulturprojekten är utmaningar som gör oss tryggare i våra liv. De stimulerar oss. Du blir inte en bättre människa automatiskt, men du lägger fler saker i ryggsäcken. Fler saker som du varit med om.
På trägolvet har den gemensamma jättekroppen börjat röra sig. Den klappar, kliar sig i huvudet, skakar på armarna. ÖFK-arna reser sig, applåderar. Maria och Elin låter dem ta rast.
Spelarna hittar blixtsnabbt en boll. Danslärarna tror att fler kunde behöva en paus.
– Tänk om alla arbetsplatser kunde göra så här. Ta ett tvåveckors-break, där alla hierarkier raseras. Där alla får vara nybörjare. När man lär sig tillsammans kommer man varandra nära.
• • •
Fyra dagar senare ska föreställningen på den utsålda teatern sluta med publikens stående ovationer. Den ska börja med att spelarna håller upp en fransk och en libanesisk flagga, Daniel Kindberg ska läsa en text om terrordåden i Paris och Beirut. Sedan ska de dansa. ibland utan musik, ibland till Tjajkovskijs Svansjön. Inte i tre timmar, men väl i en. I svarta träningskläder och vita tubsockor. Graham Potter ska göra sitt solo, Lasse Landins tonårsminne från dansbanan ska spelas upp. Allt ska sitta. Sedan ska de känna stolthet och eufori och tomhet, och gå till en sportbar där de ska mötas av nya applåder.
Men först ska de åka till Hede och läsa.
Karin Wahlén haffar Sotirios Papagiannopoulos och Dennis Widgren, smiter från dansträningen i förtid. Tillsammans med regionbiblioteken och Sisu idrottsutbildarna driver ÖFK även projektet ”Passa boken”. Med det mindre cyniska målet att få ungdomar att läsa. Två spelare brukar följa med för att besöka en förening, läsa en snutt ur ÖFK-boken och sedan prata litteratur. Träffarna avslutas med en gemensam aktivitet.
I härjedalska Hede (700-talet invånare) väntar marschaller, nybakat och åtta unga. Men det är mest de vuxna i skidklubben som ställer frågor. Vad i kulturprojektet har varit svårast?
– Dansen, säger Dennis.
– Roligast?
– Boken.
21-åringen plockar upp Min resa till ÖFK, börjar läsa högt ur texten han skrev för två år sedan.
– Östersund. Staden som under min uppväxt förknippades med snö, längdskidor, dunjackor och Storsjöodjur. Nu även med ett fotbollslag…
Efteråt går alla ut för att testa skidskytte. Skytte i alla fall, i väntan på snön. I november har bara frosten kommit, men spelarna lägger sig gärna på marken i sina mjukisbyxor.
När Karin halvspringer tillbaka till bilen förklarar hon vad ”Passa boken” ger.
– Säg att vi träffar tusen barn totalt. Jag tror inte att vi får alla tusen att börja läsa, men kanske… fyra, som inte skulle ha öppnat en bok annars. Då är jag nöjd.
Hemresan känns kortare, Karin kör 20 frågor. Dennis längtar till Thailand. Han tänker ta med några böcker, berättar att han börjat läsa mer efter skrivprojektet. Kulturcoachen känner att hon kommit en bit till.
Fakta: Fem andra möten idrott–kultur
• Musik: De officiella kampsångerna inför stora mästerskap är en kär fotbollstradition. Bland de bästa är New Orders World in Motion från 1990, där Englands spelare förtjänstfullt håller sig i bakgrunden. Tills John Barnes bryter ut i rap.
• Konst: Då de moderna olympiska spelen tog fart i början av 1900-talet fanns kulturen med på ett hörn. Som i Los Angeles 1932. Svenske David Wallin vann guld i konst med sin Vid Arilds strand.
• Poesi(?): Efter att Éric Cantona karate-sparkat en motståndarsupporter 1995 ville hela fotbollsvärlden förhöra honom. Men på presskonferensen yttrade stjärnan bara en mening: ”När fiskmåsarna följer efter trålaren är det för att de tror att sardiner kommer att kastas ut” — och gick igen.
• Dans: Flera bedömningssporter tangerar förstås kulturen. Närmast kommer den hopp-lösa konståkningsdisciplinen isdans.
• Litteratur: ”Bokhandeln i Sverige är på nedgång, men hoppas få ett lyft med Zlatans självbiografi,” skrev Aftonbladet när projektet offentliggjorts. Det lät väl tufft, även för Zlatan. Men Team Ibrahimovic/ Lagercrantz fick utmärkta recensioner. Och lyfte bokbranschen rejält.
Ur Tidningen Vi, januari 2016