Ambulansen försvinner uppför grusvägen i ett dammoln.
Ännu en fotbollsspelare lämnar Konga.
Kanske har du hört den här förut. Historien om den lilla landsbygdsbyn som kämpar mot urbaniseringen, där bruket lagts ned och skolan skurits ned och det mesta var bättre förr. Historien om den lilla fotbollsklubben som kämpar mot samma avfolkning och mot ledarbristen, och just den här söndagen mot Hovmantorps Gif.
Vore det ett filmmanus hade laget rest sig nu. Sara Henriksson, som spelat i klubben sedan barnsben, hade nickat segermålet. Den oerhört orutinerade målvakten hade idioträddat i sista sekunden. Kramkalas hade utbrutit, jubel bland de 15 betalande åskådarna som plötsligt blivit många fler. Sedan hade kameran svept över Örmovallens gröna gräsmatta, upp över tallarna där bakom och upp mot den blå himlen. Någon hade sjungit en snutt.
Men det här är den svenska fotbollsverkligheten. Matchen blåses igång igen.
• • •
Första gången vi träffas är i mars, på en restaurang i Växjö. Malin Olofsson har kommit ned från reklambyrån hon driver på våningen ovanför, för att berätta om sitt Konga. I bakgrunden sjunger Otis Redding “I’ve been loving you too long, to stop now”.
Borta på biblioteket bläddrar jag i Sandsjöböckerna. Hembygdsföreningen berättar om Konga med omnejd. Talar om att 1984 föddes 23 personer där nere i gränstrakterna mot Blekinge. Malin Olofsson var en av dem. Båda släktsidorna hade bott i Konga i generationer. Familjeföretaget hade redan 60 år på nacken när Malin föddes. Annars dominerades orten av bruket. Med anor från 1742. Med hundratals anställda.
1933 hade Södra Sandsjös Gymnastik- och idrottsförening bildats. När Folkets hus höjde hyran året därpå fick gympan läggas på is. I stället började man med fotbollen, som börjat växa fram till Sveriges stora folkrörelseidrott. Konga var en typisk bruksort, fotbollsklubben har alltid kämpat i Smålandsserierna. Var uppe och gästspelade i division 4 ibland. Slog Öster i en vänskapsmatch 1961. 1970 byttes namnet ut, till Konga SK, folk i Dångebo avsa sig medlemskapet i protest. Samma år som Malin föddes startades det första flicklaget. 1989 gjorde klubbens 16-åringar en säsong i pojkallsvenskan.
För Malin var det självklart att börja spela fotboll. Att lämna Konga var lika självklart, som 15-åring flyttade hon till Växjö för att läsa på gymnasiet. Hon satsade på fotbollen, var lovande, styrketränade, boxades, allt för att bli starkare. I dag säger hon att det föll på att hon inte förstod spelet tillräckligt, inte då. Efter studenten försvann hon till Skåne, där hon tänkt plugga till polis. Den kreativa ådran visade sig dock vara för stark. Hon kom in på grafisk formgivning. Kom tillbaka till Växjö efter fem år. Då hyrde hon ett hus bredvid sina farföräldrar, i Fagerfors söder om Konga. Snart insåg hon att det skulle vara billigare att bo där året om, och pendla till Växjö.
I den sista Sandsjöboken – från 2010 – är listan över nyfödda blott åtta namn lång. Församlingsbefolkningen har tunnats ut, minskat med en fjärdedel på 20 år, är nere på 1 050. Konga har förlorat sin status som tätort, har sjunkit under 500-strecket, till 476 invånare. I april i fjol slog bomben ned. Bruket gick i konkurs, 170 personer riskerade att förlora jobbet.
Konga SK hade det nästan lika tungt. I fjol var den egna ungdomsverksamheten borta, de som fortfarande spelade fick göra det i Älmeboda/Linneryd. Damlaget hade också slagits samman med grannen, men även den konstellationen hade strukit med på grund av spelarbrist. Likadant med herrarnas reservlag. Och A-laget hade vunnit en av 22 matcher i division 5.
På årsmötet undrade Malin var alla andra höll hus. Bara några få familjer som var representerade. Själv hade hon tillfrågats om en styrelseplats när hon flyttade tillbaka. Att tacka ja var självklart.
– Det var dags att betala tillbaka. Fotbollen har fostrat mig, har gett mig jättemycket. Framförallt sammanhållningen när vi var yngre, men också att vi lärde oss möta de äldre.
Nu var Malin en av dem. Hon började spela igen, efter många års uppehåll. I Belganet-Hallabro, på andra sidan Blekingegränsen. I mars i år såg Malin fram emot en ny division 4-säsong.
– Det ser bra ut. Men vi saknar en målvakt.
• • •
När Sverige tog VM-brons i USA 1994 fanns 591 herrseniorlag i Småland. I dag är de 435. På damsidan ökade antalet lag under 00-talet, bara för att sjunka igen.
Vad kan stoppa utvecklingen?
– Hade jag vetat det hade jag varit Nobelpristagare …, börjar Börje Ericsson på Smålands Fotbollförbund.
För det har försökts. Med satsningar som Idrottslyftet och Landsbygdsprojektet – där klubbar kunde söka pengar till annat än den rena fotbollsverksamheten. Med nya serieupplägg. I år har damserierna i Småland och Blekinge slagits ihop. I de lägsta divisionerna kan klubbarna också anmäla sig som nio- eller sjumannalag. Får de inte ihop elva spelare kör man med det anmälda antalet.
Nya regler låter även spelare representera två föreningar.
– Är du till exempel född i Konga, men studerar i Göteborg, kan du spela i moderklubben när det passar, berättar Börje Ericsson.
Han understryker att problemet egentligen inte är fotbollens. Att det handlar om urbaniseringen. Och om låga födelsetal.
– Det måste ju födas barn, annars blir det omöjligt med ungdomsfotboll på mindre orter. På seniorsidan kan man hitta finansiärer, som betalar reseersättningar till dem som åker några mil för att spela. Men det blir lite konstlade lösningar.
Samtidigt är allt inte nattsvart.
– Det är fortfarande många i vår verksamhet. På herrsidan fyller vi i stort sett division 6. Och på damsidan håller vi ställningarna, även om vi hoppas att fler flickor ska hitta till fotbollsplanen.
Lotta Braunerhielm, kulturgeograf vid Karlstad universitet, har studerat idrottens inverkan på samhällen. Sett demokratiutbildning, hälsoaspekter, hur sporten sätter orten på kartan. Men vad händer om klubben försvinner?
– Det kan vara ganska farligt för en liten bygd. I mindre samhällen lever många på att någon annan tar ansvaret. I en idrottsförening krävs ett ideellt engagemang, och försvinner det kan många andra tappa gnistan. Det kan lika gärna handla om hembygdsföreningen – föreningslivet är enormt viktigt för människors kreativitet och engagemang.
• • •
Andra gången vi träffas är i början av april, vid fotbollsplanen i Hallabro. Malin Olofsson spelar i ett nytt lag, utan att ha bytt. Ett lag vars namn är nästan lika långt som vägen hit:
Belganet-Hallabro IF/Konga SK.
Sammanslagningar är en annan väg att överleva. Konga har startat upp en damsektion igen, i samarbete med Blekingegrannen, som i sin tur är resultatet av en fusion 1970. Planen 2014 är att möta Smålandslagen i Konga, och Blekingelagen i Hallabro. Rekryteringsbasen har breddats.
– Efter förra säsongen hade vi sju spelare. Nu är vi plötsligt 17. Tack vare att vi sa “det här går inte, vi måste göra något”. Båda föreningarna var i samma situation. Nu vet vi att utan varandra är vi ingenting, säger Malin.
På parkeringsplatsen är tongångarna positiva. Två dagar tidigare har Smålandscupens gruppspel avslutats. BHIF/KSK inledde med två brakförluster, men i avslutningen mot division 3-laget Emmaboda blev det bara 2–5.
– Med en 14-årig mittback. Och med en målvakt som gjorde en fantastisk insats, trots att hon bara tränat i tre veckor, myser tränaren Ola Karlsson och lagledaren Matti Arvidsson.
Jag frågar om säsongsmålen.
– Först och främst att hålla spelarna skadefria. Men jag tror att vi har en god chans att … Vi hamnar inte sist. Lägger vi oss i mitten är jag jättenöjd, säger Malin.
– Att hitta glädjen. Att ha fruktansvärt roligt, säger Ola.
Så hoppar vi in i bilarna igen, försäsongsträningen bedrivs i Belganet, ännu längre in i Blekinge. Bredvid en hästhage, och det stora rosa Danspalatset. Smålänningar och blekingar samsas om den lilla träbänken. Spelarna är födda under fem olika decennier. Mittfältaren Sara Henriksson håller låda. Malin påminner om anmälningslistorna – när Öster spelar på Myresjöhus arena sköter laget kioskerna.
De går för att värma upp, lämnar kvar snusdosor och Börjes-påsar. Snart hörs det ljuva ljudet av fotbollsskor som möter bollar. Det tar sju minuter innan det börjar regna. Matti Arvidsson skjuter mot Nellie Palmér, den 15-åriga målvakten.
– Samarbete mellan klubbar ser jag som den enda chansen om vi ska ha lag på landsbygden. En del vill alltid ta chansen inne i Växjö, men här snackar vi fotboll för att det är kul, säger han.
Kvällen blir allt svinkallare, allt dunklare. Till slut säger Ola “bra jobbat”, laget applåderar sig själva. Sara skämtar. De skyndar in i bilarna, försvinner iväg åt olika håll. Mot ett gemensamt mål.
• • •
Jag ber Malin Olofsson att beskriva Konga. Hon förblir tyst ett tag.
– Den var svår. Jag måste vara ärlig. Tyvärr är Konga utdöende. Det skär i hjärtat att säga det, det är en viss tragik över det. När mina mor- och farföräldrar växte upp var det en blomstrande bruksort. I dag står vartannat hus tomt. Jag kör igenom samhället varje dag, det finns inget liv kvar.
– Rent geografiskt är det ju en avkrok. Samtidigt finns några industrier kvar. Och det är en god stämning ändå, man tar hand om varandra. Men för mig som entreprenör, som tittar mycket på näringslivet, så … nej. Det händer inte mycket där. Men det skulle kunna göra det.
Vad skulle krävas då?
– Kapital, så klart. Men framförallt krävs det engagemang, eldsjälar. Det spelar ingen roll om det är närings- eller föreningslivet. Någon måste driva på, annars går det inte.
Kan du vara en av de där eldsjälarna?
– Nej. Kanske kan jag vara en brygga mellan generationerna i klubben. Kanske kan jag komma med ny energi. Men det är inte rättvist att kalla mig för eldsjäl. Det är fortfarande Tommy och Bosse, de gamla rävarna, som driver föreningen framåt.
Så även den här aprilkvällen. Kongas herrar ska spela division 6-premiär på Örmovallen om någon timme. Bosse Ericsson – ordförande och lagledare – hänger upp det nya matchstället, där bruket inte längre är tröjsponsor. Tommy Morin – vice ordförande och lagledare – kokar kaffe.
Jag har aldrig varit i Konga tidigare, ändå känns klubbstugan bekant. Det är den där svenska fotbollsverkligheten alla vi som vuxit upp på landet känner igen från ungdomsåren. Vimplar från kända motståndare, inramade seriesegerdiplom från 1940-talet, en soffa som sett bättre dagar. Och mängder av foton från förr. På ett, från 1992, är det fullt av Konga-kids framför det nybyggda klubbhuset.
– Vi hade många diskussioner med kommunen när det skulle byggas. Först ville de ha det uppe vid vägen, för att det skulle bli 50 000 kronor billigare. Till slut gav de med sig, och vi fick bygga nytt där den gamla stugan legat. Men den nya var plötsligt en meter kortare. Jag var uppe på kommunen och fick en meter till. Mer blev det inte …
Tommy pratar, medan Bosse gått över till att pumpa bollar. De kommer direkt från jobbet. Efter brukskonkursen var Tommy en av ett 30-tal som fick fortsätta på nystartade Konga Måleri. Han är 62, har bott i Konga i 61 år. Spelade för sportklubben, hoppade in som målvakt i reservlaget så sent som 2010 (“det var inte så farligt, de träffade inte målet så ofta”). Han minns hur 1960-talets spelare samlades vid caféet före och efter matcherna. Minns grannklubbarna som försvunnit, minns det minimala omklädningsrummet i Åfors och de heta dusterna med Linneryd.
Sonen, Henrik Morin, var en lovande målvakt som fick åka på samlingar med pojklandslaget.
– I dag kan jag ångra att jag inte satsade då. Jag hade mina möjligheter att flytta, men var nog lite för hemmakär. Jag har haft det bra här också, säger Henrik.
Konga SK driver utomhusbadet, håller i ordning motionsspåret, ordnar majbålet och Sandsjödagarna. Någon måste göra det.
– Kommunen skär så mycket i småorterna. Att de plockade bort tre årskurser från skolan grämer mig fortfarande. De får aldrig folk att flytta hit om de lägger ner. Men de tycker att det redan är kört.
Henrik tränar Kongas enda pojklag, där sonen Noah finns med. Dottern Tilde spelar i Tingsryd. Henrik är numera anfallare i Konga, går för att byta om. Fler spelare trillar in. Målvakten Martin Stein är lite sen, har varit i Växjö och skrivit på ett hyreskontrakt.
– Men han har lovat att fortsätta spela här, säger Tommy.
Som funderar över framtiden.
– Den dagen Bo och jag inte håller på längre hoppas jag att någon annan tar över. Men jag är inte säker, tiderna är sådana. Jag skulle tycka det vore tråkigt, det spelar ingen roll om man ligger i lägsta divisionen, bara det finns ett lag. Försvinner idrottsföreningen, då är det dåligt med samhället.
Vi tar en tur på byn. Den går snabbt. Folkets hus håller igång, visar film ibland, men inte den här kvällen. Nu samlas ett 50-tal åskådare på Örmovallen. Malin Olofsson bänkar sig bredvid pappa Mats och farfar Nils. Kent Salomonsson berättar att han var här och spelade 1980, planen var lika vacker då. De minsta barnen har inte tid att titta, har fullt upp med sandlådan som klubben just byggt.
Jag undrar också om allt det här finns kvar när de blivit vuxna. Ser ändå ett fint, hoppfullt slut på den här kvällen framför mig, när Henrik Morin gjort 2–0 på Kosta med en vacker volley. Men det håller inte. Kosta reducerar, kvitterar. Konga vill ha straff. Får det inte. Åskådarna som radat upp sig längs med klubbstugan svär.
• • •
En sista utflykt till Konga. Det har blivit maj, det blommar, damlaget har hunnit spela 3–3 borta mot Lenhovda i premiären av division 4 Tingsryd.
De första vi träffar på parkeringsplatsen den här söndagen är Tommy Morin och Bosse Ericsson. De ska iväg med B-laget, som också återuppstått i samarbete med Belganet-Hallabro. Hela lördagen har de varit på Örmovallen, arbetat med planen.
För damlaget har matchförberedelserna handlat om den eviga målvaktsfrågan. Nellie Palmér är skadad. En rutinerad ersättare värvades, men hon tränar även inför Stockholm Marathon och vågar inte spela mer förrän det är avklarat. Lagledaren Matti Arvidsson säger att han ringt minst tio potentiella målvakter. Till slut fick tränaren Ola Karlsson ringa till Malin Olofsson. Hon var ju längst.
Hon har inte stått sedan hon var “två äpplen hög”. Får två träningar att förbereda sig, offrar sig för laget. Nu saknas hon å andra sidan på mittfältet. Man hade hoppats att Hovmantorp – som är anmält till serien som niomannalag – inte ska få ihop elva spelare. Men jodå.
De hinner spela i tre minuter. Sedan bryts fågelkvittret och vindens susande av ett fruktansvärt vrål. 47-åriga mittfältskuggen Carina Holmström har kommit fel in i en duell, foten pekar åt helt fel håll. Fotleden är av. Matchen bryts, skakade lagkamrater samlas runt Carina. Som lugnar sig märkligt snabbt, skämtar med de oroliga. När sambon kommer till Örmovallen skriker hon “se till att han betalar inträde innan vi åker igen!”
Ambulansen kommer efter en kvart. Spelet återupptas. Malin lyckas till en början bra, vågar rusa ut, blockerar skott. Sara Henriksson, som spelat i klubben sedan barnsben, nickar in 1–1. Belganet-Hallarbro/Konga får en straff också, men bränner den. Precis före och efter pausen kommer några tunga Hovmantorpsmål. Det blir 2–5.
Det blir inget smörigt Hollywoodslut. Men lycka efteråt ändå. Damlaget är tillbaka i Konga. Och som tack för kioskarbetet ska de få spela en match på “Myran” i Växjö. Sara Henriksson står i sin blåa tröja med röda detaljer – båda klubbarnas färger – och Malins företagsnamn, och pratar om klubbens betydelse. Om den fina planen. Minns deras oslagbara flicklag från förr. När vi ska lämna Örmovallen frågar Matti Arvidsson om inte vår fotograf Lena Gunnarsson kan stå nästa match. Hon tror inte det.
Jag ringer till Malin några dagar senare. Hon berättar att nästa match flyttats, eftersom skador och resor och jobb gjort att man inte får ihop lag. Helgen därpå får de spela två dagar i rad. Malin är ändå positiv. Om hon inte tror på ortens framtid tror hon i alla fall på det här laget.
– Det finns en enorm potential här. Carinas frånvaro kommer ju att sätta sina spår, men då kan andra kliva fram. Säsongen ska bli väldigt spännande.
Ur Smålandsposten den 7 juni 2014