Med engagemang, tydlighet och disciplin ska en av Sveriges största spelare lyckas som tränare.
– Jag tror inte att man kan ställa för höga krav på spelarna, säger Henrik Larsson i en intervju med Smålandsposten.
En dag i mars. En seg arbetsdag i mängden för den cypriotiske tulltjänstemannen.
Att ett svenskt fotbollslag på träningsläger, ett lag han aldrig hört talas om, passerade höjde inte precis pulsen.
Den svenske tränaren slängde fram sitt pass. Tulltjänstemannen tittade trött på det, utan att höja blicken.
Så tittade han på passet igen.
Flög upp, lutade sig ut genom luckan och skrek till sina kollegor:
– Jag har HENRIK LARSSON här! HENRIK LARSSON!
– Träffa måååål! vrålar Landskrona Bois nye tränare förtvivlat, när en av anfallarna missar i avslutsövningen.
På klubbens hemsida presenteras de svartvita som ”Mer än ett fotbollslag”. En direkt, sisådär sofistikerad stöld av FC Barcelonas motto ”Mer än en klubb”. Men det är kanske ingen i Katalonien som tar illa upp. Henrik Larsson är ju en av dem. Och mycket mer än en vanlig fotbollstränare:
• 18 år som elitfotbollsspelare, med början och slut i Helsingborg.
• Sju år i skotska Celtic, med fyra ligaguld och fem skytteligatitlar.
• Europas bäste målskytt 2000/01.
• Champions League-seger med Barcelona 2006 – efter att Larsson spelat fram till Barças båda mål under sitt halvtimmeslånga inhopp.
• Ett sensationellt inhopp i Manchester United vintern 2007.
• 106 landskamper, sex stora mästerskap, tre comebacker och ett VM-brons 1994 – efter att Larsson bland annat slagit in en kylig straff i kvartsfinalen mot Rumänien.
Med mera (benbrott och hedersdoktorstitlar), med mera (innebandy någon?) …
I dag är allt det historia. I stället för att kämpa med Leo Messi om en plats i startelvan oroar sig Larsson numera för Syrianskas Robert Massi.
38-åringen tog ett tårfyllt farväl till spelarkarriären i oktober. I december presenterades han som huvudtränare för Landskrona. Hittills har det gått ungefär som förväntat för det unga (snittålder 23 år) Landskrona i superettan. En seger, en oavgjord, en förlust (Massi sänkte Bois i måndags). I kväll väntar Värendsvallen.
När jag kommer till Landskrona återstår fortfarande några dagar till seriestarten. Runt träningsplanen är till och med hundarna svartvita. Framtiden är ljus. Det Larssonledda laget har redan lyft sig. Hoppas gänget bakom målet.
AIK:s 15-åringar är på träningsläger i Skåne, men även den gruppen tystnar tvärt när Larsson joggar förbi. Själv är han långt ifrån förlägen. Han instruerar. Pekar. Petar. Manar på. På skånska – och på skotska.
– Nice n’ easy! Luv it!
– Hans styrka är att han kan oerhört mycket fotboll. Det svåra är att förmedla kunskapen du har. Det hade jag själv problem med i början, säger andretränaren Hasse Eklund, en gång skyttekung i Öster.
När det blir internmatch tar det en halv minut innan Larsson blåser av igen. Går tillbaka in på planen och pekar. Blåser i gång. Och blåser av igen.
Säg ”Sverige” i den mest avlägsna asiatiska avkrok, och chansen är stor att du får svaret “Larsson!” (eller “Ibrahimovic” nuförtiden).
Störst är förstås Henrik från Helsingborg i Glasgow. För de grönvita, i huvudsak katolska, Celticsupportrarna är han Ghod, The King of Kings. Dödsfienderna i Rangerslägret kallar honom helt andra saker.
I Sverige kallas han bara “Henke”. Visserligen utsågs han (lite överdrivet) till tidernas svenske spelare 2005, samtidigt kan jag ibland tycka att folk här har svårt att inse hur stor Larsson var. Å andra sidan – en Helsingborg/Manchester United-supporter som haft Larsson som favoritspelare sedan 1992 är kanske inte den mest objektive bedömmaren…
Nu sitter jag i alla fall på Bois kansli och väntar på mannen, myten, legendaren. Fotbollsälskarens dröm. Journalistens mardröm. I Sverige är han nästan lika känd för sina snarstuckna intervjusvar som för sina mål. För sin envishet. För att alltid gå sin egen väg.
Bilfärden från Helsingborg tar tydligen längre tid än förväntat. Men så hörs han prata engelska utanför dörren. Två dagar tidigare har en skotsk tidning fått audiens i Landskrona. I intervjun säger Larsson att han inte utesluter ett framtida tränarjobb i Celtic, men att han koncentrerar sig på Landskrona just nu.
– Nu fick jag ett samtal om att jag skulle ha tackat nej till jobbet, suckar han när han presenterat sig som “Henrik”.
Han har jeans, vit tröja och västjacka. Jag är aningen nervös. Larsson fingrar förstrött på mobilen. Intervjuerna har varit många inför seriestarten.
– Det handlar om varumärket Landskrona som ska säljas. Desto mer vi syns i media, ju fler sponsorer blir intresserade och det innebär plus i kassan. Och plus i kassan innerbär andra trevliga saker för en tränare…
Hur har den första tiden på jobbet varit?
– Den har varit intensiv, mycket arbete. Samtidigt har jag gjort det med glädje, än i dag vaknar jag med ett leende på läpparna. Det är viktigt att du tycker om det du gör, och jag tycker det är roligt att leda. Att överföra mina idéer på spelarna och se hur de tar form.
Kan det vara en fördel för spelarna att det blir mycket fokus på dig?
– Det hoppas jag. Någon gång under säsongen kanske det går mindre bra, och då har jag inga problem med att ta det trycket på mina axlar.
Gamla storspelare som blir tränare är inte ovanliga. Däremot brukar de ofta vänta något år. Njuta av stillheten efter en hektisk karriär.
Larsson gjorde ett annat val. Förstås.
– När man har gått färdigt en läkarutbildning går man rätt in i doktorsyrket. Varför ska du vänta? Det kanske inte passar en del att börja som tränare direkt, men det passade mig alldeles utmärkt.
Du var helt klar över att du skulle bli tränare?
– Ja, i alla fall de sex, sju sista åren som spelare. Definitivt. Sedan hade jag kanske inte tänkt att jag skulle börja på en så här hög nivå. Men när tillfället kom kunde jag inte tacka nej.
Inte trött på fotbollen?
– Trött… Vadå? Trött på att spela var jag, det var därför jag slutade. Men fotboll är en stor del av mitt liv, jag har gått den här utbildningen i över 20 år. Att bara bryta från fotbollen kunde – och kände – jag inte för.
Sedan 1993 har Larsson huserat i fotbollens finrum. Spelat i högstaligorna med de största spelarna (Messi, Ronaldinho, Ronaldo, Rooney…). Nu är han plötsligt tillbaka i andradivisionen. I ett lag som slutade åtta i superettan 2009, som inte har så mycket högre målsättning i år.
Risk för en kulturkrock? För orimligt höga krav?
– Jag tror inte att man kan ställa för höga krav på spelarna. Jag tror att de mår bra av att ha krav på sig. Detaljerna gör helheten, detaljerna kan vara avgörande i slutändan. Kör vi en enkel passningsövning vill jag ha 100 procents fokus. Spelarna ska inte lalla runt bara för att det är en passningsövning, utan börja tänka “varför gör vi detta?”. Då sitter passningarna per automatik när de börjar bli trötta.
Vad har du för ledarfilosofi?
– Tydlighet. Att vara ärlig mot spelarna. Jag har sagt att dörren alltid är öppen, de kan alltid komma in och ställa frågor. Men kommer man in och frågar varför man inte spelar måste man kunna ta ett ärligt svar. Den tydligheten måste jag ge dem.
Jag läste att du tror mycket på disciplin. Att komma i tid, att inte ha mössa på sig inomhus…
– Tid tycker jag att man ska respektera. Mössa har man utomhus, det är därför det är en mössa – det är inte kallt inomhus. Det är bara enkla värderingar som jag tycker börjar försvinna ur samhället i dag. Det är väl jag som börjar bli äldre. Men för mig är det basics.
Någon speciell fotbollskultur som inspirerat dig?
– Nä, jag har tagit en mix av allihopa, jag tror inte att någon kultur är perfekt. Det handlar om att mixa och skapa något eget.
I Celtic hade han Martin O’Neill som manager, i Barcelona Frank Rijkaard och i Manchester Sir Alex Ferguson (som snart avslutar sin 24:e säsong i United).
– Titta på O’Neill. Du behöver aldrig motivera spelarna för de stora matcherna, men när det är lite mindre publik eller enklare motstånd på pappret, då måste du vara på tårna som ledare. Men jag har också hämtat mycket från Rijkaard, som hade ett helt annat lugn än O’Neill.
Och vad lärde du dig av Sir Alex?
– Otroligt mycket. När jag var där förstod jag varför han håller på än i dag, hur han orkar. Det är passionen för fotbollen, att han hatar att förlora och utmaningen att ständigt utveckla nya spelare. Jag känner att det engagemanget får man aldrig tappa.
Vad har du själv för mål som tränare?
– Som spelare hade jag “att bli så bra som möjligt”. Det är detsamma som tränare. Jag har ambitioner, jag har tankar, men när och om de målen uppfylls – då kan jag sitta och prata om dem.
Henrik Larsson är, och förblir, Henrik Larsson.
Ur Smålandsposten den 29 april 2010.