Så vi pratade politik och gnälliga kalmariter; festande, författande och om ungdomens förfall.
Och en hel del fotboll…
– Vill du se den?
Lasse Johansson ska ut och träna, men först visar han gärna upp Lennart Johanssons pokal.
Bara ett problem. SM-bucklan står inte i kassaskåpet på Kalmar FF:s kansli.
– Vet du var den är? frågar Lasse killen i receptionen.
Men han vet inte heller. Johansson öppnar en annan dörr, rotar lite i en skrubb utan resultat. Till slut hittar han i alla fall marknadschefen Staffan Roth, som berättar att pokalen är på upptaktsträff i Stockholm.
– Men du, har du sett priset från supercupen? undrar Roth.
Lasse Johansson ler.
– Du ser, det mesta är som vanligt här.
Ett simpelt SM-guld har inte förändrat Kalmar FF. Lasse Johansson, 34 år i förrgår, kommer fortfarande cyklandes till Fredriksskans. Några minuter sen, men å andra sidan läste jag på hans blogg på Östrans hemsida att han helt glömt två möten nyligen…
– Ursäkta, jag satt hemma och jobbade lite med företaget.
Han häller upp en kopp svart kaffe, bjuder på en bit kaka (”eget ansvar” säger han om kosthållningen). T-shirten säger ”Rolling Stones”. Passande på något sätt. Precis som stenarna har KFF-kärnan (Johansson, Henrik Rydström, Petter Wastå, Joakim Lantz och Tobias Carlsson) varit med i evigheter. Du har läst om dem till förbannelse, men de fortsätter att spela. Fortsätter leverera. Blir aldrig nöjda.
– Det är lite roligt att vi är i en ny situation varje år. I fjol var vi favoriter, då sa alla att det inte var något snack om att vi skulle vinna. Nu, när vi är mästare, är många tveksamma. Det har blivit mer fokus på de som lämnat än de som är kvar, säger Lasse.
Han lockades från Virestad till Öster av Hasse Backe och Jörgen Lennartsson 1993. I juli året därpå debuterade han, med ett inhopp mot VM-bronshjältarnas Göteborg. Efter nedflyttningen 1998 fortsatte mittfältaren med den fina vänsterfoten att harva i allsvenskans bottenträsk – och åkte ur tre gånger till.
Ändå fastnade han i Kalmar. Som sakta utvecklades till ett av Sveriges bästa lag. En novembersöndag 2008 i Halmstad åkte guldhattarna på.
– Känslan när vi gjorde 2–2, och säkrade guldet även i teorin, var… Jag och Henrik sprang rätt in i varandra, låg och kramades i flera minuter. Det var så mycket känslor. Flera års spänning släppte där. Jag tänkte inte så mycket på alla gånger jag åkt ut, utan mer på hela livet, på allt slit.
– Hela veckan därpå var ett enda långt rus. Alla krogar i stan ville ha oss, vi fick nästan lägga upp ett schema för att hinna med alla. Fotbollsgalafesten i Stockholm var helt makalös. Alla gratulerade oss, glädjen som fanns hela tiden var fantastisk.
En glädje som inte mättade. Utan gav mersmak.
– Jag visste inte hur det skulle kännas om vi vann, om luften skulle gå helt ur. Men jag tyckte fortfarande att det var roligt. Och det kändes dumt att sluta när jag hade chansen att spela Champions League-kval.
Men det här blir sista året?
– Jag gick in med inställningen att det var sista året i fjol, och plötsligt blev det roligare än någonsin. Jag tänkte att ”det här kan vara sista träningen, det här kan vara sista matchen”. Det blev lättare att ta i. Alla, oavsett om de är 19 eller 39, borde tänka så, säger Lasse Johanson (utan att egentligen svara på frågan).
Din roll i laget?
– Jag ska vara lite ledare, dela med mig av mina kunskaper. Jag försöker snacka mycket i omklädningsrummet, försöker hålla humöret uppe.
– Sedan vill jag förstås spela så mycket som möjligt. Jag räknade ut att jag spelade 25 av 52 matcher från start förra året. Det är ändå en del. Jag har ju blivit defensiv mittfältare, och det är kul att få tacklas lite.
Tröttnar ni aldrig på Nanne Bergstrand?
– Eh… Jag har haft honom sedan 1994, men han är en ganska behaglig tränare. Han har usel humor, men dock en viss humor. Och han är väldigt lätt att prata med, och lyssnar. Även om han inte accepterar allt du säger.
Rydström då – har du inte fått nog av honom?
– Vi hade en paus i två år, men nu sitter vi bredvid varandra i omklädningsrummet igen. Det är någon slags hatkärlek mellan oss. Vi har ganska lika åsikter, men har annorlunda sätt att föra fram dem.
Du blev utsedd till domarnas favoritspelare 2008, och han…
–…vinner nog inget sånt pris. Men vi är två olika ledargestalter. Vi kompletterar varandra bra.
Ni bloggar båda två också.
– Det är nästan en bloggare i varje hörn här. Henrik är bättre på att göra det varje dag, och jag är sämre på att vara så personlig som man borde vara. Jag är mer inne på att skriva genomtänkta saker.
Är skrivandet något du kan tänka dig att satsa på?
– Ja, det skulle vara kul. Alla som skrivit bär väl på en naiv dröm att bli författare. Men framförallt skulle jag vilja skriva lite artiklar, jag har redan provat på det.
Han har provat en hel del annat också. På Creare Consultings (mer om det snart) hemsida lyder presentationen av Lasse Johansson: ”Har utbildning inom kommunikation, marknadsföring och kreativitet bland annat. Har drivit restaurang, jobbat på radio och posten samt spelat en väldig massa fotboll.”
Runt 250 högskolepoäng tror han det är. ”En hel del” litteraturvetenskap.
Favoritförfattaren?
– Jag har alltid sagt (John) Steinbeck. Men nu har jag läst två, tre böcker av Joyce Carol Oates och blivit helt fascinerad.
Creare Consulting driver han med en kompis.
– Det är ett analys- och marknadsföringsföretag. Jag försöker jobba med det när jag har tid, men det blir inte så mycket.
En annan kompis lockade in Johansson på ytterligare en bana: politiken. Nu sitter han i kommunfullmäktige, samt kultur- och fritidsnämnden.
– Det kan vara rätt segt, mycket gnäll. Här i Kalmar är det svårt att göra ett förändringsarbete. ”Bygg gärna, men inte här.” Vår arena är ett klockrent exempel.
(Och mycket riktigt, några dagar efter att vi träffats överklagas KFF:s arenabygge. Igen.)
– Men sedan kan det vara jätteroligt när du ser mindre förändringar direkt. Som när en målsägare kommer in till nämnden och föreslår något, och du kan hjälpa till med det. När du kan förbättra din omgivning.
Varför valde du att representera socialdemokraterna?
– Det är ett brett parti, du kan vara till höger i vissa frågor och till vänster i andra. Jag gillar grundtanken – jag har alltid känt mig solidarisk med andra, vill att man ska ta hand om sin nästa. Det finns många idéer på högersidan som också funkar, men i längden tror jag inte att det fungerar. Du behöver en viss styrning.
Lasse Johansson behöver sysselsättning.
– Det är nog en generationsfråga. Alla vi som började spela på 90-talet gjorde något vid sidan om. Det var inte förrän på 2000-talet du kunde klara dig på att bara spela fotboll. Jag har provat det också, men när du suttit och fikat tre dagar i rad börjar du känna dig… fördummad. För mig har det här varit en ventil för att få prata om något annat än fotboll.
Är unga spelare i dag annorlunda?
– De har det lite mer förspänt, är lite bortskämda. Lagen slåss om dem när de är 16, de behöver aldrig ta tag i något. Och så är det bara fotboll för dem. Jag kan inte förstå det: De tränar vid tio, går hem och spelar fotboll på tv-spel, kommer tillbaka och tränar igen, går hem och tittar på Champions League och spelar sedan Football Manager tills de går och lägger sig.
Ändå dök Lasse upp i Viasats Din röst i natten häromveckan.
– Rätt misslyckat. Jag visste inte att programmet skulle vara efter matchen, jag visste inte ens att det fanns ett sådant program. Sedan blev det förlängning och straffar, så vi fick nästan vänta till tolv. Jag och Glenn Hysén småsnackade lite, men det var inte så roligt att sitta i en liten studio och se på när folk jobbade.
Du blir inte tv-kommentator efter fotbollskarriären?
– Nä, men frågar någon hoppar jag väl på det också…
Vad av allt det här vill du då syssla med när du lägger av?
– Det går inte att planera livet. Det skulle inte förvåna mig om jag gör något helt annat om fem år.
– Jag har aldrig planerat min fotboll heller, det har bara flutit på. Juniorerna i dag har så tydliga målsättningar. Det fanns aldrig i min värld – det var bara kul att spela fotboll.
Ur Smålandsposten den 4 april 2009.