MONTEVIDEO. Fotboll i Sydamerika, det är ungefär som John Travolta beskriver Europa i Pulp Fiction:
– Det är de små skillnaderna. Jag menar, de har samma skit där borta som de har här, men det är bara, det är bara lite annorlunda där.
Exempel?
Ta intresset. Ta Uruguay. Alla bryr sig. Även om det unga Uruguay suckar när far- och morföräldrarna ännu en gång berättar om VM-gulden 1930 och -50 (så jag låter bli). Inte ens fjärdeplatsen i Sydafrika njuter de längre av. Det blev ju förlust mot Chile i november.
Eller ta ligorna. Två ”halvtidsmästare” koras varje säsong (Brasilien är undantaget), sedan möts de oftast i ett slutspel för att avgöra det ”stora” mästerskapet. I Uruguay är det kanske ett ärligare upplägg, när spelarna forsar ut ur landet. För de hyperpressade tränarna är det inte så härligt.
Den gångna helgen avgjordes Torneo Apertura (Öppningsturneringen). Fem Montevideolag hade chansen att vinna serien. Bland dem det lilla landets två största.
• • •
Bortalaget ser ut som Häcken, men vi är inte på Rambergsvallen.
Peñarol har vunnit ligan 46 gånger (ärkerivalen Nacional har 42 titlar), och blivit sydamerikanska mästare fem gånger (Nacional tre). Men det var länge sedan de uruguayanska klubbarna hade något att säga till om i Copa Libertadores. Den svaga ekonomin gör det hopplöst för Peñarol att hävda sig på kontinenten.
Eller ens i Primera División just nu.
På lördagseftermiddagen måste Peñarol slå Racing – och sedan hoppas att konkurrenterna gör bort sig på söndagen. De svartgula spelar borta. Hemma. På Estadio Centenario.
De uruguayanska far- och morföräldrarna berättar att kolossen byggdes på rekordtid, och stod färdig till den 18 juli 1930. Då Uruguay spelade sin första VM-match här. Två veckor senare hade “La Celeste” vunnit turneringen. Sedan dess har mycket vatten flutit genom vallgravarna bakom målen. Utanför stadion har Uruguay kraschat, och sakta rest sig igen. Inne på stadion har däremot inte mycket hänt. Det är slitet, det är stort. Det är mäktigt.
Borta på kortsidan samlas fanatiska, fruktade Barra Amsterdam. 2005 flyttades super-clásicon mot Nacional till Spanien (!) för att undvika bråk. 2006 stoppades Primera Divisíon sedan Peñarolhuliganer knivmördat en Cerro-supporter efter en match på Centenario. Nu verkar det lugnare på Amsterdam (läktarsektionernas namn påminner om landslaget framgångar, i Holland blev det OS-guld 1928). Från den gulsvarta klicken hörs bara sången. Och smällarna.
Själv köper jag en chorizo (med majonnäs, Travolta) och slår mig ned på Olimpico-sektionen, bland barnfamiljerna och de muttrande farbröderna med radion tätt mot örat. Bakom oss reser sig det 100 meter höga tornet, som Centenario-arkitekterna petade dit bara för att visa vad välfärdsnationen Uruguay kunde 1930.
Framför oss visar Peñarol att formen är usel. Efter några hiskeligt magra år vann ”Seklets mästare” äntligen mästerskapet i maj. Tränaren Diego Aguirre slutade, men laget fortsatte med att spela jämnt mot Real Madrid, slå (Ecuadors) Barcelona i Copa Sudamericana och ta ledningen i Aperturan. Sedan spårade Peñarol – döpt till Central Uruguay Railway Cricket Club vid grundandet 1891 – ur. Och Manuel Keosseian drog sig ur, sa att han inte klarade pressen att träna en av Montevideos stora.
Matchen håller allsvensk klass. Efter en kvart drar Racings Danilo Cóccaro till från vänsterkanten. Peñarolmålvakten Sebastian Sosa idioträddar, bara för att få se Federico Gómez slå in returen. Peñarol blir desperat direkt, i halvtid går tillfällige tränaren Edison Machin ner på en trebackslinje. Men det blir mest missade chanser och sparkar i luften. Och 2–0. Med tio minuter kvar lyckas Peñarols hopplöse Antonio Pacheo stoppa ett skott på Racings mållinje. Förre Atlético Madrid-anfallaren Diego Alonso forcerar visserligen in bollen till slut, men det räcker inte. Barra Amsterdam sjunger ändå. Kvar under tornet sitter en ensam supporter i gulsvart tröja.
Några dagar senare verkar Diego Aguirre vara på väg mot sin tredje sejour som tränare i Peñarol.
• • •
Bortalaget ser ut som Fiorentina, men vi är långt från Italien.
På söndagen väljer jag stranden i stället för ett andra besök på Centenario, där serietvåan Nacional ska hålla titeldrömmen vid liv genom att slå Rampla Juniors. Ledande Defensor Sporting måste göra en ovan resa norrut. Motståndarna, lilla Tacuarembó är det enda av Primera Divisíons 16 lag som inte hör hemma i Montevideo.
Lila Defensor däremot håller till uppe i backen, ovanför stranden. Medan jag promenerar in mot stan hörs exalterade tv-kommentatorer ur öppna fönster. För Ramplas Rafael Garcia har gjort mål – från egen planhalva! – efter åtta minuter. Och jättejumbon Tacuarembó – fem poäng på 14 matcher! – har tagit ledningen mot Defensor.
När jag når en tv har dock ”La Viola” rest sig, leder med 2–1 på fältet som är Tacuarembós hemmaplan (utanför Centenario är de flesta uruguayanska arenor hopplösa). När inhopparen David Teixera sticker fram huvudet och nickar in 1–3 är öppningsmästerskapet stängt. Trots att Nacional också vänder, och att Bella Vista och El Tanque Sisley också vinner.
Förr var Defensor, inte helt oväntat, känt för sitt stingsliga försvarsspel. Nu berättar en uruguayansk farfar att han gillar klubbens ungdomssatsning. Trots att han håller på Nacional.
Och uppe i Tacuarembó jublar flera hundra tillresta Defensor-supportrar med spelarna. Den gigantiska pokalen håller på att gå av på mitten i tumultet. Firandet fortsätter i det slitna omklädningsrummet. Spelare och fans tillsammans.
Ännu en liten skillnad.
Ur Smålandsposten den 10 december 2010.