Beatles är här, där och överallt i Liverpool.
I London ägnade jag alldeles för många timmar åt att leta efter ett övergångsställe. Traskade runt hela St Johns Wood innan jag hittade det inte alls långt från tunnelbanestationen. Guideboken var för fin för att peka ut studion där 1900-talets bästa musik skapades – Abbey Road. På gatan utanför togs den klassiska omslagsbilden till skivan med samma namn.
I beatlarnas blåsiga hemstad har jag inga sådana problem.
Liverpools Beatlesmuseum ligger nere vid floden Mersey och på gågatan Mathew Street mjölkas Beatlesnamnet till sista droppen. Den Cavern Club som gruppen fyllde på tidigt 1960-tal är visserligen riven (den skulle ge plats för en tåglinje, som till slut hamnade några hundra meter bort), men en exakt kopia har byggts upp igen.
Och så finns The magical mystery tour.
– Step right this way.
Killen i den prydligt knutna halsduken börjar turen som är döpt efter filmen med en rad ur låten som skrevs till filmen.
Neil Brannan leder den brokiga skaran av Beatlesnördar från hela världen, ut till den gul-blå bussen. Det är inte originalet från filmen, men kopian är så bra gjord att den – och busschauffören Les – användes i videon till Free as a bird 1995.
Vi puttrar iväg mot södra Liverpool. Neil Brannan berättar om hur Paul McCartney inte platsade i Liverpool Cathedrals gosskör (det var långt innan Beatles blev större än Jesus) och att George Harrison faktiskt föddes den 24 februari 1943, i det röda radhuset på Arnold Grove, och inte den 25:e som George själv trodde länge.
Det låter som Neil kör sin rutin åtta dagar i veckan. Men man förlåter honom. Killen spelade ju ändå John Lennons kompis Pete Shotton i filmen In his life. På kvällarna är han DJ på The Cavern.
Dessutom säger han sig ha varit ute och druckit öl med Paul McCartney.
– Folk frågar om Paul verkligen är trevlig kille. Jag säger så här: han frågade om min autograf… Han hade sett In his life, och gillade den.
Enligt Neil dyker Paul ibland upp vid sitt barndomshem på 20 Forthlin Road. När vi stannar där är han inte hemma. Utanför John Lennons barndomshem, och de tre husen i Toxteth där Ringo Starr bodde när han fortfarande var Richard Starkey, stannar vi inte ens.
Det blir den stora invändningen mot turen. Det hade varit mer magiskt, och kanske mindre mystiskt, om det funnits mer tid, om bussen gjort uppehåll på fler ställen. Till exempel vid St Peter’s Church, där Elenor Rigby ligger begravd. Och där John och Paul träffades för första gången, efter en spelning den 6 juli 1957.
Men utanför en röd grind bromsar Les bussen. Strawberry Fields var ett barnhem med en vildvuxen trädgård. John Lennon brukade klättra i träden där när han var liten och hans moster Mimi brukade skälla på honom.
– Äh, de hänger mig knappast för det, svarade John. När han många år senare skrev Strawberry Fields forever sjöng han “…and nothing to get hung about“.
På baksidan till Strawberry Fields-singeln finns Penny Lane, Paul McCartneys hyllning till en gata i Liverpool. Turbussen stannar bara vid skylten i början av gatan. Dagen därpå tar jag själv bussen till hållplatsen i mitten av en rondell. Egentligen är det väl en vägkorsning. Här brukade de unga beatlarna vänta, för att åka gratis på bussen som George pappa Harry körde. Själv hittar jag inte banken “Macca” sjunger om, men frisören Tony Slavin’ är kvar.
Medan den gul-blå bussen rullar tillbaka på den långa och krokiga vägen till centrala Liverpool kör Neil Brannan lite frågesport. Till min besvikelse tar jag bara en av hans frågor (“vem spelade trummor på Beatles första singel, Love me do?”).
Efter två timmar slutar turen, på The Cavern. En tunnhårig trubadur sjunger på scenen. Neil Brannan försvinner snabbt. En hård dags natt väntar.
Fotnot: Studiotrummisen Alan White användes på Love me do. Pete Best hade precis sparkats, och ersättaren Ringo Starr fick nöja sig med att spela tamburin.
Ur Smålandsposten den 20 maj 2006.