Zlatan Ibrahimovićs stundande USA-debut blir bloggarens ursäkt att minnas tiden i västern.
Vi vaknade i Santa Barbara. Men varsin krabba i magen, med solen i ögonen. På planen över gatan värmde de första korp-softboll-spelarna upp inför förmiddagens matcher. På tv:s kanal 4, på stora NBC, började Tottenham–Swansea direkt från Wembley.
Jag hade fyllt 40, min fru hade överraskat med en treveckorstur till Kalifornien. Och jag fick välja fritt ur sportutbudet! I San Francisco lördagen innan hade jag ratat svenskarnas nya favoritliga NFL. Istället hade vi tagit BART-tåget till University of California, Berkeley. The Golden Bears skulle inleda sin 120-nåntingde säsong i det amerikanerna kallar fotboll (och jag benämner “football”). Korvos kring den tallkantade jättegrytan som kallas California Memorial Stadium. Fåfänga drömmar om 1920-talets storhetstid. Glada amatörer. Tradition.
I San Diego lördagen därpå skulle det bli baseboll. Padres hemma-avslutade en ombyggnadssäsong med att slå slutspelsjagande Colorado. Vi åt lökringar, drack Jack and coke och allt var väldigt trevligt. Någon nedflyttning fanns inte att oroa sig för i sena september.
Men just den här lördagen väntade fotboll. Det vi kallar fotboll. Så vi satte oss i hyrbilen, åkte söderut, längs Stillahavskusten, genom Ventura County. Hit hade en 20-åring som förläst sig på John Steinbeck hittat två decennier tidigare. På California Lutheran University (väldigt långt ifrån Berkeley i storlek, ålder och demonstrationstäthet) fick jag min första journalistutbildning. På skoltidningen The Echo. En av höjdpunkterna var en träningsmatch i februari 1999.
Som ofta ältats fanns vår fotboll inte riktigt med på banan när det amerikanska sportlandskapet formades. Football, baseboll och senare basket kom att utgöra USA:s sportkultur. När landet i slutet av 1980-talet tilldelades fotbolls-VM hade jänkarna inte spelat i turneringen sedan 1950 (då det skrälldes mot England). Men i november 1989 vände det. Mittfältaren Paul Caligiuri sköt 1–0 mot Trinidad och Tobago, USA fick åka till Italien. Där Caligiuri gjorde det första (och samtidigt näst sista) målet.
I februari -99 stod han utanför gymmet på CLU:s campus, och blev intervjuad av en storögd skoltidningsreporter. Ett annat resultat av VM-värdskapet var att Fifa tvingade USA att starta en nationell proffsliga. Igen. Major League Soccer, ursprungligen bestående av tio lag. Los Angeles Galaxy var en av de tänkta fanbärarna, hemmahörande i VM-finalarenan Rose Bowl.
Men galaxen nådde inga titlar. Man var inte långt, långt borta – i den första MLS-finalen 1996 föll LA på övertid – men hade fortfarande inte vunnit när vi skrev 1999. Nu skulle en ny säsong snart starta, därför träningsmatch mot ett lokalt kombinationslag här. Läktarna var fulla, än mer än när det spelades football på höst-lördagarna. Under ett träd stod den spelledige superstjärnan Cobi Jones och skrev autografer. Ungarna i (mestadels) välbärgade Thousand Oaks spelade fotboll. Något låg i luften. Min granne, en avdankad motorcykelrocker med storhetstid på 80-talet, skröt med att han en gång dejtat Eric Wynaldas syster. En annan granne hoppades på att fotbollsidolen Lothar Matthäus skulle ansluta till MLS. Jag hittade Premier League på kanal 200-nånting. Fox Sports World. Det var trots allt en bit kvar.
Tillbaka till vår Toyota. Vi nådde LA. Badade i Malibu, fastnade i bilkö. Lämnade av våra saker hos den vietnamesiska släkten i Westminster (där Paul Caligiuri en gång föddes). Körde ut på motorvägen igen. Solen sjönk bakom de stora reklamskyltarna. “Are you going to heaven or hell?” frågade en – och utlovade svar om du ringde rätt nummer. Vi svängde av i Carson, långt från det mesta.
Till StubHub Center fick Galaxy äntligen flytta 2003. Från en arena byggd för 90 000 college-football-fans, till en specialbyggd för fotboll. Sverige förlorade damernas VM-final här samma år, David Beckham dök upp 2007. Han fick efterföljare som Steven Gerrard och Robbie Keane. Galaxy började äntligen vinna 2002 (just när Caligiuri slutat), fem MLS-titlar har man kommit upp i. Men säsongen 2017 skulle det inte bli någon. Det var september, slutspelet väntade runt hörnet. Galaxy var avsågat i Western Conference. Lördagskvällens motstånd Toronto FC hade i praktiken vunnit i öst.
Runt arenan myllrade en brokig men ung publik. Det visades bilar och såldes halsdukar. Arenan var öppen, sikten utmärkt. Platserna fylldes hjälpligt precis före avspark. De med säsongsbiljetter hälsade sina helgbekanta, stönade över laguppställningen. Sedan släcktes allt.
Det var fotboll, men det var fortfarande USA. Fyrverkerier bröt ut, rökmaskinen vaknade. En vrålande spelarpresentation. Ashley Cole! Gio dos Santos! Jonathan Dos Santos! “This is LA!”
Toronto hade lämnat skyttekungen Sebastian Giovinco hemma. Galaxy tog taktpinnen, de tilltänkta superstjärnebröderna dos Santos såg ibland ut som de körde “vi mot klabbet” hemma i mexikanska Monterrey. Men inga målraketer.
Istället 2–0 till Kanada (MLS har fått Fifa-undantag för att bli multinationell) i paus. Jag gick och köpte en pizza, tänkte att det i alla fall var högre klass än hemmavid. På storbildskärmen hyllades “Dagens hjälte”, en liten canceröverlevare som skaffat Beckam-mohawk. Sonen i den spansktalande familjen bredvid hoppades på mirakel från idolen Gio.
Men bara 0–4. När Toronto på halvfart kontrade in fyran blev vänsterback Cole omsprungen i hemjobbet av Ema Boateng (han som satt på en bänk i Helsingborg under några år). Mannen bredvid oss reste sig.
– Om inte de tänker spela går jag hem.
Vi väntade till slutsignalen, drack ur den sista colan. En skylt på vägen tillbaka annonserade “Adult entertainment conference”.
Nu är det lördag igen. Nu vaknar Kalifornien med ett lejon på eftermiddagsprogrammet. Sverige ska för första gången titta på MLS-fotboll. Kommer att få lära känna en aningen annorlunda fotbollsvärld, med TAM-spelare, lönetak (för vissa) och slutspel. En blandning av amerikansk och resten-av-världensk idrottskultur. Samtidigt som sport-USA ska bekanta sig med en pratkvarn från Malmö.
Zlatan Ibrahimovićs ankomst är ett trendbrott, ligan har försökt gå ifrån värvningar av trötta, 30-nånting-åriga Matthäus- och Gerrard-typer. Satsa sydamerikanskt. Samtidigt är det förstås svårt – speciellt i Hollywoodland – att tacka nej när Zlatan klackar på dörren. Det behövs fortfarande namn. Nya städer slåss om att få tillträde till ligan, Änglarnas stad har begåvats med ett andra lag. Säsongsstartsuccén LAFC, med gamle IFK Göteborg-aktuelle Bob Bradley som coach. För några veckor sedan betvingade Toronto FC de mexikanska mästarna i nordamerikanska Champions League. VM-världskapet för 2026 hamnar snart här. Något håller på att hända igen. Fotboll håller på att bli vuxenunderhållning även i USA.
Men först eftermiddagens Los Angeles-derby. Innan vi somnar. Zlatan är en het kandidat till “Hero of the day”-titeln. Om han håller sig vaken, om han håller. Himmel eller helvete? Redan på 1910-talet trillade svenska fotbollsprofiler in till USA, för att försöka försörja sig. Nu jagar den störste en Rysslandsbiljett. Galaxy drömmer om glansdagarna. Jag saknar solnedgången över bortaläktaren. Undrar om någon kommer att prata om den här kvällen på min 50-årsresa.
Från den 31 mars 2018.