Medvind i motvinden

Det tar tolv minuter.
I Gävle börjar en Växjöprodukt åter att producera.
En torsdagskväll i januari tänds jumbotronen i läckra Läkerol Arena. Toppmöte i damernas riksserie i ishockey. Segeltorps IF, från Stockholm, har besegrat Brynäs i de två senaste SM-finalerna. Men nu leder Gävlelaget serien.
19-åriga Anna Borgqvist är ordentligt nervös. Det är den stora comebackkvällen. Sett på håll verkade hösten bra. Hon var sjua i poängligan, och med landslaget slog hon omöjliga Kanada. Men menisken krånglade. Låste sig ibland. Och hennes korsband, opererat 2010, var inte helt okej. Anna bestämde sig för ännu en operation. Våren var ändå viktigast.
I januari är hon tillbaka. Skriker på pucken i första bytet. In mot sargen och kriga. Tacklingar är inte tilllåtna inom damishockeyn, ändå är det ett fysiskt spel. Anna älskar det. Hon föser undan en Segeltorpsspelare.
Alla du pratar med – lagkamrater och diverse tränare – hyllar hennes spelsinne. Hennes vinnarskalle. Hennes ”transatlantiska” tuffhet. Själv säger Anna:
– Jag är nog ganska komplett. Jag har ganska bra spelsinne, bra skott och bra passningar. Jag vet vart pucken ska.
In i mål. Efter 12.46 hittar Brynäsbacken Elin Lundqvists långa passning Anna. Som ser att Emilia Carlsson Berg också kommer stormande. Anna lyfter kyligt fram. 1–0.
Annars är spelet tätt, men det är glesare i matchprotokollet. Matchens första utvisning dröjer 17.20 minuter. En klar hooking. På nummer 16 i Brynäs. Anna Borgqvist.

• • •

Två månader tidigare. En nyopererad Anna Borgqvist, på ovanligt Växjöbesök, lutade sig över sargen och tittade ut över den öde gamla ishallen. En rödgulblått Lakers-emblem påminde om forna istider.
Det var här allt började. Med en konståkningsträning.
Pappa Jan-Olof hade spelat ishockey i Växjö. Storebror Tobias spelade. När streethockey-målet sattes upp på garageuppfarten ville Anna också vara med. Som sjuåring ville hon gå på is. Jan-Olof var lite tveksam. Kunde hon inte testa konståkning i stället?
– Jag tror att jag var där i fem minuter. Sedan fick jag börja med ishockey.
Med 15 killar, och med kompisen Linnea Engstrand. Vars pappa tränade Team 92.
– Det syntes rätt tidigt vad det skulle bli av Anna. Redan då, med killarna, höll jag henne som bästa center, säger Pär Engstrand.
Det var aldrig några större konstigheter att tjejerna spelade i laget. Anna förklarade själv, i Smålandsposten år 2000:
– De flesta tjejer är dåliga på ishockey. Därför spelar jag hellre med killarna.

I dag tror hon att det bidrog till den fysiska spelstilen. Samtidigt var det förstås ett steg i rätt riktning när Växjö Lakers Ladies drog igång 2003. Elvaåriga Anna spelade plötsligt med mammor i 30-årsåldern. På den enda serienivån.
– Man fick växa in i det. Som tolvåring mötte man landslagsspelare som Erika Holst och Maria Rooth. Det var ”tjena …”. Men det sporrade också. Om man kunde möta dem – varför skulle man inte kunna spela med dem också?
– Jag har alltid haft bilden av att jag skulle spela i landslaget. Det gjorde att jag körde fullt på varje träning. Och det gav ju resultat när jag var 15.
Anna kom med i juniorlandslaget. Gjorde mål i första matchen, i Ryssland. Hon hann spela två VM som junior. Som Leksandsspelare, som hockeygymnasist.
– Det var speciellt att flytta hemifrån som 16-åring, man fick verkligen ta hand om sig själv. Utvecklades mycket som spelare och människa gjorde man.
Dalmålet satte sig. Anna nådde ett annat mål. Efter JVM 2009 togs hon ut till seniorlandslaget. 2010 satte korsbandet stopp. Men i fjol fick hon spela sitt första världsmästerskap.
– Jag var där för att avlasta spelare, men fick hoppa in i första matchen mot Ryssland. Jag gjorde mål i tredje bytet, sedan flöt det på.
Men den svenska medaljtorkan (ingen sedan VM 2007) fortsatte. Damkronorna slutade femma.
– Det var riktigt dåligt faktiskt.

Efter studenten var Anna redo att lämna Leksand, som fastnat på den undre halvan i riksserien. Hon ringde runt till några klubbar. Valde bort Linköping. Valde Brynäs.
I dag arbetar hon som dagisvikarie, och kan själv välja när hon vill jobba. Det är inget betalt i Brynäs, men spelarna får bidrag till utrustningen. Anna tycker att förutsättningarna är okej. Även om damernas omklädningsrum egentligen är ett förråd.
– I stort sett har vi det bra. Som tjej är du beredd att betala lite.

• • •

– Du vet att Brynäs inte spelar i kväll?
Busschauffören sätter tonen, när jag frågar vilken hållplats som är närmast Läkerol Arena. Gävle har inte gått man ur huse (Brynäsherrarna möter Luleå borta samma kväll). 102 åskådare sitter i ”Läkerolen”, som har plats för ytterligare 8 100. Men publiksiffran är högst normal (när Brynäs ordnar tjejhockeykväll, i samband med matchen mot Linköping några dagar senare, kommer dock 565).
Kanske funderar Segeltorps nummer åtta på publiksiffrorna där nere på isen. Erika Holst, med 315 landskamper på meritlistan, är matchens enda 70-talist. Ibland gör hon som hon vill. Men det räcker inte riktigt hela vägen. Brynäs Kajsa Östlund skjuter 2–0 i slutet av andra perioden. En handfull Segeltorpssupportrar framför mig suckar. Gävle jublar inte särskilt högt.

Tobias Stark, lektor i idrottsvetenskap vid Linnéuniversitetet, berättar att redan på 1890-talet spelade kanadensiska kvinnor ishockey. Bland dem dottern till general­guvernör Stanley (han som skänkte NHL-bucklan). Men runt sekelskiftet professionaliserades ishockeyn. Den blev genast hårdare. Kvinnorna försvann. När ishockeyn kom till Sverige på 1920-talet var det aldrig något tal om damspelare. Inte förrän på 1960- och 70-talen, säger Tobias Stark.
– Det var på privata initiativ, från klubbarna och medlemmarna. Inte minst i Örnsköldsvik. Förbundet var väldigt sent med att fånga upp intresset. Snarare motarbetades damerna. (Dåvarande ordföranden) Rickard Fagerlunds uttalande 1992 (”det vore bättre om kvinnorna ägnade sig åt att vara vackra”) är ju klassiskt i sammanhanget.
Så småningom fick dock förbundet upp ögonen. Seriespel startade, ett landslag lanserades. Svensk damishockeys första riktigt stora stund blev OS-bronset 2002. Plötsligt tittade Sverige. Alla utom Anna Borgqvist, som var och tränade. Fyra år senare nådde laget ännu längre. Maria Rooth satte den sista straffen mot USA, och Sverige var i OS-final. Där hemma hade antalet spelare fördubblats på sex år.

Nu pekar kurvan nedåt. Erika Holst ska försöka vända på trenden. Sedan i april är hon utvecklingsansvarig för damsidan inom Svenska Ishockeyförbundet. Hon åker runt landet, på så många samlingar hon kan (bland annat träffade hon 44 småländska tjejer i Tingsryd i december). Förbundet satsar också på Tre Kronors hockeyskola för flickor. Ska damishockeyn växa på allvar, bli stabil, måste en grund byggas.
– Vi måste jobba för att synas och finnas, för att småtjejerna ska vilja börja spela. När jag var liten var jag ensam på min ort, Maria Rooth var ensam på sin. Nu finns det i alla fall några tjejer på varje ställe. Men det är viktigt att vårda de här eldsjälarna som finns ute i landet. De håller igång verksamheten, säger Erika Holst.
Ett av hennes förslag är att toppklubbarna på herrsidan ska tvingas ha en damsektion (i dag har sex av tolv elitserieföreningar damlag).
– Det är absolut min dröm. Sedan förstår kanske jag också att det inte är genomförbart nu. Eller på ett tag.
Men om man tittar på till exempel damfotbollen är det ofta klubbarna utan en stark herrsektion som lyckas bäst. Är det inte bättre att gå sin egen väg?
– På något sätt tror jag ändå att man kan dra nytta av de här namnen. Redan nu är Brynäs, Modo och Linköping stora på damsidan. Vi i Segeltorp är outsiders. Av egen erfarenhet vet jag att det är kämpigt att sälja en så liten förening. I dagsläget behöver vi draghjälp av herrarna. På sikt kan man säkert gå samma väg som inom damfotbollen, säger Erika Holst.
– Vi måste skapa en produkt som folk vill se. När inte ens människor som är inblandade i damishockeyn går och ser SM-slutspelet kan vi inte kräva att någon annan ska titta heller. Och vi måste göra mer för att profilera spelarna. De små, de som ännu inte tänkt tanken att spela, ska se (landslagsspelarna) Jenni Asserholt och Kim Martin i tidningarna. I dag vet tjejerna inget om dem.
Vet inte att landslaget vann årets första turnering, i Tyskland.
Till helgen är det dags igen, i Oskarshamn. Då är Anna Borgqvist tillbaka i blågult.
– Det tror jag är en spelare som kommer att ta en väldigt stor roll i svensk damhockey, säger Erika Holst.
Kan hon bli en av de där profilerna du efterlyser?
– Definitivt.

• • •

Framtiden ser ljus ut för Anna Borgqvist. Frågan är bara vad som händer med framtidens talanger hemma i Växjö. I Kronoberg.
Lakers Ladies lades ned i fjol. Laget hade (för andra året i rad) vunnit division 1 södra, men klubbledningen stoppade (för andra året i rad) tjejerna från kvalet till riksserien. Spelarna och tränaren Pär Engstrand rasade. Tröttnade till slut.
– Vi var lite dåliga på att förklara varför vi inte lät dem kvala. Det blev bara en ekonomisk debatt. Men underlaget för spel i riksserien saknades ju också. Det fanns bara en topp, ingen bredd, säger Lakers vd Anders Öman.
Är det inte tråkigt att inte ha något damlag?
– Det jag tycker är tråkigt är att vi inte lyckades få en större bredd under alla åren vi drev damlaget. Det kom inte in några nya ledare.
Kunde ni gjort mer för att ändra på det?
– Man kritiserar ofta klubbledningen, men jag frågar var alla de kvinnliga ledarna är? Varför ska männen alltid driva kvinnolagen? Jag tror att kvinnorna har bättre förutsättningar för det.
Tror du att ni får ett damlag igen?
– Det finns det alla möjligheter till. Återigen handlar det om ledarna. Jag tycker att det hade varit spännande om vi kunde ha fått någon slags Kronobergsallians. Men det var ingen annan klubb som var intresserad i fjol, säger Anders Öman.

I april har Smålands Ishockeyförbund bjudit in till ett möte, där just samarbete över klubbgränserna ska diskuteras. Det behövs. För i dag spelas inga dam- eller tjejmatcher i Kronobergs län (den enda träningsgruppen finns i Lenhovda). HV71, i Jönköping, har Smålands enda damlag.
– Julia Lennartsson (16-åringen som representerar Linköping och tog JVM-brons i januari) var den sista tjejen vi hade i organiserat seriespel. Men vi har aldrig sagt något annat än att alla är välkomna, säger Sören Carlsson, i Tingsryds AIF:s ungdomsstyrelse.
– Vi har fem, sex tjejer födda mellan 1997 och 2005 som spelar med killarna och alla som vill får vara med och spela, säger Roger Johansson, ungdomskanslist i Växjö.
Uppe i Gävle håller Anna Borgqvist fortfarande på bortalaget när Brynäs herrar tar emot Lakers. Samtidigt som hon är besviken på ledningen (”skitdåligt gjort av styrelsen att inte ge damerna chansen”). I Växjö ishall tittade hon ut över isen.
– Min dröm var att komma hit med Brynäs för att möta Växjö. Men det blir nog inget av det.

• • •

Tekning i tredje perioden i Gävle. Anna Borgqvist mot Erika Holst.
Veteranen vinner den. Men förlorar matchen. Brynäs håller undan. Tre poäng mot Segeltorp säkrar nästan seriesegern i praktiken. Lagkamraterna utser Anna till bäste brynäsare. Knäet kändes inte av. Hon ler bakom gallret. Ser fram emot att komma tillbaka till landslaget.
I mars avgörs SM-slutspelet. I april spelas VM i amerikanska Vermont.
– Jag siktar på SM-guld och att ta en plats och en medalj på VM. Sedan siktar jag på OS 2014, säger Anna.
Någon gång lockar proffsspel i den nya ryska ligan. Inför Sotji-spelen hoppas hon åtminstone kunna göra en heltidssatsning på hemmaplan. Damkronorna har inte råd att misslyckas, som 2010.
– När det sänds på tv måste vi prestera för att folk ska få upp ögonen för oss. Det duger inte att komma femma, säger Anna.
Det blir ett extra stort ansvar?
– Det blir press. Det blir det.
Men vinnarskallen från Växjö viker inte undan. Nu heller.
– Jag har liksom aldrig gett mig.

Ur Smålandsposten den 9 februari 2012.