Mellan helvetet och himlen

Årskrönika 2009 – elitfotbollen i Kronoberg.

Han som var bäst bet i gräset.
De som var sådär vann, och så fick sagan om Kronobergsfotbollens återkomst ett lyckligt slut.

• • •

Det var den mest ödesmättade av oktobereftermiddagar, och från ett av de många molnen över Malmö följde de småländska fotbollsgudarna söderettans sista omgång.
Fotbollsguden med ansvar för Kronobergs län var förtvivlad. Efter Östers allsvenska avancemang 2005 hade han försvunnit iväg till Brasilien, på ett sambafotbollsseminarie i Rio, och ganska snart insett att Evedal hade svårt att mäta sig med Copacabana. Han hade blivit kvar.
Lördagen före den ödesmättade lördagen i Skåne kom G-länsguden ändå tillbaka till Växjö. Han konstaterade lite halvt uppgivet att Värendsvallen stod kvar. Att Öster låg under mot… Sleipner? I söderettan? Que?
På ett av de många molnen över Växjö satt fotbollsguden med ansvar för Kalmar län och njöt. Som han gjort så ofta de senaste åren, både här och hemma på Fredriksskans (som också stod kvar). Fast för två år sedan hade han faktiskt bara tänkt jäklas lite, hur Öster hade lyckats dratta ur superettan var en gåta även för honom. Och tvärtemot vad många Växjöbor misstänkte låg han inte heller bakom 4–3–3-systemet Öster använt 2009.
Fotbollsguden med ansvar för Kronobergs län insåg att något måste göras. Nu. För Öster hade åter gått bort sig, och framför mål var Sleipners skyttekung Sunday Eyenga helt fri.
Sekunden senare slog Eyenga knut på sig själv och stötte bollen i stolpen. Växjöpubliken gnuggade sig förvånat i ögonen.
När tonårige Matteo Blomqvist-Zampi plötsligt gjorde sitt första mål på Värendsvallen började de ana att något hade hänt.
När en hittills ganska misslyckad mittback – Tobias Häll, värvad från just Sleipner – gick upp och gjorde både 2–1 och 3–1 förstod de. Det hade vänt.

Men lördagen därpå var tvivlen tillbaka. LB07 gjorde 1–0 och med 25 minuter kvar rundade Ali Jasim Östermålvakten Robin Malmkvist. 2–0 skulle med all säkerhet fördöma de rödblå till ännu ett år i skärselden (alias söderettan).
Uppe på sitt moln sa fotbollsguden med ansvar för Kronobergs län:
– Du, jag läste något jäkligt intressant på en av KFF-spelarnas bloggar i morse.
– Jaså, vilken då? undrade kollegan från Kalmar.
– Minns inte…
Så medan H-länsguden scrollade sig igenom ett 20-tal internetsidor pressades Ali Jasim allt längre ner mot sidlinjen. Till slut sköt han. I burgaveln.
Några minuter senare slog Patrik Bojent en hörna, och som sänd från ovan nickade Niklas Moberg in 1–1. Samtidigt skedde miraklet i Skövde, där Kristianstad vann med 2–0.
Öster var tillbaka.
Inte ens fotbollsguden med ansvar för Kalmar län orkade bli upprörd. Tvärtom var det ganska kul, skrev han på sin blogg samma kväll.

• • •

Kanske var det inte så det gick till.
Men jag letar fortfarande efter en bättre förklaring.
Öster gjorde ingen vidare säsong 2009; ledde inte serien förrän i slutminuterna, nye tränaren Andreas Ottosson velade en hel del, hans lag fick aldrig mittfältet att fungera fullt ut, släppte in alldeles för många mål, var ineffektivt framåt, var närmare nedflyttning än uppflyttning i somras och darrade hemma hela hösten.
Ändå gick det vägen.
Hela Östers 00-tal var en galen berg-och-dal-bana. Upp och ner och upp och ner och ner och så upp igen. Till slut planade det ut.
Nu, när vi huttrande väntar på ett nytt decennium, är det kanske dags att sluta älta det som varit. Se framåt.
Som Öster har gjort.
Som U21-kaptenen Jörgen Lennartsson konstaterade över en cappuccino i början av maj:
– Ska vi få fram några Xavi eller Iniesta i Sverige måste förbundet och föreningarna lägga pengar på bra tränare, i yngre åldrar. Bra tränare, och mycket träning. Det är liksom inte svårare än så.
– Därför blir jag glad när jag läser om Östers satsning på ungdomssidan med ”Schenka”och Tonny (Westring) och så vidare. Sedan ska man veta att det inte är något som betalar sig på en kvart, utan att det är en långsiktig satsning.

Redan i år var Öster ovanligt hemvävt. I startelvan mot LB07 fanns sju kronobergare. Nio smålänningar. Ett annat gott tecken var U21-ornas framfart. Man slog bland annat Kalmar (två gånger) och Helsingborg, innan man åkte ur slutspelet mot… Kalmar.
Samtidigt var det talande att just östgöten Niklas Moberg räddade Öster. Ett dyrt – men genomtänkt – köp. En förutsättning i dagens elitfotboll (och i söderettan, tydligen). Inför 2010 verkar värvningar vettiga. Men förutom nye målvakten Björn Åkesson är försvaret är detsamma som bjöd på 35 mål i söderettan 2009. Bara två färre än elvan Torslanda.
I publikligan var däremot Öster överlägset. 1 919 åskådare följde varje Vallenmatch, i snitt. I den tredje divisionen. Kanske hjälpte det att inga andra länslag lyckats närma sig Öster (2009 klamrade sig Ljungby som vanligt kvar i division 2, som vanligt misslyckades Rydaholm och Älmhult med att gå upp från trean).
Framförallt visade siffrorna att traditionen finns, att potentialen finns för att överleva i en superetta med Hammarby och Henke-Hasses Landskrona. En smak av allsvenskan. Men även om Österherrarna flytt helvetet är det ännu långt till himlen.
Då är kanske damerna närmare. En andraplats i division 1 borde förstås innebära allsvenskt kval, men tyvärr verkar Fotbollförbundet ha spikat damernas seriesystem över en kafferast. Östers satsning är mer genomtänkt. En alldeles för tidig tisdagsmorgon i april kvävde jag en gäspning medan Hanna Höckert drillade sina adepter i Tipshallen. Därute på det slitna konstgräset kändes det däremot som damlaget var på väg att piggna till. Även om söderettan förstås blev rätt seg då Jitex drog ifrån väl lätt.

• • •

Alla hade inte fotbollsgudarna på sin sida 2009.
Men när Jörgen Lennartsson hade druckit upp sin cappuccino lyckades han rätt bra ändå.
44-åringen från Norr i Växjö var årets fotbollskronobergare (ligamästarna Markus Jonsson och Rade Prica får ursäkta). Efter två och ett halvt år av förberedelser och funderingar var det äntligen dags för U21-EM i juni. Vitryssland hade bollen, Sverige vann med 5–1. Veckan därpå blev det 3–1 mot Serbien. Samma Serbien som hade slagit Lennartsson och Tommy Söderbergs lag med 5–0 i en avgörande kvalmatch 2007.
Med sin entusiasm och sitt fotbollskunnande charmade Lennartsson ett fotbolls-Sverige som en gång för alla tröttnat på sin stele A-landslagskapten. Kanske hade det också varit läge att låta honom efterträda Lars Lagerbäck. Han representerade en realistisk optimism, en tro på framtiden. En insikt om att fotbollen belönar den noggranne. Och den som har roligt.
U21:ornas semifinal mot England blev årets mest sanslösa match. Snäppet värre än den i Limhamn. England gjorde 3–0 i första halvlek, innan Sverige och den briljante Broakullasonen Rasmus Elm vaknade. Det kunde ha blivit 4–3, det blev 3–3, Robin Söder gick sönder och sedan brast svenska hjärtan i straffdramat. Men medan solen gick ner över Göteborg såg vi en gryning där i väster.
Så småningom syntes den även i Öster. Trots molnen.

Ur Smålandsposten den 30 december 2009