Europas största är i Malmö. En påminnelse om stans första Europa-äventyr.
Om en saga från länge sedan, om en kamraternas kamp på kontinenten.
Malmö, 28 september 1960. På andra sidan Atlanten hade John F Kennedy och Richard M Nixon mötts i tidernas första tv-debatt två kvällar tidigare. Även Sverige hade haft val – till riksdagens andra kammare. Tage Erlanders socialdemokrater vann förstås stort. I Kongo försökte FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld lösa krisen.
Sverige, världen. Europa kom till Malmö. 5 000-talet åskådare hade sökt sig till Stadion. IFK Malmö mot IFK Helsingfors. Den allra första Europacupmatchen på skånsk mark.
Bortamötet fyra veckor tidigare – detta var långt innan centraliserade 20.45-avsparkar-tisdag/onsdag, klubbarna fick själva bestämma när de ville spela – hade gett tre Malmömål på en halvtimme. En finsk reducering skänkte ändå returen viss nerv – detta var även innan bortamålsregelns införande, oavgjort sammanlagt gav omspela.
Men ändå inte. För Bengt “Bambino” Nordqvist dundrade en frispark i stolpen, Sven Lundqvist slog in returen. Tre minuter senare slog Bambinon ett inlägg, som såg ut att hamna bakom Gösta Ljung. Men teknikern drog till, med en cykelspark, rakt upp i krysset. Påstods det i alla fall senare. IFK fortsatte definitivt sitt matchande mot Europas mästare.
Inte illa för en klubb vars främsta merit fortfarande var den allsvenska sjätteplatsen 1931.
• • •
Första gången IFK Malmö mötte Europa var juni 1925. 2–9 mot Swansea.
“Kanariefåglarna” föddes 1899, började spela fotboll 1903 och kvalificerade sig till den allsvenska urpremiären 1924. Den småborgerliga tjänstemannaklubben var klar etta i staden, arbetarnas “Iff-Iff” harvade fortfarande i Sydsvenska serien. Men tiderna var på väg att a-förändras. Även på planen var de folkliga på väg att ta över. IFK åkte upp och ned, Malmö FF gick upp. 1934 briserade bomben – MFF uteslöts ur Allsvenskan, efter att ha blivit påkomna med att ha betalat sina spelare. (Alla andra gjorde också det, men MFF hade varit ärliga och bokfört transaktionerna. De flesta åtminstone.). Anmälare? IFK.
Så hamnade de två i samma division 2-serie. Men det var en tillfällig pyrrhusseger för IFK, MFF och “hövdingen” Eric Persson blev blått mer bestämda i sina ambitioner. Tio år senare firade MFF sitt första guld. IFK slutade sju poäng bakom Limhamns IF i Södertvåan.
Självklart var det en himmelsblå stjärna som skulle väcka den slumrande gula eftersläntraren. När Ingvar Gärd återvände till Malmö efter ett italienskt proffsår ville han bli tränare. MFF var inte intresserat. I stället hamnade Ingvar Gärd så småningom i IFK, som genast gick upp. Och efter några år i den allsvenska botten hände något med Malmökamraterna. I Madrid.
I november 1959 fick IFK chansen att möta självaste Real Madrid, i en träningsmatch på Santiago Bernabéu. “Vi förlorade visserligen, men Åke Karlsson gjorde ett mål där han fintade bort två gubbar och sedan vrickade bollen i mål. Ett mål som uppskattades även av publiken i Madrid … IFK hade också 3–3-målet inne, men det vinkades av för offside. Efter den matchen började spelarna verkligen tro på sig själva,” mindes Ingvar Gärd i jubileumsboken Gula Tider.
Självförtroendet, det uppstrukturerade försvarsspelet och offensiven där spelarna “skulle kunna improvisera lite” – allt smälte samman. IFK exploderade. Inför stadsderbyt den 11 maj var man obesegrade. Över 25 000 trängde sig in på Stadion, nytt rekord. En av dem tycks ha varit tioårige Björn Ranelid. Han såg hur “Bambino” Nordqvist grundlurade MFF:s Bertil Elmstedt, vek inåt och fick iväg ett skott trots att Prawitz Öberg hängde i hasorna. “IFK besegrade hela himlen över staden och själva matematiken. Talet 1 och 0 fick en ny innebörd för mig och flera andra tusen människor i Malmö” skaldade Ranelid senare.
Veckan därpå, i Glasgow, spelades en annan match som gått till historien. Som också väckte fotbollspoeterna. I den femte Europacupfinalen tog Real Madrid sin femte titel. De svartvita tv-idolerna Alfredo di Stefano (fyra mål) och Ferenc Puskàs (tre) tillintetgjorde Eintracht Frankfurt, 7–3.
Och snart kunde de två motpolerna IFK och Real mötas igen. För då som nu låg Sverige i otakt med Europa. Mästarcupen började i september, innan några svenska mästare hunnit koras. Då var lösningen att skicka de allsvenska halvtidsledarna till höstfesten.
Den 16 juni 4–2-slog IFK Malmö IFK Göteborg. Nio segrar, två oavgjorda. 20–5 i målskillnad. Just då bäst i Sverige. Europa nästa.
• • •
Även den som studerar startfältet i Europacupen 1960/61 med 2000-talsglasögon imponeras. Fyra av klubbarna finns med i Champions League också nu – Benfica, Juventus, Barcelona och Real Madrid. De flesta spelar fortfarande i sina respektive högstaligor (Ajax, Hamburg, Besiktas, Stade de Reims…). Några på andranivån, till exempel engelska Burnley. Två tredjedivisionslag får illustrera kontrasterna mellan kommunist-då och EU-nu: 1960 års östtyska mästare Wismut Karl-Marx-Stadt heter i dag Erzgebirge Aure. Det bulgariska armélaget CDNA har blivit CSKA Sofia, och tvångsdegraderades i somras efter ett misslyckat krig mot skulderna.
Och ett lag från den Europacupen dväljs i dag i fjärdedivisionen.
I oktober 1960 var däremot allt möjligt. IFK Malmö mot… Real? Barça? CDNA. En ordentlig mardrömslottning, de anonyma bulgarerna hade betvingat Juventus i första omgången. Lotten var grym mot andra också. Real–Barcelona i omgång två.
Då som nu handlade clásicon om politik. Påstådda Franco-favoriter mot förtryckta katalaner. Då som nu hamnade domaren gärna i fokus. På Bernabéu – där Real dittills hade vunnit alla sina 15 Europamatcher – vinkade engelske Arthur Elis avvärjande när hans assisterande ville ha offside på Barcelonas Evaristo. Någon sekund senare blåste däremot Elis straff. Dåtidens Luis Suárez, Luis Suárez, förvaltade den. Barcelona fick med sig ett viktigt 2–2-mål hem till Camp Nou. Där väntade ännu en brittisk rättsskipare, Reg Leafe, och nya kontroverser. Real lyckades få fyra mål bortdömda. Evaristo kastade sig som en annan Henrik Larsson och nickade in 2–0. De kungliga var detroniserade.
I Sofia skrällde det också. I Malmö hade Åke Karlsson hade gett IFK en skör 1–0-ledning inför returen. Men alla var på det klara med utsikterna på Vasil Levski-stadion. Eric Persson skulle efteråt håna IFK för att ha “åkt genom halva Europa och ställa upp hela laget i straffområdet”.
Men det stod bra där. CDNA kvitterade visserligen dubbelmötet efter 21 minuter, och fortsatte att pressa. I stället kvitterade Hans Olofsson matchen sex minuter efter paus. IFK lyckades där Djurgården, Göteborg och Norrköping fallerat – för första gången hade ett svenskt lag avancerat två Europacup-omgångar.
• • •
Malmö, 3 april 1961. Mycket vatten hade hunnit flyta under kanalens broar sedan hösten. I USA var JFK president, men här var miraklens tid förbi.
I efterhand delförklarades den svaga IFK Malmö-hösten 1960 med Europa-engagemanget. MFF hade vunnit augustiderbyt, men IFK hade slutat tvåa i Allsvenskan. Ändå hade laget inte fått Rundturspriset för årets skånska idrottsprestation (Eric Persson opponerade sig i juryn) Ändå hade de gula lyst med sin frånvaro i blågult. Till slut hade Gösta Ljung fått åka med på ett landslagsläger till Italien. Men kastats ut av överledaren, sedan han och Elfsborgs Toivo Lundell påkommits med att dricka några glas vin på rummet. Överledare var förresten Eric Persson.
Skandalen minskade knappast intresset för IFK:s kvartsfinal. Kanariefåglarna hade lottats mot Rapid Wien, mästare i ett Österrike som fortfarande var fyllt av fotbollskultur. Den första marsmatchen var av sådan dignitet att till och med SVT sände. I snöyran på Prater-stadion fick svenskarna se (?) ett underlägset IFK. Gösta Ljung var blekast av alla. Rapid-ikonen Robert Dienst skyfflade in 1–0 någon minut före paus, i matchens slutminuter kom 2–0. Så nära, men ändå inte.
Och ändå fanns hopp inför aprilavgörandet i Malmö. Tvåmålsseger, och omspel väntade i Amsterdam. Ingvar Gärd tyckte att intresset blivit väl stort, och gömde undan hela laget på Hotell Arkaden. Där pratade spelarna om obönhörlig offensiv från start, men Ingvar Gärd ville inleda försiktigare. Han tyckte laget blivit för uppstressat i Wien. På sin rum tog han det tunga beslutet att peta den stukade Gösta Ljung.
Men det spelade ingen roll. 18 842 såg Robert Dienst frustrera och dominera IFK från mittfältet. Rapid fick det makliga matchtempo man önskat. Josef Bertalan gjorde mål sju minuter före både paus- och slutsignalen. 0–4 sammanlagt. “Alla vackra sagor har ett slut, och inom klubben var alla gula rätt nöjda trots allt,” mindes Ingvar Gärd 1999.
• • •
Den vackra sagan var över, den bistra samtidsskildringen tog vid. JFK dog, Dag Hammarskjöld dog. Benfica slog Barcelona i finalen 1961. I mars 1979 nådde Malmö FF till slut lika långt som IFK gjort. Men fortsatte, förbi Wisla Krakow, förbi Austria Wien, ända till finalen mot Nottingham i München.
IFK Malmö slutade sexa i Allsvenskan 1961, och näst sist året därpå. Året efter MFF:s Europacupfinal – 1980 – var man sekunder från att ta sig tillbaka till allsvenskan. Men när Gais gjorde mål på tilläggstid i slutomgången gick Örgryte upp i stället. När IFK fyllde 90 år 1989 spelade klubben i Division 4. Lindansande fortsatte – upp i Superettan, ned i fyran igen. 2010 berättade Madrid-vrickaren och CDNA-hjälten Åke Karlsson att han slutat gå på IFK-matcherna, men brukade smita in på Swedbank stadion.
I dag spelar MFF mot Real, de tiofaldiga mästarnas första tävlingsmatch mot svenskt motstånd. I måndags var det 55 år sedan den första Europacupmatchen i stan. På lördag spelar IFK borta mot Karlskrona, nästa helg avslutar man Division 2 södra Götaland hemma på Stadion. Mot Asarum. Nykomlingens kontrakt är redan säkrat, en väldig bedrift med tanke på inbördeskriget som tärt klubben under sommaren. Under en träningsmatch i juni gjorde 43-årige Henrik Larsson mål på dem.
IFK Malmö är en vilsen gul vålnad från förr. Säkert hittar den tillbaka till rimlig nivå, en dag. Säkert blir den aldrig störst igen. Men förblir alltid först ut i Europa. Då som nu.
Källor: Årets fotboll 1961, Gula Tider: IFK Malmö 1899–1999, Morbo (Phil Ball) Sydsvenskan, Kvällsposten, rsssf.com, worldfootball.net, europeanfootball.com.
Från den 30 september 2015.