GRUPP A: NEDERLAGENS NEDERLÄNDERNA
En gång var de fotbollsvärldens älskade förlorare.
Sedan förlorade Nederländerna även den stämpeln.
Vi börjar från slutet, 80 år in i VM-historien. Det fanns fortfarande utrymme för nymodigheter. Ett första VM i Afrika. Längst där nere i Syd stod till slut Spanien hela vägen. Blev den blott åttonde nationen att lyfta Jules Rimetpokalen.
Och Nederländerna hittade ett alldeles nytt sätt att sätta segerskrattet i halsen.
Det började redan i debuten 1934. I åttondelsfinalen på San Siro träffade den glasögonprydde schweizaren Leopold Kielholtz en ojämnhet i planen. Bollen ändrade riktning och landade i det nederländska målet.
Fyra år senare pressade man ett starkt Tjeckoslovakien till förlängning, men föll förstås. Sedan försvann Nederländerna från VM-scenen. I 36 år.
Under tiden hann Johan Cruyff födas i Amsterdam, fostras i Ajax och förändra allt. Tillsammans med tränaren Rinus Michels skapade han totalfotbollen. I VM 1974 positionsväxlade sig hela världens nya poplag fram till finalen. Där väntade Västtyskland. Cruyff föll efter 52 sekunder, namnen Neeskens dundrade in straffen. Nederländerna tänkte fördriva återstående 89 minuter med att passa runt bollen Men tyskarna vände. Cruyff & Co såg sig ändå som moraliska segrare. Den nya lilla stormakten.
1978 stannade Cruyff hemma. Rob Rensenbrink träffade stolpen mot Argentina i finalen. Efter konfettiregnet dröjde det länge innan Nederländerna återfanns. Inte förrän 1990 spelade de orange VM igen. Efter tre gruppkryss slutade allt med att Västtyskland vann åttondelen på San Siro. Du behövde inga Kielholtzbrillor för att se hur Cruyffadepten Frank Rijkaard spottade på Rudi Völler. Det började anas någon annat, bakom det vackra.
2010 var kursändringen total. Förbundskaptenen Bert van Marwijk hade inte gått Ajax-skolan – hans tränarmeriter härrörde mestadels från eviga rivalen Feyenoord. En klubb som traditionellt stått för hårt arbete. I Sydafrika kom den nederländska brunkarfotbollen att irritera fotbollsvärlden (nästan) lika mycket som läktar-vuvuzelorna.
Crescendot kom i finalen. Mot ett Spanien som ännu älskades universellt, som baserades på den fotboll Cruyff tagit med sig till Barcelona. Läromästarens känslor var aningen kluvna. “Jag är nederländare, men jag hejar på fotbollen som Spanien spelar” skrev han i sin katalanska tidningskolumn.
Likt Cruyff hade Nigel de Jong vuxit upp i Amsterdam, skolats i Ajax. Där slutade också exakt alla likheter.
Våren innan VM hade de Jong skapat rubriker genom att bryta vadbenet på Fulhams Stuart Holden. 28 minuter in i Johannesburg-finalen satsade Manchester City-mittfältaren mot Xabi Alonsos revben. Likt dobbmärkena i det baskiska bröstet skulle den bilden komma att dröja sig kvar.
Hela världen såg rött, domaren Howard Webb nöjde sig med gult.
Någon slags rättvisa skipades ändå när Andrés Iniesta avgjorde i förlängningen. I omklädningsrummet fick Xabi Alonso be lagkamraterna sluta spruta vatten på honom – bröstet smärtade för mycket. Till hösten bröt de Jong benet på Newcastles Hatem Ben Arfa.
Nederländernas rykte var i ungefär samma skick. En omoralisk förlorare. Det bestående minnet av nästa VM-framgång – bronset i Brasilien 2014 –blev Arjen Robbens svandyk. Ryssland missade Nederländerna visst helt. Tid för självrannsakan (och att vänta in en charmigare Ajax-generation).
Nigel de Jong? VM-sommaren 2018 flyttade han till Qatar. Och svarade på läsarfrågor i Four-FourTwo. Hoppades kunna prata ut med Xabi Alonso någon gång.
– Kanske tar vi en öl och skrattar åt det. I slutändan vann han matchen, jag gjorde inte det. Han skrattade sist.
//
GRUPP B: VM-HJÄLTEN SOM FÖRSVANN
Grupp B bjuder på England–USA.
En påminnelse om tidernas ljuvligaste VM-skräll. Och om Haitis mörka historia.
De få som hade sett honom spela tidigare var inte överraskade.
Övriga världen tappade hakan.
På en ojämn plan i brasilianska Belo Horizonte kastade sig Joe Gaetjens raklång. Nådde precis skottet med huvudet, en lätt touch som dramatiskt ändrade bollbanan. Målvakten stod förstenad. Himlen föll, grisar flög. USA hade tagit ledningen mot England. Tack vare Haiti.
Joseph Gaetjens föddes i Port-au-Prince 1924. Tre generationer tidigare lär en förfader skickats dit från nord-Tyskland, för att etablera affärsförbindelser med den nya självständiga karibiska nationen. Nu led Haiti under hård amerikansk ockupation. Familjen Gaetjens hade det ganska gott ställt, unge Joe ägnade sig mest åt fotbollen. I slutet av 1940-talet skickades han till New York, för att studera redovisning på Columbia University. Det skulle bli fotboll där också.
Sporten hade upplevt en liten amerikansk guldålder på 1920-talet, landslaget hade tagit brons i premiär-VM 1930. Men depressionen hade fällt den professionella Östkustligan. Fotbollen levde kvar i utspridda enklaver – som Saint Louis, Philadelphia och den lilla Massachusetts-staden Fall River. Inför OS 1948 raggades spelare ihop från fästena. I London föll de mot Italiens amatörer med 0–9.
Ändå hade ett frö såtts. I kvalet till VM 1950 behövde man bara besegra Kuba. Innan avresan till Brasilien inventerades åter det utspridda utbudet. Det noterades att en Joe Gaetjens gjort 18 mål för New York-laget Brookhattan. Det upptäcktes också att han inte var amerikansk medborgare – men hade fyllt i en avsiktsförklaring att bli det. Det räckte för en plats på den hackiga flygturen (sex byten, 30 timmar, tolv barer bara i Rio). Väl framme konstaterade USA:s skotske förbundskapten Bill Jeffrey att laget var chanslöst. Mot Spanien ledde man visserligen, men kollapsade sista tio.
Så England. Fotbollens moderland hade fött fram ännu en namnkunnig stjärngeneration. Ut på planen klev Stan Mortensen, Tom Finney och Billy Wright. Stanley Matthews vilades. Samtidigt var faktiskt England VM-debutant – de brittiska förbunden hade inte varit Fifamedlemmar under 1930-talet. Och slitaget från andra världskriget hade börjat anas. 1949 hade England för första gången förlorat mot Sverige.
USA skulle bli en munsbit. England matade på. Målvakt Frank Borghi – till vardags chafför på sin pappas begravningsbyrå – tog dock död på alla måldrömmar. Backen Charlie Colombo spelade som vanligt i boxarvantar. Efter 37 minuter fångade den fine Philadelphia-mittfältaren Walter Bahr upp ett inkast. Pressad av Wright drog han till från 20-talet meter. Joe Gaetjens flög.
Anstormningen återupptogs efter målet. England tyckte sig ha haft en boll över linjen, men den franske domaren lyssnade inte. 1–0 stod sig, inget av lagen skulle gå vidare. Den brasilianska publiken – som fruktat England i kampen om VM-guldet – vrålade. Gaetjens bars av planen.
Han landade i Frankrike, men gjorde aldrig några avtryck i Ligue 1. 1954 var Gaetjens tillbaka i Haiti. Gifte sig med sin kusin Lyliane, fick tre söner, öppnade en kemtvätt. Den inhemska politiken blev allt smutsigare. “Papa Doc” Duvalier tog makten 1957, och snart började verkliga och inbillade kritiker försvinna. Joe Gaetjens hade stöttat en av Duvaliers motståndare i valet, utan att Joe visste något försökte två bröder organisera uppror.
Den 8 juli 1964 åt Joe Gaetjens som vanligt lunch med Lyliane. Sedan åkte han tillbaka till kemtvätten. En beväpnad ”Tonton Macoute” – Duvaliers fruktade milismän – väntade där. Gaetjens fick en pistol mot huvudet, tvingades köra iväg. Sågs aldrig till igen.
Enligt ett upphittat CIA-dokument ska Papa Doc kommit till Fort Dimanche-fängelset några dagar senare och personligen skjutit en grupp fångar. Bland dem Gaetjens. Ingen vet definitivt.
När USA lottades mot England i VM 2010 fick historien färsk uppmärksamhet. Äldste sonen Lesly åkte med ESPN till Haiti. Mötte dem som sett Joe spela för Etoile Haïtienne som ung. En sak ville de absolut understryka – målet mot England var ingen lyckträff. Utan en Joe Gaetjens special.
//
GRUPP C: CLOWNEN FICK OSS ATT GRÅTA
Klassiska straffräddningar. Ett bragdartat brons.
Polen hade sin 94-sommar 20 år före oss.
“En clown i målvaktshandskar”.
Inför den avgörande VM-kvalmatchen mellan England och Polen 1973 gav Derby-managern Nigel Clough sin syn på motståndarmålvakten. Ganska många polacker höll med.
Jan Tomaszewski stack verkligen ut, med sitt långa hår och vilda utrusningar. Samtidigt gjorde 25-åringen från gruvstaden Lodz de oväntade räddningarna.
Polen hade få fotbollsmeriter vid 70-talets ingång, men något var på väg att hända. Politiskt hade landets nye ledare, den gamle gruvarbetaren Edward Gierek försiktigt öppnat landet – det gick till och med att resa till väst. Fotbollslandslaget hade gjort det 1972, till OS i München och återvänt med guld i väskorna. Den olympiska fotbollen dominerades förstås fortfarande av östeuropeiska “statsamatörer”, men segern sade ändå mycket.
Tomaszewski hade petats till OS, men tog plats i VM-kvalet. Höll nollan i den klassiska Chorzowsegern över England. Till upplösningen på Wembley började han själv undra om inte Clough haft rätt. Benen skakade när Tomaszewski hörde 90 000 engelsmän vissla ut den polska nationalsången. Han inledde matchen med att rulla ut bollen rakt till Allan Clarke, tvingades dyka för att rädda. Påstås ha brutit ett ben i fingret på kuppen. Smärtan fick Tomaszewski att vakna. Sedan tog han allt (utom en straff ). 1–1, och Polen skulle till VM för första gången sedan 1938.
Då hade Polen fallit mot Brasilien. Nu fälldes Argentina. Sedan Haiti och Italien. Efter ett perfekt grupp spel väntade ett till, i kvartsfinalfasen. Förbundskapten Górski började ana trött och nöjdhet. När han ertappade backen Adam Musial i hotellobbyn 20 minuter efter beordrad sängtid såg Górski chansen att väcka truppen, hotade skicka hem Musial om det inte blev seger mot Sverige.
Matchen i Stuttgart satte sig i både den svenska och polska fotbollsmytologin. Var en ytterst välspelad historia. Anfallsstjärnan Grzegorz Lato gav de röda ledningen, innan Conny Torstensson gick i backen. Polackerna protesterade, Staffan Tapper klev fram. “Han slog en nästan perfekt straff, men bara nästan. Den drog sig tvehågset mot målvaktens fingertoppar, och försvann bort”, skrev PO Enquist i Expressen.
Den polska fotbollssagan fortsatte (med Musial). Efter att även Jugoslavien sänkts väntade en ren semifinal i den sista gruppmatchen. Mot Västtyskland. Regnet vräkte ned över Frankfurt. Polen valde att anfalla på den blötaste planhalvan i första halvlek, sprang sig trötta. Tyskarna tog över i andra. Efter åtta minuter gick Bernd Hölzenbein i backen. Nu klev Uli Höeness fram. Skottet höll inte Tapper-klass, Tomaszewski blev den förste målvakten att rädda två straffar i ett VM. Tyvärr var matchen inte över. Med kvarten kvar fick Gerd Müller ladda ostört.
Polen fick spela om bronset. Brasiliens förbundskapten Mario Zagallo hade redan fått rapporter om att en uppretad folkmassa hade försökt storma hans Riovilla efter förlusten mot Nederländerna. Lato avgjorde både bronsmatchen och skytteligan med sitt sjunde mål. Tomaszewski höll nollan. Hemma i Warszawa väntade en tv-sänd mottagning i kommunistpartiets högkvarter. Gierek ville mjölka framgången.
Liksom Tomaszewski. Han fick råd att köpa en Fiat – en oerhörd lyx i det sena 70-talets Polen, efter att tiderna åter blivit tuffare och Gierek bytts ut. Men trots flitigt uppvaktande släpptes Tomaszewski inte iväg till proffslivet. Inte förrän 1978, efter att Polen åter nått VM:s kvartsfinalfas. Efter några karriärsavslutande år i Belgien och Spanien återvände han till sitt kära Lodz. Där skulle det bli återkommande besök av svenska journalister. 1994 skickade Expressen till och med dit Tapper. Tomaszewski berättade:
– Jag gjorde min bästa match någonsin den kvällen. Ni var ruskigt bra. Jag gjorde tre jätteräddningar bara första kvarten. I slutet orkade ni inte längre. Vårt tekniska spel hade tröttat ut er, precis som vi planerat.
Sedan bjöd han på choklad. Tapper satte straffen. Tomaszewski stod på huvudet.
//
GRUPP D: ATT GÖRA EN RIKTIG JESPER OLSEN
I fyra år hade Danmark gjort allt rätt.
Sedan passade Jesper Olsen snett.
Hon skulle precis börja packa väskan.
I maj 1986 hade Dodo Gad sjungit in Danmarks VM-låt, “Re-Sepp-Ten”, ihop med landslagets spelare. Sedan hade refrängen – “Vi er röde, vi er hvide, vi står sammen, side om side” – aldrig slutat spelats. Speciellt i takt med succén borta i Mexiko. Inför åttondelsfinalen hade sångerskan fått ett löfte: Nådde Danmark kvartsfinalen skulle hon få åka över, för att sjunga låten på plats inför ölstinna “roliganer”.
Visserligen väntade Spanien. Samma lag som slagit ut Danmark ur EM 1984. Men nu hade ju de rödvita leende gått rent i gruppspelet. Genom getingboet som påstås ha varit först att kallas “Dödens grupp”. Först Skottland och Uruguay. Så 2–0 på Västtyskland. Som belönades med en åttondelsfinal mot Marocko.
Danmark brydde sig inte. Med halvtimmen spelad mot Spanien gick Klaus Berggreen i backen (Roma-mittfältaren erkände att han lärt sig falla lätt i Italien). Planens gigant så långt, Jesper Olsen, klev fram. Väntade ut Andoni Zubizarreta. 1–0.
Åtta år tidigare hade Danmark varit ett marginalland i fotbollsvärlden. Då hade Carlsberg klivit in, inledningsvis pumpat in två miljoner danska kronor om året. Det ursprungliga målet var att bli ett av världens 16 bästa lag. Längs vägen höjdes ambitionen för “boldens HC And” (som det hette i visan). Med den gamle Bundesliga-busen Piontek – en av få som har både Haiti och Grönland på sitt förbundskaptens-cv – vid rodret började Danmark spela närmast nederländsk totalfotboll.
Ingen slump. Flera av de tongivande spelarna hade tidigt emigrerat just dit. Som 20-åring lämnade vänsterspringaren Jesper Olsen Nästved för Ajax. Blev lagkamrat med både Johan Cruyff och Marco van Basten. “Loppan” Olsen tillhörde de stora. Inte minst sedan han och Cruyff kombinationsspelat på en straffspark. 1982 dribblade Olsen sig igenom hela det engelska försvaret, förbi Peter Shilton på Parken. I sista minuten hade Danmark kvitterat. Startskottet för den danska storhetstiden.
Målet ledde så småningom till EM. Olsen hamnade i Manchester United. Danmark charmade alla i Frankrike 1984, av bara farten nådde man sitt första VM någonsin 1986. Efter Olsens straff på Spanien tycktes vägen mot medaljerna ligga öppen. Belgien i kvarten, Maradonas Argentina i semin…
Ingen anade orosmolnen. Klippan Frank Arnesen – PSV-spelaren som sjungit solo med Dodo – hade dragit på sig ett dumt rött kort mot Västtyskland. John Sivebäck hade blivit magsjuk över natten. Jesper Olsen hade fått flytta över till högerkanten. Kanske gjorde det honom aningen vilsen när målvakten Lars Högh passade ut bollen tio minuter efter straffmålet, två minuter före halvtidspausen. Först drog Olsen lätt den framstormande Julio Salinas. Sedan spelade Olsen tillbaka till Högh. Trodde han. Emilio Butragueño behövde bara ett tillslag.
På ett ögonblick rasade allt. Panik i omklädningsrummet. Preben Elkjaer fick ett jätteläge tidigt i andra halvlek. Sköt högt över. Spanien sprang in fyra raka mål. Vålnaden Jesper Olsen lämnade planen med 20 minuter kvar. Dodo Gad började dränka sorgerna. Spelarna gjorde likadant. Det skulle dröja tolv år innan Danmark åter spelade VM.
Uttrycket “att göre en rigtig Jesper Olsen” skulle leva kvar ännu längre. Själv försvann Olsen så småningom iväg till Australien. 2017 träffade Ekstrabladet honom i Melbourne.
– Det var det värsta möjliga ögonblicket att slå den passningen. Det var ingen annans fel. Så fort bollen lämnade min fot visste jag att något var fel, berättade Olsen.
Han gjorde det med ett leende.
//
GRUPP E: JAPANSK GRYNING
Tänk VM 2002 och minnesbilderna blir många. Anders Svensson, Svennis, Senegal, Sydkorea…
Lite i skymundan ritade Japan om fotbollskartan.
November 1951. För första gången hade Japan utländskt fotbollsbesök (sas det). Kronprins Akihito slog sig ner på hedersläktaren i Osaka, för att se landslaget förlora med 0–3. Mot Helsingborgs IF.
Fotbollen hade hamnat på efterkälken från start i Japan, basebollen hade etablerat sig redan på 1920-talet. Efterkrigsårens amerikanska inflytande förstärkte dominansen. Bollsparkarna gjorde vad de kunde, 1965 startades en liga där lagen bar företagsnamn och spelarna var anställda hos huvudsponsorn.
Förutom enstaka explosioner (Sverige-matchen i OS 1936, bronset 1968) förde landslaget en tynande tillvaro. I kvalet till Mexiko-VM 1986 nådde ”De blå samurajerna” dock sista rundan. Föga förvånande föll de mot ärkerivalen Sydkorea. Men nationalstadion i Tokyo hade varit utsåld. Det verkade finnas en marknad ändå.
Resursstarka krafter bestämde sig. Japan skulle få fotbollskultur. Dragloket blev den nya proffsligan – J.League – som premiärsäsongen 1993 lockade Zico, Gary Lineker och Pierre Littbarski. Samtidigt gjordes den stora satsningen på att bygga från grunden. Supporterkultur, ungdomsakademier. Långsiktighet. Förbundets mål sattes högt:
VM-guld.
Om 100 år. 2092.
Det började trögt. Slutkvalet till USA 1994 producerade en av fotbollshistoriens mest laddade grupper. Tre av länderna – Irak, Iran och Nordkorea – hade knappast fått amerikanskt visum. Japan hade ett knappt försprång på Sydkorea inför sista omgången. Behövde bara slå Irak. Japan ledde också med 2–1, när man släppte till en hörna på tilläggstid…
Stärkta av framgången gav sig koreanerna även in i kampen om VM-värdskapet 2002. Turneringen som Japan tänkt arrangera. Halvseklet efter att Korea befriats från den brutala japanska ockupationen riskerade nya sår rivas upp. Lösningen blev ett Alexanderhugg – delat VM.
Medan jättearenor smälldes upp runt Japan lyckades man äntligen ta sig till VM för egen maskin (utökningen till 32 lag hjälpte också). Triss i förluster 1998 blev viktiga läxor inför 2002. Väl där skrevs historia på löpande band – en första poäng mot Belgien, seger över Ryssland. Slutspelet hägrade.
Fredagen den 14 juni strömmade folkmassorna mot Nagai-stadion. De som inte fick plats där slog sig ner framför storbildsskärmarna längs Yodo-floden. I centrala Osaka skyltade butikerna med de 23 spelartröjorna. Bredvid Parmaprofilen Hidetoshi Nakatas nummer 7 hängde mer anonyma tröjor.
Som åttan. Medan den blonderade Nakata etablerat sig i Serie A – ytterligare tre i truppen spelade i Europa – hade Hiroaki Morishima stannat hemmavid. Ändå sedan företagsligans dagar hade han spelat här i Japans tredje stad. När han kom dit 1991 hette klubben Yanmar Diesel. Nu Cerezo Osaka.
Nu Tunisien. Inledningsvis var Japan på tunn is igen. Efter paus byttes 30-årige Morishima in. Tre minuter senare högg han på ett försvarsmisstag. Nakata satte 2–0.
Folk hoppade i vattnet av glädje. Spelarbussen fick sega sig igenom en flera kilometer lång, jublande folkmassa på vägen hem.
Sedan dess har Japan inte kommit mycket längre. Sydkorea snodde det resterande rampljuset 2002, Japan förlorade hedersamt mot Turkiet. I de följande turneringarna har samurajerna varvat gruppspelsuttåg med åttondelsfinaler. I Qatar talar allt emot avancemang. 70 år återstår.
Men redan har något hänt. Numera är landslaget fullt av Europaproffs. I höstas åkte journalisten Scott McIntyre till Japan för att skriva om arvet efter VM 2002. Han hittade gott om oanvända ”elefant”-arenor. Men noterade också något i Tokyos parker. Förr svingade ungdomarna mest baseboll-trän. Nu placerade de ut plastflaskor som fotbollsmål.
//
GRUPP F: SVÄNGIGA MAROCKO
En rå köttbit.
Då var Marocko grillhett sommaren 1998.
Två fotbollsvärldar kolliderade. Norge spelade sitt första VM på 60 år. Under “Drillo” Olsen hade de blivit (ö)kända för sin minst sagt direkta fotboll. Nu var det Marocko som kontrade. Försvararen Taahr El Khalej tog kontroll över en studsande boll på egen planhalva, drog iväg en perfekt genomskärare. Längs vänsterkanten kom Mustapha Hadji älgande, snabb så att hästsvansen knappt hann med. Han kontrollerade bollen precis vid straffområdeslinjen, väntade ut backen Dan Eggen. Några blixtsnabba överstegsfinter. Eggen hade plötsligt ryggen mot Hadji. Som borrade in ett stenhårt skott i Frode Grodås bortre hörn.
Marock’n roll.
“Atlas-lejonen” hittade till VM redan 1970. Det första afrikanska landet att kvala in till VM på 36 år. Marocko, i orange tröjor, inledde som ett annat Nederländerna med mål på Sepp Maier. Visserligen vände Västtyskland så småningom, men det blev i alla fall poäng mot Bulgarien. Och mersmak.
Tack och lov dröjde det inte särskilt länge innan VM var tillbaka i Mexiko. Det sägs att det var under matcherna i grupp F som Vågen började rulla 1986 – åskådarna fick göra vad de kunde för att hålla sig vakna. Marocko spelade 0–0 mot Portugal och England. Mot Polen släpptes handbromsen. Tre vackra mål och Marocko åkte vidare. Som första afrikanska land.
Åter väntade Västtyskland. Mäktige målvakten Badou Zaki fick dem att kallsvettas i värmen, hur skulle han kunna besegras i en straffläggning? Lothar Matthäus blev oss svaret skyldig. I 117:e minuten drog han till på frispark, ungefär en mil utanför straffområdet. Bollen studsade in till vänster om Zaki.
En av dem som följde äventyret var 15-årige Mustapha Hadji. Född på den marockanska västkusten, men tidigt utflyttad till franska Alsace-Lorraine. Där kände han sig ofta lite annorlunda, tyckte inte han smälte in med sitt nordafrikanska hår och sin muslimska tro. Han utvecklades själv till en lovande spelare, följdes av den franska U21-ledningen. Men så läste Marockos förbundskapten en artikel i France Football. Till skillnad från många franska generationskamrater valde Hadji sitt födelseland. Blev en föregångare.
Sommaren 1998 kom han från en frustrerande säsong med spanska Deportivo. Det franska äventyret inleddes med krismöten, efter Marockos förlust mot Montpelliers B-lag. Efter Hadjis norska stänkare var de plötsligt hetast i VM. I alla fall under några minuter. Lagkamraten Youseff Chippo nickade in kvitteringen i eget mål, efter osannolikt försvarssjabbel. Samma raï-visa efter paus: Ett vackert ledningsmål (Abdeljalil Hadda). Nytt defensivhaveri. 2–2.
Ändå pratade alla om Hadji efteråt. Som den livgivande kontrasten mot norsk dödgrävarfotboll. Marocko kom ner på jorden igen efter 0–3 mot Brasilien. Åttondelsfinal kändes som ett långskott. Hadji hade ont i foten, men kom ihåg ett husmorstips – stoppa en rå skiva kött i skon. Med den serverade han en aptitlig passning till Hadda, som lobbade in 2–0 på Skottland. Efter trean var saken biff.
Nu handlade allt om vad som hände i Marseille. Norsk poängförlust skulle ge marockanskt avancemang. På slutsignalen jublade marockanerna – det stod ju 1–1 på Stade Vélodrome. Mitt i yran fick någon in rätt radiokanal. Domarna hade hittat en norsk straff. Dan Eggen var vidare. Inte Hadji.
Rykten florerade om AC Milan den sommaren. Det blev Coventry City. I England kände sig Hadji äntligen hemma. Speciellt som han fått med sig Chippo. Fez blev högsta mode runt Highfield Road. Hadji spelade till 2010, då han tackade för sig som 39-åring i luxemburgska Fola Esch.
2018 var han tillbaka på VM-scenen. Som assisterande förbundskapten. Självklart fick han först svara på frågor om dramatiken 98.
– Sådana är fotbollens lagar. Du måste bara acceptera det.
– Om vi hade gått vidare hade vi kanske fått storstryk, och då hade folk glömt alltihop. Men vi spelade i alla fall väldigt bra fotboll. Den kommer alltid att leva kvar i det marockanska folkets hjärtan.
Sedan bet lejonen i gräset igen.
//
GRUPP G: DIAMANTEN GAV BRONS
Det var en gång; innan Garrincha, Pelé, Romario, Ronaldo och alla de andra.
När Leonidas blev den förste brasilianske VM-kungen.
Den 19 juni 1938 tänkte Sverige ta VM-historiens mest oförtjänta medalj. Efter att bara ha slagit Estland och Finland i kvalet skulle Blågult mött Österrikes Wunderteam i första omgången. Men anslutningen till Tredje riket gav Sverige walkover. I kvartsfinalen avfärdades okända Kuba, 8–0. I semin var vi chanslösa mot Ungern. Nu väntade ännu en oprövad fotbollsnation från västra halvklotet.
Ett Brasilien i förändring. 1938 hade bara 50 år passerat sedan slaveriet avskaffades. Det dröjde långt längre innan de fina Rio de Janeiro-klubbarna ville befatta sig med afrobrasilianska fotbollsspelare. Därför väckte det förundran när Uruguay kom till Copa America 1919 med den färgade Gradin som anfallsstjärna.
En Rio-pojke gick så långt att han klippte av sig håret, för att likna den skallige idolen. Till sin mors förtvivlan. Hon – som jobbat som hembiträde i en vit familj nästan så länge hon kunde minnas – hade förhoppningar om att sonen skulle sköta skolan, göra karriär. Hade döpt honom till Leonidas, efter den spartanske krigarkungen.
Men Leonidas da Silva ville bara spela fotboll. Redan i tonåren upptäckte han att det brasilianska motståndet mot proffsfotboll höll på att luckras upp, och blev själv stjärna i den lilla Rio-klubben Bonsuccesso. 1932 åkte han med landslaget för att möta tidernas första världsmästare Uruguay. På finalarenan från 1930, Estadio Centenario, visade Leonidas upp sparken som gjort honom berömd. Från mittplan drog han iväg en bicicleta-passning, som lagkamraten så småningom returnerade till Leonidas. Målet fick publiken att ta upp en förvånad applåd.
Däremot gjorde Brasilien en slät figur i VM 1934. Fyra år senare beordrades skärpning. Getúlio Vargas hade säkrat den långsiktiga makten i landet efter kuppen 1937. Med viss inspiration från Tyskland byggde Vargas ”Den nya staten”, en annat Brasilien där villkoren skulle förbättras för vanligt folk och rasmotsättningarna raderas. Vargas var en av de första att inse idrottens betydelse, satsade stora pengar. Syntes gärna bredvid framgångsrika fotbollsspelare. Inför VM i Frankrike skyfflades alla gamla trätoämnen åt sidan. Den här gången skulle Brasilien skicka sitt bästa lag över Atlanten. Med Leonidas som galjonsfigur.
Resan blev vågig.
Under åttondelen mot Polen öppnade sig Strasbourg-himlen. I en version av historien fastnade Leonidas sko i leran, i en annan tog han själv av sig den för att kunna rinna igenom i gyttjan. Oavsett satte han tre mål när Brasilien vann, 6–5 efter förlängning.
”Den svarta diamanten” blev omedelbart älskad av den franska publiken. Världen häpnade över dribblingarna. Övriga brassar hölls inte lika högt efter den brutala kvartsfinalen mot Tjeckoslovakien. Leonidas mål räckte till 1–1. I omspelet gjorde han ytterligare ett.
Till semin var det en justerad Leonidas som saknades. Världsmästarna Italien avgjorde på en straff som fick Brasilien att överväga att lämna Fifa. De stannade åtminstone till bronsmatchen i Bordeaux. Svensk press oroade sig på förhand för att den sydfranska värmen gynnade mörkhyade brasilianare. IK Sleipners Arne Linderholm skulle ligga på Leonidas ”som en bläckfisk”.
I paus ledde Sverige med 2–0. Fyra brassemål följde – Leonidas forcerade in 2–2, trots att Gårdamålvakten Henoch Abrahamsson ropade på hands. Mot Leonidas 3–2-skott fanns inga invändningar. Skyttekungen var krönt. Efteråt skrev DN: ”Brasilien var inte något fenomenlag, och vi skulle alldeles säkert ha chans att klå dem i en vanlig landskamp på Råsunda.”
Den matchen fick vänta ytterligare 20 år. Under tiden cementerades Leonidas ställning i Brasilien. Han fotograferades bredvid Vargas, men försökte hålla distansen till regimen. Fortsatte vräka in mål. Då Malmö FF kom på besök 1949 satte han tre för sin nya klubb Sao Paulo. Men till hemma-VM 1950 platsade inte en 37-årig Leonidas. Uruguay vann.
Efter karriären gjorde han ny succé som rättfram radiokommentar, och drev olika affärsrörelser. När han drabbades av alzheimers fanns det pengar till ålderdomshem. Vid hans bortgång 2004 hade Brasilien hunnit bli världsmästare fem gånger.
//
GRUPP H: AFRIKAS FRÄMSTE FRÄLSTE PORTUGAL
1965 utsågs Eusébio till Europas bäste, året därpå blev han VM:s skyttekung.
Den förste portugisen. Den förste från Afrika.
Någon påstår att det var Djurgården som fick honom att bestämma sig.
I juni 1955 åkte de färska svenska mästarna på långturné. I Portugisiska Östafrikas största stad Lourenco Marques mötte man en lokal kombination, förstärkt med engelske Stanley Matthews. Från läktaren ska en 13-årig Eusébio da Silva Ferreira fascinerats av legendarens passningar. Såg sin framtid.
Liksom var fallet med Leonidas da Silvas (sidan 161) hoppades Eusébios mamma Elissa att sonen och övriga sju barn skulle satsa på skolan. Även här föredrog pojken barfotafotboll på gropiga gator. Medan övriga europeiska stormakter inlett avvecklingen av sina kolonier höll lilla Portugal och dess hårdföre diktator Salazar envist kvar vid alla afrikanska besittningar. Under Eusébios uppväxt var Mocambique hårt segregerat, svårt fattigt. Även fotbollens guldklimpar brukade tillfalla Portugal.
En dag 1960 slog sig Benficatränaren Béla Guttman ner i en frisörsstol i Lissabon. Bredvid honom råkade en annan tränare, från Brasilien, sitta. Brassen hade nyss kommit från en turné i Mocambique. Berättade om en tonårig anfallssensation.
I Lourenco Marques (nuvarande Maputo) hade klubbarna tagit sina namn från Portugal, och för den mocambikiska versionen av Sporting vräkte 17-årige Eusébio in mål. Guttman hann först, Elissa skrev på det första Benfica-kontraktet åt sin omyndige son. Över en natt ändrades familjens ekonomi.
Lika snabbt gick det på planen. Eusébio lyfte “Örnarna” till ligatitlar och seger i Europacupen 1962. Utan vidare diskussion togs han även ut till Portugals landslag. Redan i andra matchen väntade ett avgörande VM-kvalmöte mot England, på Wembley. Trots flera tunga skott förblev han mållös.
1966 lät det annorlunda. Portugal slog ut vicevärldsmästarna Tjeckoslovakien i kvalet. I sina första VM-matcher någonsin besegrades Ungern och Bulgarien, Eusébio gjorde sitt premiärmål. Sedan ställdes “Europas Pelé” mot originalet. De dubbla världsmästarna Brasilien hade laddat upp i Åtvidaberg, men så här långt var VM-facit uselt – förlust mot Ungern. Joao Morais behandlade den knäskadade Pelé ytterst bryskt. Eusebio nickade in 2–0, innan han på halvvolley slog in 3–1-målet ur hopplös vinkel. En förundrad tystnad lade sig över Goodison Park.
Portugal fick stanna i Liverpool, mötte nu Nordkorea. Till synes en drömlottning, men koreanerna hade redan gjort världssensation genom att eliminera Italien. Tog även en kvick 3–0-ledning mot Portugal. I Lissabon måste den gamle konservative Salazar förbannat den stundande förlusten mot kommunisterna. Hans säkerhetstjänst, PIDE, följde alltid landslaget i hasorna. Höll ett extra öga på de Afrika-födda spelarna, såg till att de inte tog några kontakter på andra sidan Järnridån. Nordkorea tappade däremot bort Eusébio. Nummer 13 dundrade in två skott och dubbla straffar, vände nästan på egen hand till 5–3.
Semifinalen mot England blev VM:s bästa match. Flyttades från portugisernas nya favorit Goodison till Wembley. De rödgrönvita inledde ovanligt passivt, men när Eusébio åter var effektiv från elva meter tändes hoppet. Trots nya straffrop, trots nya skyttekungschanser, stod sig 2–1 till England. Eusébio lämnade i tårar.
Hans nionde och sista VM-mål föll i bronsmatchen mot Sovjet. Roma ville köpa loss Eusébio sedan, men Italien införde importstopp efter Nordkorea-debaclet. När nya klubbar visade intresse förbjöds han att lämna Benfica. Regimen tyckte han var för viktig.
Eusébio pratade om att återvända till Mocambique. Men då självständigheten kom 1975 – snabbt följd av inbördeskriget – valde han att avsluta karriären med några USA-år. Benfica-ikonen avled 2014.
I Qatar måste Cristiano Ronaldo göra tre mål – i sitt femte VM – för att passera Eusébio.
Ur Expressens VM-magasin den 5 november 2022.