Paradiset i kväll, Kungsan i morgon. Vart går vi sedan?
Han hade stått på scenen i Pelarsalen, där Sven Tumba en gång undervisat i idrott. På Norra Latin, det gamla läroverket mitt i Stockholm, hade nu den mindre namnkunnige magistern berättat vem som skulle få åka med på sommarens examensresa. Sedan hade han svarat på frågor, frågor, frågor.
U21-förbundskaptenen Håkan Ericson trivdes, men de senaste dagarna hade varit långa. Många val. På vägen tillbaka till det tillfälliga arbetsrummet hittade han en liten krämig chokladboll som medieuppbådet inte orkat äta upp. Men på hans tillfälliga skrivbord stod redan ett fat chokladskorpor. Ännu ett val.
Åbysonen tog förstås skorporna. Det matnyttigare alternativet. Rejälare, samtidigt sött. Ett traditionellt svensk framgångsrecept – med en ny touch.
Det var den 2 juni, det är fyra veckor sedan, en evighet. Visst, vi var spända inför EM. Vi visste att det här var ett annorlunda lag, en grupp som tagit en osannolik sagoväg till Tjeckien. När kvalgruppspelet nått november 2013 behövde Sverige vinna sina fyra återstående matcher – och få andra resultat med sig – för att ens ordna en playoffplats. Det löste sig. I sista matchen. På tilläggstid. Och så kaoskvalet mot U20-världsmästarna Frankrike på det. Där det ordnade sig i 89:e. 2863 såg på i Halmstad. Som Emil Krafth sa, “det är fotboll, inget är liksom omöjligt”.
Samtidigt kändes det kanske som att Sverige ändå nått vägs ände. Att lottningen varit väl tuff mot Ericsonelvan. Att det ändå var U21-EM, ett sådant mästerskap massan bara bryr sig om när Sverige är med. Och fler var inte vi församlade journalister än att att förbundets pressfolk fick gå runt och be oss flytta samman, så att det skulle se fullt ut på tv. Vi blev ännu färre när Sepp Blatter plötsligt klev av en större scen.
På filmduken visade förbundet klipp från EM 2009, men efter Marcus Bergs kvitteringsmål mot England stannade historien. Det blev blott blågul semisuccé den gången, vi var nöjda så. Nu läste Håkan Ericson upp 23 namn, berättade återigen att flera “rubrikspelare” lämnats hemma. Sådana som kunde vara ack så söta för stunden, men som inte var tillräckligt … matnyttiga. Sådana som inte gick att lita på.
Så klev Håkan Ericson ner från scenen igen, blev tillsagd av förbundsfolket att hålla med Erik Hamrén om någon viss fråga kom upp. Men han kunde svara för sig själv. När han efter två timmar pratat med precis alla var det min tur att fråga lite om Emil Krafth. I en intervju med Offside hade 55-åringen sagt att han tyckte den nyfunna svenska kreativitetsvurmen gått för långt, att man glömt bort det tråkiga försvarsspelet. Jag lanserade en teori om att Emil Krafth var en bra kompromiss, attackvilja och ansvarstagande i ett. Håkan Ericson höll med medan han mumsade på sin skorpa.
Men det här EM:et skulle inte handla om Emil Krafth. Det kom att handla om alla de andra som bara börjat sin resa, en väg som plötsligt tog dem (och Emil Krafth) till Brasilien och till Prag. Full gas in i fotbollsfolkets hjärta. Det svänger. De är aldrig nöjda.
Mitt i allt står magistern och försöker hålla ordning. Kanske är det han som gjort den största resan. Tidigare i fars skugga, bara skymtad som en undanskuffad förbundsgubbe, en tränare så desperat ivrig att göra resultat att han kört slut på både spelare och sig själv. Nu leder han framtiden. Är han till och med framtiden?
Veckan efter U21-presentationen rullade A-landslaget in i Stockholm, för Montenegromatch. En hel träning fick fotbollsfolket följa. I solskenet på Stadion skrek barnen på Zlatan, när han vinkade dog de. Annars var det inte många som ropade. Efteråt, när spelarna var kvar och skrev autografer, hamnade jag plötsligt bakom Erik Hamrén vid ett övergångsställe på Valhallavägen. Håkan Ericsons skrivbordsgranne gick på rött. I A-landslaget ska det gå undan, ingen tid att vänta på rätt ljus, på att spelare och spelidéer ska sätta sig. Kreativt, kreativt. Chokladbollar. Fullt blås mot Frankrike.
Brasilien missades (inte Hamréns fel), Portugal stod i vägen. U21:orna har sitt mäktiga Portugal kvar, men är redan i Brasilien. Några av dem i alla fall, många är redan för gamla (redan på truppresentationen mumlades det om ett sådant scenario, om att man ville tala tyst om det). Men först kvällen. Först paradiset på Eden-arenan i Prag. Det hade varit mycket logiskt – och lite typiskt svenskt – om det ändå tar slut nu. Det här är inget typiskt svenskt – och absolut inget logiskt – lag.
Oavsett, i morgon är de tillbaka i Stockholm. Pelarsalen är utbytt mot Kungsträdgården. När EM-jublet lagt sig kommer det att skrikas på U21-invasion i A-landslaget. Och sedan kommer vardagen. 2 000 på Örjans vall. Sedan kommer alla att inse att det var ett U21-mästerskap som spelades i Tjeckien, att U21:orna mötte andra U21:or och att det som väntar i Frankrike nästa sommar är något annat. Att det kan ta tid.
Kanske kommer det att mumlas om att Håkan Ericson så småningom borde sätta sig på andra sidan skrivbordet (kanske får han rejsa mot företrädaren Jörgen Lennartsson). Kanske det. Ericson II hade varit en spännande kombination av då och nu, en kreativ lösning som kanske hade kunnat lugna ner tempot lite. Som kunde leda oss ut i post-Zlatanapokalypsen. Som kunde hitta en långsiktig framgångsväg. Tibbling-dribblingar och försvarspositioner. Gå på grönt, stanna vid rött. Chokladskorpor. Nya fotbollsgudar. Gamla lutheranska sanningar.
Men först Eden.
Från den 30 juni 2015.