Råskinn och gentlemän

VÄXJÖ. I Storbritannien, i Oceanien och i Sydafrika är det årets idrottshändelse.
I Sverige är rugby-VM en fotnot. En framgång förblir en dröm för ett fåtal entusiaster. Några av dem finns i Växjö.
Kanske hade allt varit annorlunda om våra förfäder misshandlat fler djur.

Det var på andra sidan jorden. Det var lördag morgon. Sverige tittade på VM-semifinalen i rugby, i Nya Zeeland. Såg ett sensationellt starkt svenskt landslag utmana favoriten Frankrike.
Efter 17 minuter rusade svenske flankern Zlatan Ibrahimović mot Vincent Clerc. Fransosen lyftes och föll sedan till marken med ryggen först. Domaren Alain Rolland halade upp det röda kortet. Ibrahimović gick av utan ett ord. 14 svenskar slet vidare, in i det sista, men kom aldrig närmare än 8–9 och fullbacken Kim Källströms missade trepoängsförsök. Efteråt rasade kvällstidningarna mot domaren. I tv sa statsminister Fredrik Reinfeldt – iförd blågul rugbytröja – att Zlatans tackling bara borde ha gett gult kort.

Men så var det förstås inte.
Det var Wales som ställde en kollektiv väckarklocka i lördags, som svor när Sam Warburton visades ut, som med tom blick såg Leigh Halfpennys 50-metersspark landa under målribban. Det var den walesiska tabloiden Western Mail som fyllde hela förstasidan med en tröstande rugbytext. Det var den walesiske försteministern Carwyn Jones som beklagade förlusten.
Nere i Nya Zeeland rullar rugby-VM in på slutspurten. Wales spelar bronsmatch mot Australien i dag, hemmanationen möter Frankrike i söndagsmorgonens final. Eden Park i Auckland fylls åter av 60 000 åskådare. Hittills har 1,36 miljoner åskådare följt de 46 VM-matcherna på plats (bara fotbolls-VM är större publikt bland bollsportsmästerskapen). 73 procent av den franska tv-publiken valde VM-semifinalen i lördags. I Sverige var vi inte många som valde Kanal 10.

• • •

Brian Hall såg sig lite förvånat om, i det gulaktiga skenet. Presidenten för Leicester Tigers – beskrivet som rugbyns svar på fotbollsgiganten Manchester United – var på besök i en stad han tyckte uttalades ”Vek wher”. I Växjö tipshall följde han 2007 års upplaga av rugbyturneringen Håckes Cup. Brian Hall visste att Sverige verkligen var i sportens utmarker. Men nu hörde han rugbyprat på både australisk och sydafrikansk dialekt. Han såg intensiteten i sjumannamatcherna.
Samtidigt insåg Brian Hall att utanför tipshallsväggarna var rugbyn fortfarande en marginell företeelse. Trots att svenskarna verkade långa och välbyggda. Trots att han visste att ishockeyn också är fysisk. Brian Hall vände sig om, till sin gamle skolkamrat Peter Stemberg:
– Ni har ju alla förutsättningar för att få fram ett helvetes bra rugbylag!
Fyra år senare, i Svenska Dagbladet, konstaterar experten Hamis Mabon att de svenska handbollslegendarerna Magnus Wislander och Per Carlén hade kunnat bli utmärkta rugbyspelare. För att inte tala om 100 kilo Zlatan Ibrahimović.
Men så är det förstås inte.
Få svenskar greppar den ovala bollen. Enligt Rugbyförbundet finns 5 300 aktiva (spelare och ledare), medan fotbollen har 300 000 licensierade utövare.
Varför blev det så? Varför satsade inte välbyggda svenskar på en sport där även små länder kan hävda sig i VM?

Rugbyn och fotbollen utvecklades båda ur de vilda bollmatcher som spelades på 1800-talets engelska privatskolor. Reglerna varierade från skola till skola. Rugby var en som valde att spela med händerna. Så småningom blev det två sporter, två förbund. Inom båda slogs den brittiska överklassen för amatöridealet – sporten skulle inte smutsas ned med pengar. Inom fotbollen förlorades den striden snabbt. Rugbyförbundet la matcherna på lördagarna, och vägrade att ge spelarna ersättning för förlorad arbetsinkomst. Så rugbyn splittrades redan 1893; i rugby league (där pengarna tilläts) och i rugby union. Som behöll sina strikta amatörregler till 1995.
På det sena 1800-talet spred brittiska sjömän och arbetare folksporten fotboll runt världen. Rugby union förblev ett överklassnöje, och nådde bara de egna kolonierna (och märkligt nog sydvästra Frankrike). Även om försök gjordes att etablera sporten, i till exempel Sverige.
– Men jag tror att det var en för hård sport för oss. Under 1800-talets slut var det många rapporter i svensk press om dödsfall inom rugby och amerikansk fotboll. Det gav känslan av en brutal sport, säger Torbjörn Andersson, idrottsforskare vid Malmö högskola.
– Forskning på svensk folkkultur har visat att vi är ett av få länder som aldrig haft någon riktigt hård folklig lek. I andra länder har man plågat ett djur eller något. Nu var nog fotbollen gränsen för oss.
Men ishockeyn är rätt tuff?
– Den kom lite senare. Och även där spelade vi med teknik och finess, och tog på oss hjälmar tidigt. Vi är också nästan det enda landet som haft problem med proffsboxningen.

• • •

– Det går upp och ner. Just nu är vi på väg uppåt igen.
Englandsfödde Peter Stemberg spelade själv på den högsta nivån, för London Irish. För 30 år sedan hamnade han i Sverige. I Wexiö Rugbyklubb har han varit tränare, assisterande tränare, suttit i valberedningen och ”varit den sämste kassören klubben någonsin haft”. I dag är han ordförande.
I en klubb utan några A-lag. Planen där de brukade spela (Gamla Värendsvallen) är en byggarbetsplats. Nyligen blev WRK uppsagt från sin klubblokal. Ändå är Peter Stemberg ”jättepositiv om framtiden”.
För klubbens 13-årspojkar tog SM-silver i höst (och slog svenska mästarna Malmö i cupfinalen). Axel Regnell spelar i 18-årslandslaget. Bland gymnasieskolorna ökar intresset. Peter Stemberg lyckades förhandla till sig en förlängning av hyresavtalet. Och nu blir lagen mindre.
– Eftersom sjumannarugby blir en olympisk sport 2016 har vi valt att satsa på den. Den är snabb och attraktiv. Du spelar korta matcher på samma plan som 15-mannamatcherna. Det blir mycket springande.
– Självklart hoppas vi att gymnasieungdomarna kommer in i klubben. Vi hade vårt 30-årsjubileum förra helgen, och då var de med – utan att få dricka någon alkohol. Rugby är en väldigt social idrott, där ”den tredje halvleken” är lika viktig. Förr, när seniorlagen spelade, bjöd vi alltid motståndarna på en bit mat och en drink efteråt.
Första helgen i mars bjuder klubben fortfarande in ett 250-tal spelare till Håckes Cup.
– En av de enda full contact-turneringarna inomhus.
I mars 2012 kan det bli extra mycket action i Tipshallen.
– Svenska rugbyförbundet vill att vi är värdar för en internationell landslagsturnering i sjumanna. Planen och målstolparna har varit ett problem, men nu tror jag att vi har hittat en lösning.

Den internationella 15-mannarugbyn har genomgått stora förändringar sedan amatörbestämmelserna slutligen slopades. Det går snabbare. Är hårdare.
– Det är en helt annan sport – vi har alltid beskrivit rugby som en kontaktsport, i dag är det en kollisionssport, säger Peter Stemberg.
Skadorna har också blivit fler. En undersökning i Wales visade att i de lägre ligorna rapporterades bara 20 procent av de (många) misstänkta hjärnskakningarna. Irlands John Fogarty berättade i fjol om hur alla smällar mot huvudet tvingat honom att sluta.
Rugbyn är hård. På vilken nivå som helst. Tränaren för Wexiös P13-lag, Kenneth Nilsson, gjorde en A-landskamp. Sedan pajade knäet.
– Redan mina killar spelar med full kontakt. De lär sig, vet precis vad man får göra. Peppar, peppar har vi bara råkat ut för en lättare hjärnskakning under alla år, säger han.
Rugbyn är hård. Men ärlig.
– En av sakerna jag tycker mest om med sporten är att det inte finns något gnäll på domaren. Det finns ett engelskt ordspråk: ”Fotboll är en sport för gentlemän, spelad av råskinn. Rugby är en sport för råskinn, spelad av gentlemän”, säger Peter Stemberg.
– Men den kommer alltid att vara en minoritetssport här.
Varför?
– Jag tror att det är ganska många mammor som tycker att den är för farlig.
Är den inte det då?
– Nej, inte farligare än ishockey, där du åker omkring med rakblad på fötterna …
Men det är många blessyrer?
– Oh ja. Men det bygger karaktären.

• • •

Söndagsmorgonens VM-final börjar med att hemmalaget ”All Blacks” välkomnar Frankrike med en haka. Maoriernas traditionella ramsa och respektingivande hälsningsritual har använts av rugbylandslaget sedan 1905.
4,3 miljoner nyzeeländare hoppas att finalen slutar med ett första VM-guld sedan 1987. The Guardians rugbybloggare Robert Kitson skriver att inte ens i Sydafrika 1995 (se filmen Invictus!) var hemmanationen så ”irrationellt desperat” för ett guld.
Nu står bara Frankrike i vägen. Samma ”Les Bleus” som Nya Zeeland slog med 20 poäng i gruppspelet.
– Du vet aldrig med Frankrike. Det kan vara 15 genier som spelar som ett lag, eller 15 dårar som aldrig verkar ha sett en rugbyboll förut. Men Nya Zeeland har varit så konsekvent och överlägset att jag inte kan se att Frankrike slår dem, säger Peter Stemberg.

Oavsett vilket har VM varit en liten, liten svensk seger. Lite rugby på tv för en gångs skull. Och på lördag, i Litauen, kan herrlandslaget faktiskt ta ett stort steg mot segern i division 2A (fjärde högsta nivån), i European Nations Cup.
– Det var några år sedan vi var så här högt, säger Kenneth Nilsson.
Men han har inga illusioner.
– Många svenskar förstår sig inte på rugby. Det är inte så svårt egentligen. Du tacklar runt benen, passar bakåt och springer framåt.

Ur Smålandsposten den 21 oktober 2011.