Sofies val

Det verkade aningen dumdristigt. Inför premiären i april tippade damallsvenskans tränare serien. I deras tabell blev nykomlingen Vittsjö elva, näst sist. Men lagets egen målsättning var högre: topp åtta. Sofie Andersson misstänkte att folk skrattade åt den. Åt dem. Klubben skulle ju göra sin allra första allsvenska säsong. Då borde man inte sikta så högt.
Två och en halv månad senare tog serien OS-uppehåll. Och jo då, Vittsjös mål hade varit helt fel satt. Vittsjö låg inte åtta. Vittsjö låg trea. Tre poäng från serieledning, två poäng från en Champions League- plats. Sofie låg fyra i skytteligan. Före säsongen hade Alvestatjejen gjort totalt 15 mål på 124 allsvenska matcher. Nu hade hon satt åtta på tolv matcher. Bäst av samtliga svenska spelare.
I näst sista matchen före sommarvilan hade Vittsjö tagit emot ledande, storsatsande Tyresö. Brasilianska megastjärnan Marta och svenska OS-resenärer som Caroline Seger klev av bussen i den nordskånska skogen, på gruset utanför Vittsjö idrottspark. När Sofie kom dit noterade hon förvånat att den ena läktaren redan var full. När matchen sparkade igång hade 2 500 personer trängt sig in. Publikrekord, för klubben som bildats 1933. Åskådarna fick se Tyresö föra spelet, men hemmalaget gjorde 1–0. Med kvarten kvar kvitterade stockholmarnas landslagsmittfältare Lisa Dahlkvist.
Många ansåg att Sofie Andersson borde få göra henne sällskap till London. Men inte förbundskapten Thomas Dennerby. Sofie ryckte på axlarna. Hennes personliga mål är allt annat än dumdristiga.
– Det var kul bara att vara med i spekulationerna, i och med att de senaste åren gått lite tyngre.

• • •

En solig, träningsfri tisdagsförmiddag slår sig Sofie Andersson ned på en parkbänk i Växjö. Hon är på picknick med familjen.
– Tidigare var jag lite träningsnarkoman. Men jag har lärt mig att jag inte kan träna hur mycket som helst. Att köra mycket styrka passar till exempel inte min kropp. Nu känner jag mig fräsch på ett helt annat sätt.
Läxan lärd, efter 20 år på fotbollsplanen. Det började i köket hemma i Alvesta. En sjuårig Sofie berättade att hon ville börja spela fotboll. Väl på planen började hon att göra mål. Först i Alvesta, sedan i Moheda. Som 14-åring spelade hon i division 3, sedan division 2, så ett naturligt steg till division 1-laget Öster 2002. Marie Bengtsson, tidigare talangutvecklare och förbundskapten för F 17-landslaget, minns en ambitiös tonårstalang.
– Jag brukar ta Sofie som exempel på att unga killar och tjejer kan träna ihop. Hon, och (Kristianstads landslagsanfallare) Kosovare Asllani, är spelare som jag har sett skicka upp killarna på läktaren.
Första säsongen i Öster gjorde den 17-åriga anfallaren 17 mål. Öster vann serien. I allsvenskan 2003 gick det trögare. Laget kom näst sist, Sofie gjorde tre mål.
– Men man lär sig av allting. Man kan inte bara flyta på, det kommer motgångar också.

Och året därpå kom ett anbud från allsvenska topplaget Kopparberg/Göteborg. Där fanns redan framtida storstjärnor som Lotta Schelin och amerikanska OS-målvakten Hope Solo. Sofie drömde också om A-landslaget. Hon hade redan representerat alla ungdomslandslagen. I Göteborg skulle hon ta det sista steget.
Men det tog stopp. Hon kom inte längre loss. Hon ”förvisades” ofta till yttermittfältet. Eller till bänken. Skadorna blev fler och fler.
– Det var frustrerande att inte få ut det jag visste att jag hade i mig. Mycket av mitt självförtroende försvann där uppe.
Ändå stannade Sofie i fyra år.
– Jag ville inte ge upp heller.
När det var som tyngst, funderade du ändå på att lägga av någon gång?
– Jag tror att det var min mamma som sa: ”Sofie, du kanske inte ska spela fotboll mer, du behöver inte göra det”. Men det kändes så konstigt. Fotbollen var ju mitt liv. Samtidigt ska den vara rolig, något du mår bra av, och det gjorde jag inte då.
Efter säsongen 2008 förlängdes inte kontraktet. Sofie flyttade till Kristianstad,där storebror Peter spelade ishockey. Kristianstad Damfotbollsförening slogs i den allsvenska botten. Ändå trivdes Sofie. Hon fick spela. Det gick bra. I början. Sedan var det samma gamla Göteborgshistoria – yttermittfältet, tveksam form, bortblåst självförtroende, ett kontrakt som inte förlängdes.

Vintern 2010/11 var det åter dags att välja klubb. Att välja väg. Öster, som blivit kvar i söderettan sedan nedflyttningen -03, hade hört sig för inför varje säsong. Nu åkte Sofie dit för att prata kontrakt. Samtidigt hade hon behållit kontakten med tränaren Thomas Mårtensson, som hon haft i Kristianstad. Han skulle ta över Östers satsande seriekonkurrent Vittsjö. Sofie gjorde sitt val.
– Ibland måste du ta ett steg bakåt för att komma framåt.
Hon hamnade ändå i Växjö. Öster och Vittsjö möttes i premiären i april i fjol. Två förhandsfavoriter till seriesegern, men på Värendsvallens C-plan fanns bara ett lag. Vittsjö vann med 3–0, Sofie gjorde visserligen inga mål men ”var ett ständigt hot tack vare sin rörlighet och sin spelförståelse” enligt Smålandsposten. När serien sammanfattades i oktober hade hon däremot gjort 34 mål. Vittsjö hade tagit 62 av 66 möjliga poäng.
Förutom att du fick spela anfallare igen, ändrade du något förra säsongen?
– Jag bestämde mig för att bara njuta.Jag har alltid haft höga krav på mig själv,men nu försökte jag släppa alla prestationskrav. Jag är som bäst när jag bara går ut, utan att tänka.

• • •

Det första riksmästerskapet i damfotboll spelades 1972. Öxabäcks IF vann. Den pyttelilla byn i Västergötland blev den första damdominanten. Sedan försvann Öxabäck. 40 år senare är det nya Tyresö och LDB FC Malmö (mästare de två senaste åren) som toppar allsvenskan. Storstadslagen har tagit över.
Pengarna har kommit in i damfotbollen. När Sofie Andersson spelade allsvenskt med Öster 2003 hade ingen i laget något betalt. Nu är det tvärtom, ingen i Vittsjö jobbar heltid. I fjol var snittlönen i allsvenskan 7 572 kronor, en ökning med 400 kronor på ett år. Det ställer nya krav på klubbarnas ekonomi. Krav som många har svårt att klara av. Boråslaget Dalsjöfors – allsvenskt i fjol – gick i konkurs i somras. Så sent som i tisdags kom larmrapporter från Örebro.

Den svenska damfotbollskartan ritas ständigt om. I år har Vittsjö plitats dit. Tidigare var klubben bara svaret på kuggfrågan ”var är Fredrik Ljungberg född?”. Nu vallfärdar media – från Sportnytt till Hemmets veckotidning – dit. Så även vi, veckan före allsvenskans omstart. Alla vill veta hur ett samhälle med 1 665 invånare kan utmana de stora.
Vi svänger av motorvägen vid Markaryd, kör 15 kilometer in i Skåne. Vittsjö visar sig vara vansinnigt vackert, med sjön och skogen och den sena eftermiddagssolen. Jag tänker på vad Sofie sa:
– Det är väldigt fint, en jättemysig by. Sedan är det kanske för litet för mig att bo i …
I stället pendlar hon och sju lagkamrater från Kristianstad. 45 minuters enkel resa. Medan vi väntar på deras minibuss går jag in på kansliet. Här handlar det mesta om damfotboll (men lik förbaskat hamnar herrarna i division 7 först på hemsidan). Dagens samtalsämne är Kvällspostens artikel om LDB Malmös bedrövliga ekonomi. 15 miljoner i skulder. ”Jag kan inte bortse från risken att vi går i konkurs. Men i så fall ska vi göra det med ett SM-guld,” säger LDB-klubbchefen Niclas Carlnén till tidningen.
Vittsjös lag har byggts med sponsorpengar från Calevi Hämäläinen och hans trävaruföretag. 7,6 miljoner kronor finns i eget kapital. Ingen av spelarna har Vittsjö som moderklubb, men fem kommer från ”en femmilsradie”. Vittsjö sägs betala (relativt) bra löner. De sex utländska proffsen ska dock vara (relativt) billiga.
– LDB har 15 miljoner i omsättning, men är ändå på väg mot konkurs. Vi har 3,5 miljoner, och är inte i närheten av konkurs. I den här klubben har man fattat att man inte bara kan gasa, säger tränaren Thomas Mårtensson.

I Växjö, på Linnéuniversitetet, pratade jag med Magnus Forslund, som forskar i idrottsklubbars organisation. Han satt själv i Östers damstyrelse under två år. Där gällde, och gäller, en försiktig satsning. Magnus Forslund har sett många avskräckande exempel inom damfotbollen.
– Det är ingen klubb som har en riktigt bra situation. Flera klubbar kommer att hamna i problem. Jag undrar till exempel vad som händer med Tyresö om några år.
– Klubbarnas intäkter går upp sakteliga, men kostnaderna sticker iväg ännu lite fortare. Det låter bra när man säger att man ska jobba långsiktigt, men så händer ändå någonting, säger Magnus Forslund.
Vad säger du om Vittsjös satsning?
– Alla var jätteglada när klubben äntligen kom upp i högsta divisionen, sedan tog man in externa spelare. Man kan fundera över poängen med det. För vad händer om sponsorn försvinner? Då försvinner även spelarna som i dag pendlar till Vittsjö. Det finns ingen lojalitet där.

Thomas Mårtensson är inte orolig. Den här byn ska bli kvar bland de stora.
– Här finns engagemanget och långsiktigheten. Vi tänker inte bara på att ta guld eller att bli tvåa, utan vi tänker på nästa år också. Många flickor har börjat spela fotboll nu, det ger oss en bra bas att stå på.
– Även om inte spelarna kommer härifrån finns den här byaandan med på varje jävla träning. Man är trogen sitt lag.
Det gäller hela Vittsjö. Göran Roslund och Jörgen Larsson har kommit för att följa träningen. Du hade hittat de här grånande männen vid många allsvenska träningsplaner. Skillnaden här är att de noggrant följer ett damlag.
– De två senaste åren har det varit 100 procents fokus på träningarna. Ändå trodde vi inte att de skulle klara sig så bra i allsvenskan. Nu pratar alla i byn fotboll. På himmamatcherna är det 30, 40 personer som jobbar ideellt.
– Men vi är många som tjänat pengar också, när vi spelat på Vittsjö. Vad kan det bli för odds på Tyresömatchen, tro?

• • •

Så måndag kväll. Ett tv-sänt topp­möte, en chans för Sofie Andersson att visa Sverige vad hon kan. I Vittsjö sa Thomas Mårtensson:
– Trots att Sofie fyller 27 i år fortsätter hon att utvecklas på varje träning. Hon har rutinen – många ger upp för tidigt, men hon har slitit på. Jag har henne att tacka för mycket. Att hitta en målskytt av den kalibern i dag … Och då har hon inte ens varit med i landslaget, vilket jag tycker att hon förtjänar.
Lagkamraten Danesha Adams (en A-landskamp för USA) var inne på samma spår.
– Har Sofie bollen i straffområdet litar jag på att hon gör mål. Ska jag vara ärlig är jag chockad över att hon inte fått chansen i landslaget. Sverige har ju problem att göra mål!
Mot Tyresö är det Sofie som har det svårt. Hennes vårsuccé förklarades till stor del med modet att utmana, med självförtroendet i avsluten. Nu funkar inte mycket. Sofie, som sedan några månader plågas av en hälsporre, kämpar som ensam anfallare. Det är ett otacksamt jobb. Bollkontakterna är frustrerande få, och ger ännu färre resultat. När möjligheten kommer i den 17:e minuten, när Danesha Adams friställer Sofie, blir avslutet tamt.
I anfallet därpå promenerar Marta rakt igenom Vittsjöförsvaret och dundrar in 2–0. Hon som utsetts till världens bästa fem gånger är plötsligt bara ett mål bakom Sofie i skytteligan. Tyresö vinner med 5–1.

Tack och lov finns det lite tid att älta. Tre dagar senare är det årets match. Igen. Lokalrivalen Kristianstad (utan skadade Kosovare Asllani) på besök. Chans till revansch för Sofie.
KDFF tar ledningen, men sagan om Vittsjö ska ta ännu en vändning. Med en vändning. Först ett kvitteringsmål, sedan, med sex minuter kvar, är Sofie Andersson plötsligt helt fri. När hon ska skjuta tacklas hon bryskt. Straff. Danesha Adams dunkar in den. Sofie haltar ut, efter en ordentlig smäll nedanför höften.
– Det ska inte vara någon fara.
– Matchen var ett steg framåt, efter bottennappet mot Tyresö. Vi vågade vara aggressiva.
Börjar det bli jobbigt att du inte gjort mål på fem matcher?
– Nu kändes det ändå bättre. Jag är inte orolig. Jag försöker att inte fundera på det, det är lätt att det låser sig då.

Sofie har lärt sig att inte ta något för givet. Att ta en match, en säsong, i taget. Men någonstans i bakhuvudet finns också drömmen kvar. Den om landslaget. Om nästa sommars stora fest. Jag märker det när jag frågar en gång till om landslaget.
– Man får hoppas att det inte är för sent. Det är ju ett EM i Sverige nästa år, och det skulle vara en extrem bonus att vara med, säger Sofie och lägger snabbt till:
– Men det är inget jag fokuserar på.

Ur Smålandsposten den 15 augusti 2012.