STOCKHOLM. En dröm om mars, en oro för den långsiktiga framtiden. För Jesper Jonsson, för hans Hammarby Bandy.
Målet på kortare sikt? Att Zinken-sänka Sandviken i kväll.
Redan när han representerade Vetlanda väntade han på just de här dagarna. På säsongens match på Zinkensdamms IP, mot Hammarby. På publiken som hälsar spelarna med sång, på Kentas “Just i dag är jag stark”.
I år har Jesper Jonsson och resterande Hammarby-familjen fått vänta en extra vecka, hemmapremiären fick skjutas upp. Fredagen den 6 november ligger isen äntligen hyfsat blank.
Bandyn brukar handla om mellanstora – eller små – spelorter. Nu är vi mitt i Stockholm, på Södermalm. Bakom långsideläktaren tjuter en polisbil på Ringvägen. I fastigheten bakom hemmamålet säljs en trea för närmare sex miljoner. Mannen som går från tunnelbanan tycks i alla fall bära på en bandyportfölj.
Sporten som föddes på sjöar och dammar handlar även allt oftare om inomhusspel. I Vetlanda och Vänersborg, i Västerås och Sandviken och på flera andra håll har fullstora hallar byggts. I Hammarby vill ingen lämna “Zinken”, men behovet av en träningshall är desperat. Under försäsongen tvingas “Bajen”-spelarna åka till Västerås eller Uppsala för att träna. Under säsongen får de oftast hålla till på Zinken-rinken, och bara göra enstaka pass på matchplanen. I år har det varit extra struligt. Hammarbys fotbollsdamer spelade allsvenskt nästan hela oktober på arenan. När isen väl skulle läggas strulade den slitna tekniken. Samtidigt förlorade Hammarby i Stadshuset. Den planerade träningshall som man hoppats få byggd i södra Stockholm blev för dyr.
Hammarby hamnar efter på förhand. Sedan nysatsningen i mitten av 1990-talet har laget oftast funnits i elitserie-toppen. Men inte inte bland vinterns absoluta guldfavoriter. I hemmapremiären mot Vänersborg står det 0–2 efter 20 minuter. Publiksiffran, 2 011, är en besvikelse. Isen, som inte blev färdig förrän dagen innan, blir snabbt hopplöst hoppig. På andra sidan sargen väntar Jesper.
Hans resa följer på många vis standard-kartan för en bandykarriär. En bandyfrälst far (Jan), uppväxt nära ett klassiskt bandyfäste (Åby/Tjureda). Jesper Jonsson var bara fyra, fem år när han började spela på konstisbanan i Åby. På somrarna gällde fotboll hemma i Rottne, vilket så småningom gav provspel med både Öster och Trelleborg.
Ändå var valet alltid ganska självklart.
– När jag var i 15-årsåldern började andra bandyklubbar höra av sig. Då förstod man att man var bra på det. Jag hade väl lite mer talang för bandy, det är svårare att bli riktigt bra i fotboll. Och bandyn var alltid lite roligare att träna. Den går så fort, det finns fortfarande utrymme för kreativitet där.
Beslutet blev inte besvärligare när barndomsidolen Jonas Claesson hörde av sig, och ville värva Jesper till sitt Vetlanda. Där blev det SM-guld med 20-åringarna, och elitserie-bottenstrid med seniorerna. Ett U20-lag som blivit en tät grupp. Ett A-lag som ofta agerar plantskola för bandy-Sveriges allra största.
Jesper började också fundera på en flytt. När Hammarby hörde av sig 2013 lät det perfekt – spel med de nyblivna mästarna, framför de rungande sjungande fansen på Söder, samtidigt som han kunde börja plugga något vettigt.
Första året tog han inte plats på det landslagstunga mittfältet, och fick i stället spela högerhalv (en slags ytterback). Andra säsongen fick han fylla hålet efter skadade David Pizzoni Elfving, som offensiv högermittfältare. I vinter vill 24-åringen ta en ordinarie plats på innermittfältet.
Mot Vänersborg gör han snart ett flygande byte, men får en trög start. Kanske är det frustrationen som ger Jesper extra energi. I 28:e minuten får han bollen till höger på mittplan, avancerar raskt snett inåt, ohotad. “Kom igen nu Jeppeee” skriver en kvinna på läktaren. Vid straffområdes linjen klipper han till, den osynliga bollen borrar sig tydligt in i målvaktens vänstra hörn. 1–2. Årets första hemmamål på Zinken.
Med timmen spelad spelar Jesper fram till 3–3. Men när Bajen ska öka takten sista kvarten – “Tidaholm!” – har han åter förpassats till bänken.
Det blir bara oavgjort mot “Lilla Paris”. Ett enda stort “jaha”.
– Sådär, muttrar Jesper utanför omklädningsrummet medan lagkamraterna gör upp lördagens middagsplaner.
Vi pratar vidare veckan därpå. Jesper Jonsson har en ledig förmiddag, sen ska han iväg till Södertörns högskola. Internationell ekonomi står på schemat i fyra terminer till.
Samtidigt som han fortsätter investera i en rik sport. Rik på historia. Den första bandymatchen lär ha spelats 1875, i London (!). Den första organiserade svenska matchen spelades 1901, mellan Hockeyklubben (!) Stockholm och Uppsala.
114 år senare har sporten blivit ordentligt ifrånåkt av ättlingen ishockey. Och av innebandyn. Spelarmajoriteten i elitserien är långt ifrån heltidsproffs, på Hammarbys bortaresor pluggas och jobbas det intensivt i bussen.
– För min del funkar det bra att kombinera bandyn och skolan, speciellt när föreläsningarna ligger på förmiddagen. Tyvärr är de ofta senare, då får jag be klasskamraterna om anteckningar, säger Jesper.
– Det är tuffare för de som jobbar. Ibland är vi hemma halv tre på natten, sedan ska de upp och jobba på morgonen. Då blir bandyn tyvärr lite lidande. Under serielunken har många svårt att få ihop att. Men när det börjar hetta till i slutspelet kräver vi 100 procents fokus på bandyn av varandra. För vi älskar alla den här sporten. Så länge vi orkar.
Jesper låter orolig. För bandyn…
– Problemet är att det blir få nyrekryteringar. Många av oss som spelar har haft någon annan i familjen som spelat. Det är ingen bekväm sport att utöva, varken för barn eller föräldrar, så det blir lätt att välja en annan vinteridrott. Det är världens finaste sport, och den kommer alltid att finnas kvar. Men den blir mindre och mindre. Tyvärr.
…och för Bajen.
– Hammarby har en fördel i att Stockholm lockar många. Men många ungdomar flyttar härifrån, till mindre orter som har hallar. Eller så väljer de andra idrotter, när de inte kan träna här. Det är klart att Hammarby behöver en hall för att överleva på sikt. Och bandyn behöver Stockholm.
Hammarby behöver stabilitet. Efter Vänersborgs-krysset har det blivit hemmaseger mot Broberg, och förlust i Edsbyn (Hammarby hämtade upp 0–4 till 4–4, bara för att förlora 4–7).
Av fem matcher har Jesper Jonsson startat tre.
– Bandy är ju inte som fotboll, även om du börjar vid sidan kan du spela i 75, 80 minuter, säger Hammarbytränaren Magnus Brodén.
– Jesper är en av våra drivande spelare på mitten. Jag har följt honom sedan han var 15, i Åby. Han har blommat ut, från en lovande spelare till en av högsta elitserieklass. Frågar du mig är han på gränsen till landslaget.
Både Magnus Brodén och Jesper lyfter fram skridskoåkningen, snabbheten, som detaljen som måste förbättras. Om det avlägsna, blågula framtidsmålet ska nås.
– Men då måste jag också prestera jämnt över en hel säsong. Hittills har jag inte varit i närheten av landslaget, konstaterar Jesper krasst
Guldfavoriten och tabelltvåan Sandviken i kväll blir ett viktigt prov. Kanske en väckarklocka. Jesper har inte glömt den tydligaste av drömmarna. Om den 19 mars.
– SM-finalen är det största du kan spela inom bandyn. Större än VM-finalen. Och att den sedan går på Tele 2 arena, på “Nya Söderstadion”… Skulle vi nå dit blir det fullsatt. Det hade varit det ultimata. Man skulle offra mycket för det.
Ur Smålandsposten den 18 november 2015.