1920-talet var ett banbrytande idrottsdecennium. Bland mycket annat föddes vinter-OS.

Vad betyder ett OS-guld?
Fråga Arne Borg där han sliter i Waikikivågorna.
Fråga Edvin Wide när han kämpar för livet på en kärra i Paris.
Eller fråga Charles Jewtraw.

Floridatidningen The Palm Beach Post kommer göra just det, 60 år senare. 84-årige Jewtraw får tårar i ögonen där han sitter i sin pyttelilla pensionärslägenhet. Minns hur han lyssnade till The Star Spangled Banner under avslutningsceremonin i Alperna vintern 1924.
– När jag stod där tänkte jag att jag gjorde det tack vare min Gud, min kära mor och min far … Hur många kan säga att de haft ett sådant ögonblick?

Svenskarna har gjort sitt bästa för att förhindra Jewtraw – och allt annat vinterfolk – från att tävla alls. Men fått ge sig. Det ska bli ett återkommande tema under den elva dagar långa vintersportveckan i Chamonix. Dalgången intill Mont Blanc upptäcktes av botanister och bergsbestigare på 1700-talet. På 1920-talet tar det två dagar att gå från Chamonix upp till Europas högsta topp. Första biten går att åka med linbana. Men många ur Europasocieteten kommer bara för skidåkningen. Eller för restaurangerna eller kasinona. Eller för att bara hänga på några av kontinentens mest spektakulära hotell.
I januari 1924 dyker 247 idrottsmän och elva kvinnor (de får fortfarande bara tävla i konståkning) upp, för att delta i vad som från och med 1925 retroaktivt ska räknas som de första vinterspelen. Att de är olympiskt präglade tävlingar råder det ingen tvekan om. Frankrike har själv fått utse en vintervärd. Redan 1924 innebär OS en del byggande. En ny utomhusrink måste fram, floden ledas om, mark jämnas, rör dras. Arbetarna sliter dygnet runt med att få isen på plats. Alla är stolta över den 36 000 kvadratmeter stora banan. Ett töväder dagarna innan invigningen skrämmer ordentligt. Men den 25 januari kan vinterveckan starta.
Jätteisen fylls av folk hela helgen. 23-årige Jewtraw från Lake Placid vinner det allra första vinterguldet, 500 meter skridsko. Finske Clas Thunberg är besviken över bronset, men hämtar sig. Sex år tidigare stängdes han av för brott mot amatörreglerna – när familjen svalt under inbördeskriget pantsatte Thunberg en vunnen prispokal. I Chamonix tar Thunberg tre guld: 1 500 meter, 5 000 och den sammanlagda segern. Paralleller dras genast till Paavo Nurmi. Han svarar att det är Nurmi som är ”Löpningens Thunberg”. De två tvillingsjälarna blir så småningom vänner.

///

Måndag förmiddag. Efter helgens skridskofest är det dags att plocka fram kvastarna. Curlingen OS-debuterar. Eller? I många år framöver ska det debatteras om sporten verkligen var en del av det officiella programmet i Chamonix, eller ”bara” en uppvisningssport. Framåt nästa årtusende ska det dock etableras att curlingen faktiskt hade OS-status.
Tre lag dyker upp, två matcher per lag. Sverige skickar åtta man – fyra till varje match. Inleder mot Frankrike den 27 januari. Den svenske skippern föddes 1879 i byn Ål nära Leksand, som Johan Petter Andersson. Efter skolan fick han jobb hos postorderpionjären John Fröberg i Finspång. När även hans farbror Erik började i firman tyckte Fröberg att det blev för många Andersson, så brorsonen bytte raskt namn till Åhlén efter hembyn. Så småningom startade släktingarna eget. Åhlén & Holms första försäljningssucé blev ett fotografi av kungafamiljen, som Erik snickrat ramar till. 100 000 stycken såldes via postorder. Företaget expanderade utbudet, den populära katalogen innehöll allt från leksaker till parfym. 1915 flyttade Åhlén & Holm till Stockholm.
Därifrån åker de som har råd på vintersemester till Åre. Under en sådan fick JP syn på några gubbar som gick och sopade på isen. Han blev curlingfrälst som 41-åring. Den urgamla skotska sporten utövas vid den här tiden främst av gentlemän i övre medelåldern – svenske CA Cronlund fyller 58 i Chamonix. I OS-laget ingår fyra grosshandlare, två direktörer, en bankir samt en doktor. Klädkoden beordrar basker, tjock tröja, slips, knickers och vinterskor. Kvastarna är gjorda av majs.
Mot Frankrike vinner Sverige med 18–10. Förlorar mot Storbritannien (Skottland), som sedan sopar hem guldet genom att krossa Frankrike än värre. JP Åhlén får åka hem med en silvermedalj i rockfickan. Får fortsätta oroa sig för firman, där de ekonomiska svårigheterna kommit som ett brev på posten i kristidens Sverige. En lösning på sikt blir att även starta varuhuskedjan Tempo, som med tiden byter namn till Åhléns.

///

Den svenska Chamonixtruppen inkvarteras på Hotel de l’Europe. Ledningen ser dock till att boka in sig på ett finare etablissemang. Problematiskt för många aktiva, då de varken pratar franska eller tyska. Utan ledarna finns ingen tolkhjälp.
Gillis Grafström klarar sig själv. 30-åringen från Östermalm utbildade sig till arkitekt på Kungliga Tekniska högskolan i Berlin under kriget. Han har fortsatt att verka i staden och som inredningsarkitekt i London. Språket är hans minsta problem. Som vanligt har han gott om andra bekymmer.
Svenskarna har dålig koll på den kosmopolitiske Gillis, i Idrottsbladets popularitetstävling kom han 47:a. Är fortsatt tveksam till att tävla, tycker det förfular. Skönheten kommer först. SM åker han aldrig. Gillis vann visserligen VM på Stadion 1922 när mästerskapet ingick i Nordiska spelen, men året därpå brydde han sig inte om att ställa upp. OS är något annat. Han åkte till Chamonix tidigt, de känsliga nerverna – eller kanske hans påstådda hypokondri – spökade. Plötsligt försvann han. Bara för att dyka upp i Sankt Moritz på andra sidan schweiziska gränsen.
Fem dagar innan herrarnas konståkningsprogram inleds får den svenska ledningen ett telegram till sitt lyxhotell:
”Tre veckors sjukdom – dock ytterst konkurrensfarlig – inga medel för Chamonixresa – sänd omgående telegramremissa 500 – eljes proffs – Grafström.”

Natten mot den 29 januari lämnar en tunn snöhinna på isen, som ingen hinner borsta bort. Arrangörerna har även problem med högtalaranläggningen, orkestern hörs inte över hela den väldiga isen. Konståkarna är missnöjda med omklädningsrummen, vars minimala utrymme både herrar och damer måste dela med oblyga hockeyspelare. Tyskland är fortfarande inte välkommet tillbaka in i den olympiska familjen. Däremot får Österrike vara med. Dess stjärnskott Willy Böckl är först ut av favoriterna i konståkningens obligatoriska del.
Gillis säger att han fortfarande dras med sviterna av sin influensa. Ser mycket nervös ut. När han faller på rygg efter ett missat innerskär tror svenskarna att allt är över. Men Gillis reser sig, borstar av den mörka kostymen. En amerikansk medtävlare påstår att han tar en klunk konjak mellan varje figur. Blir full av självförtroende. Inte ens en spricka i isen distraherar honom. Den klara ledningen bibehålls över den fria åkningen, trots att Böckl åker bra. Gillis blir den förste att vinna guld både i sommar- och vinter-OS. Den förste att försvara en olympisk konståkningstitel.
USA:s Nathaniel Niles är en av dem som fascineras av honom från sidlinjen.
– Alla hans rörelser ser så naturliga ut, ändå gör han allt helt rätt.
Franska La Presse Sportive – som aldrig får se de inhemska åkarna, som stoppats av en järnvägsstrejk – tar hyllningarna ett steg längre, kallar honom ”konståkningens moderne Gud”. En annan beundrare av Gillis är den elvaåriga Sonja Henie. Norskan har redan tränat med mästaren, OS-debuterade dagen innan. Charmade publiken när hon inför varje figur åkte bort till pappa Wilhelm och frågade vad hon skulle göra härnäst. Sonja slutade sist.

///

Ett guld i konståkning. Silver i curling. Roligare än så blir inte Sveriges vintervecka. Trots att tidningarna är tydliga med tävlingarnas olympiska värdighet har många idrottare bättre saker för sig. Svenska ishockeymästarna IK Göta skulle till exempel spela bandy-SM, kunde bara avvara en spelare. Sverige förnedras av Kanada (0–22) och USA (0–20). Mot Storbritannien blir det desto mer dramatiskt, men mål i slutperioden ger britterna bronset.
I backhoppning, nordisk kombination och skridskor kommer svenskarna ingenstans. Alpin utförsåkning har trots mellaneuropeiska protester inte fått plats på programmet. Till skillnad från längdskidåkningen.
Den första olympiska femmilen körs onsdagen den 30 januari 1924. Sverige har drabbats av flera återbud, DM lockar med bättre priser. Idrottsbladets Sven Lindhagen placeras som funktionär nedanför utförslöpan vid Charamillon, tillsammans med skidförbundets Sixtus Janson. De väntar och väntar på de första åkarna. I stället får Lindhagen se alpinturister susa ner för berget, kontrollerandes farten ”med något slags underliga serpentinsvängar”.
Äntligen kommer den förste längdåkaren. Norrman. Fler norrmän. En italienare. ”Så syntes något grått där uppe, något sönderblåst, vimmelkantigt, vinglande, fallande, famlande …” Det är den svenske favoriten Per-Erik ”Särna” Hedlund som kämpar i den isiga utförslöpan. Till sist faller han framstupa och åker med huvudet före. Lindhagen och Janson försöker trösta med blåbärssoppa, men en blodig Särna har fått nog. Bryter. Torkel Persson är den minst sönderslagne svensken och slutar femma. Tre norrmän – med den bredbröstade skidfantomen Thorleif Haug främst – lägger beslag på medaljerna.
Svenskarna får åka hem och fundera. Terrängen skiljer sig på kontinenten. Det krävs längre skidor. Näbbskorna med lösa bindningar måste bytas mot rejäla kängor, funderar Lindhagen. Motståndet ska bli massivt på hemmaplan. Särna är i alla fall övertygad.

Texten är ett utdrag ur boken “Banbrytarna – 1920-talets idrottsrevolution”. Köp den här.