Så August Wingårdh öppnade sin egen möbelbutik. I väntan på Ikea.
Äventyrslusten och envisheten finns nog inbakad i hans DNA.
Farfars farfar var bagare. Under 1850-talets guldrush till Kalifornien såg förfadern sin chans. Guldgrävare behövde ju också bröd! Så han lämnade Sverige, åkte västerut. Sålde inget. Han återvände hem, bakade ihop mer deg. Åkte igen. Och igen.
Sonsonens sonson åkte österut i stället. För att handla blomkrukor.
August Wingårdh hade letat länge efter sin plats i livet. Efter juristexamen visste Uppsalabon en enda sak – ingen mer juridik. Han testade olika jobb, utan att fastna. Inte förrän han fick syn på en lustig platsannons i DN. Bland märkligheterna: viktigast var inte vad den sökande svarade, utan hur. August letade upp en skrivmaskin, rullade i ett vitt papper och skrev mitt på det: ”Aktiv ung man söker aktivt företag”. Det funkade. Han fick jobbet som produktutvecklare på Ikea i Älmhult. Familjen Wingårdh kom att trivas där nere i skogen. August kände att han hittat rätt.
På 1990-talet började Ikea blicka åt Asien. Till att börja med undersöktes möjligheterna att producera och utveckla där borta. Speciellt inom försäljningsområdena som gick trögt på hemmaplan, som blomkrukor och utemöbler. Augusts områden. Kina var huvudspåret, men för att gardera sig ville ledningen även undersöka marknaden i regionens övriga länder. Någon chef pekade på personalen. ”Du får åka till Indonesien och kolla, du till Bangladesh …” August fick besöka Vietnam.
Ett land han mindes från sin tonårstid. På 1960- och 70-talen hade nyhetsuppläsarna ständigt pratat om städerna och byarna där, om slagfälten. Många av Augusts vänner hade varit FNL:are, hade protesterat mot den amerikanska inblandningen i inbördeskriget. Själv hade han hållit sig neutral.
När han landade i Vietnam hade 19 år passerat sedan krigsslutet. Nordsidan hade segrat, det långsmala landet hade återförenats. För att inpränta den kommunistiska läran i den bångstyriga Södern hade namnet på dess forna huvudstad ändrats, från Saigon till Ho Chi Minh-staden. Efter Nordvietnams förste president, Bac Ho. (”Bac” betyder farbror, och är det korrekta sättet att titulera en respekterad äldre man i Vietnam.)
1986 hade regimen bytt spår, nu skulle socialism och marknadsekonomi gå hand i hand. Det gick sådär, 1994 försökte man fortfarande anpassa sig. Försökte fortfarande resa sig. Vietnam var ett fattigt land, med grusvägar och ett högst opålitligt elnät. I Saigon (namnbytet tog aldrig riktigt, inte i folkmun) var anrika Rex Hotel, med sina sex våningar, centrums högsta byggnad. På gatorna dominerade cyklarna och cykeldroskorna helt. Mopederna var få, bilarna ännu färre. En Ikea-etablering kändes väldigt avlägsen.
• • •
En februariförmiddag 2014. Långsammare än en vietnamesisk visumhandläggare färdas vår taxi(bil) nedför Ly Tu Trong, en av Saigons många långa gator. Trafiken är ett maniskt myller av mopeder (Vietnam lär ha 37 miljoner sådana) och bilar och bussar. Alla har bråttom någonstans. Inget går undan.
Vi passerar stadsmuseet. På gården står krigsrelikerna, ett plan och en stridsvagn. Bakom dem det mer 2000-talsdoftande downtown. Vi ser Bitexco-skrapan, 262 inglasade meter som sträcker sig mot den soliga Saigon-himlen. Kvällen före var vi i centrum, åkte upp till Sheratons bar på 23:e våningen. Urskiljde Rex Hotel långt, långt där nere.
Nu slinker vi ur moppeproppen, ut på en av Saigons tillfartsleder. Vi parkerar framför sex identiska 36-våningshus med utsikt över floden. Taxichauffören vill ha 18 kronor för turen. Detta är fortfarande ett väldigt billigt land för den västerländske besökaren. Och ett dyrt land för den som försöker överleva på en vanlig vietnamesisk lön. Lite sifferexercis: I fjol beräknades årsmedian-inkomsten ligga på 12 000 kronor – att jämföra med 900 kronor 1992. Av Vietnams 93 miljoner invånare ska tolv miljoner tillhöra medel- eller överklassen. År 2020 tros de vara 30 miljoner.
Därför byggdes lägenhetskomplex som Saigon Pearl. Därför byggs det redan nytt på andra sidan gatan. Därför finns här en heminredningsbutik – Uma. Skålarna och muggarna på hyllan vid ingången visar sig vara designade av gamla studenter vid Grimslövs folkhögskola. Överhuvudtaget ser utbudet ganska svenskt ut. Förutom de starka färgerna. Typiskt vietnamesiska.
Mitt i butiken, bakom en glasvägg, har Uma sitt kontor. En medelålders man med bleknande hår och skrynklig svart tenniströja försöker förgäves avsluta ett möte i tid. Alla rycker i Bac August.
• • •
Egentligen skulle han ha flyttat till Saigon redan 1998. Men den asiatiska finanskrisen kom emellan, Ikea fegade ur, öppnade inköpskontor i Singapore i stället. Han fick flytta dit. 2002 var det dags för ett kontor i Vietnam, men då föll valet på Hanoi. August Wingårdh lärde sig dock att uppskatta huvudstaden långt där uppe i norr.
Tre år gick, sedan tyckte Ikea att det var dags att komma hem till Älmhult. August tvekade. Han hade sett hur kollegor som återvänt från utlandstjänstgöring fick svårt med återanpassningen. Hustrun Ulrika hade jobb på norska ambassaden i Hanoi, barnen trivdes i sin internationella skola. August slutade på Ikea. Men han fick sitta kvar på sitt inköpskontor i ytterligare tio månader. Fick tillåtelse att fundera över framtiden.
Han tänkte. Och tänkte. Och till sist kom han på lösningen. Att fortsätta på samma spår, att inte kasta bort lärdomarna från Ikea-åren. Hålla fast vid heminredningen. August skulle produktutveckla vidare, göra som Ikea, göra det i billiga och effektiva Vietnam, men åt andra kedjor. Efter flera nitar fann han en lämplig affärspartner i vietnamesiskan Ngo My Lan. De försökte med sitt företag i ett halvår. Genombrottet, en stor deal med Hemtex, var nära. Men i sista minuten gick allt i stöpet. August och My Lan hade redan låtit producera en rad prototyper. Vad göra med dem nu?
– Vi får väl öppna en butik, konstaterade My Lan.
– En butik!? Det tar ju ett halvår innan vi kan öppna en sån, protesterade August.
– Nej, det går att göra på fyra veckor, svarade My Lan.
Fyra veckor senare öppnade butiken, i hjärtat av Hanoi. Först var det främst västerlänningar som hittade dit. Men vietnameserna började också droppa in. Efter bara en månad var lokalen för liten. Det fanns uppenbarligen en möbel- och heminredningsmarknad även i Vietnam. Ikea hade fortfarande inte kommit.
Uma-ledningen – namnet står för Ulrika, My Lan och August – bestämde sig för att satsa stenhårt i tre år. Inga pengar skulle plockas ut, det skulle snålas på allt. De fick cykla till jobbet. När My Lan åkte på sina inköpsresor tog hon nattbussen över gränsen till Kina.
– Det var på riktigt … Ikea-manér.
August ler åt minnena. Vi sitter vid ett bord mitt i Saigon Pearl-butiken. Den nionde. Den nyaste. Vd Wingårdh insåg snabbt att det inte gick att sköta nystartsarbetet i Saigon från Hanoi, nästan 200 mil bort. Till slut hade det blivit läge att bosätta sig i Ho Chi Minh-staden. Nu bor han, och många av stadens andra immigranter, i Distrikt 2. Men inte i någon av de flådiga villorna, utan i ett område han beskriver som ”miljonprogramsstuk”. Han tar mopeden till jobbet.
Där snurrar hjulen allt fortare. Uma har blivit hippt.
– När vi öppnade fyllde vi nog någon slags tomrum. Då fanns bara några kedjor, för rika människor. Och så fanns gatorna i Hanoi, dit du gick med en bild ur en möbelkatalog, sedan byggde de en kopia åt dig som rasade ihop efter ett år.
57-åringen ser sig om.
– Våra butiker är väl en mix av Lagerhaus och Europamöbler. Eller något sådant. Med tydlig inriktning på medelklassvietnamesen. Jag tror att prisnivån är ganska bra, vi har försökt att inte höja alltför mycket, trots att inflationen är så hög.
Hur är det med lönerna?
– Vi betalar dubbelt så mycket som en normal vietnamesisk butik. Plus att vi alltid betalar ut lönerna i tid, det går före att betala räkningarna. En butiksanställd som börjar helt från scratch har två dollar i timmen. Våra inköpare ligger väl på ungefär 5 000 kronor i månaden.
Mycket är annorlunda.
– Här förväntar sig kunderna alltid att vi levererar hem till dem. Många vill ha just den möbel man sett i affären. Så det blir en jäkla logistik. Tittar man på sortimentet är det mer färg här. I början tänkte jag ”det här är inte rätt, nu ska det ju vara beigt och naturfärgat”. Men vietnameserna vill inte ha det.
Hur mycket har Uma egentligen kopierat från Ikeas koncept?
– Vi monterar möblerna, kunderna behöver inte göra det. Vi ska ha en lite högre brukskvalitet än Ikea, grejerna ska hålla lite längre. Det finns ingen ambition att bli någon slags Ikea, jag skulle aldrig vilja slåss mot dem. Förr eller senare kommer de ju hit, men inte förrän marknaden är tillräckligt färdig. Mopparna måste bytas ut mot bilar först. Kanske blir det om fem år, kanske om sju. Men jag tror det blir bra för oss den dagen de kommer. I dag känns det som att vi är ganska ensamma i Vietnam om att dra idén om att göra något snyggt i hemmet.
• • •
När den första Uma-butiken skulle öppna komponerade August Wingårdh ett läckert skyltfönster. Då kom spådamen som Ngo My Lan anlitat, och berättade att altaret borde stå just i fönstret. Det var bara att plocka ner allting igen.
Sommaren innan den andra butiken skulle öppna var August i Sverige på semester. Då ringde My Lan, och berättade att spådammen sagt att de borde öppna veckan därpå. Det var bara att kasta sig på planet.
– Numera är jag kompis med spådamen. Vi brukar gå runt i de nya butikerna och diskutera var altaret ska stå. Jag kommer med kommersiell input, och så berättar hon vad andarna tycker. Jag gillar det där, här finns en dimension som vi har tappat i Sverige. Där ska allt vara så rationellt.
Historierna är många, från Älmhult och Vietnam. August pratar mycket, fort. Men inte på vietnamesiska, tolv års boende i landet har inte räckt för att bemästra språket. Ibland kan det vara skönt. Som när en myndighetsinspektör dyker upp för inspektion, och självklart hittar någon obegriplig regel som butiken påstås bryta mot.
– Då blir det ett problem, som måste lösas. Jag brukar säga att jag inte vill veta det där.
Korruptionen är ett gissel. Bäst är att inte dra till sig myndigheternas uppmärksamhet. August fick bassning av kompanjonerna när han medverkade i en tv-serie.
– Den var kul gjord, alltid en love story. Mannen skulle göra något för hustrun, eller barnen för föräldrarna. Vi bjöd på möblerna och jobbet, mot att vi fick vara ensamt inredningsföretag. Mest var det vanliga lägenheter, men vi var också uppe i Hoa Binh (utanför Hanoi) och gjorde vid ett hus på pålar, där en familj ur Mong-minoriteten bodde. I ett avsnitt var vi i Haiphong, när den hiv-smittade modern plötsligt fick värkar och skulle tas till sjukhus på moped. En annan gång var det ett hus på tolv kvadratmeter, som bara var väggar. Det blev ett enormt spektrum. Jag tror att vi lärde oss mycket om hur det ser ut i verklighetens Vietnam.
20 har gått sedan du kom hit på besök första gången – hur har Vietnam förändrats?
– 1994 var det ett tydligt u-land. Det var nog som i Sverige på 1920-talet. Nu befinner sig Vietnam i 2014, men också på 20-talet, och ibland på 50-talet. Det går olika fort i olika delar av landet. Utvecklingen är enorm, men kunde ha varit bättre orkestrerad.
Och August trummar på. Uma har en tioårsplan, man har nått halvvägs. August ångrar inte att han stannade.
– Jag lärde mig det där av en HR-chef på Ikea. Vi skulle göra något med min personal, och jag var väldigt osäker. Han frågade vad det absolut värsta som kunde hända var? Ja, det var väl att ingen lyssnade. Kunde jag leva med det? Jo, jag kunde väl det. Så vi körde. Likadant var det när vi startade Uma – det värsta som kunde hända var att det gick åt helvete. Då hade jag fått flytta hem, vi äger en halv sommarstuga i Bohuslän. Jag hade kunnat leva med det. Man måste ju prova.
– Det kan hända en massa konstiga saker här, ibland är det svårt att kommunicera, det är mycket diskussioner, många akuta problem. Men det är ändå rätt okej. Det finns en framtidsoptimism, en alla-kan-attityd som jag känner igen från Sverige när jag var ung. Och så är det varmt och skönt, trevliga människor och god mat, inte så dyrt och ganska avslappnat. Jag trivs bra.
Ur Smålandsposten den 29 mars 2014.