KLAVRESTRÖM. Bruksugnarna slocknade för länge sedan, ännu en sommar har brunnit ut. Det har blivit mörkt.
Vem är kvar i Klavreström då?
Eldsjälarna. De som kämpar för att hålla lågan vid liv.

I ett gammalt avsnitt av tv-serien The Simpsons ska knattereportern Lisa smöra till det ordentligt. Hitta den mänskliga vinkeln. Hon ställer sig framför ett järnvägsspår, berättar sorgset att Pacific-expressen har slutat passera. Varpå tåget förstås dundrar förbi, 30 vagnar långt.
Här behöver journalisten inte oroa sig. Det går alldeles utmärkt att stå på perrongen och vemodigt titta upp mot det förfallna stationshuset. ”Klavreström” står det på skylten. Det är nästan det enda som är helt. 29 år har gått sedan reguljärtrafiken upphörde, elva sedan spåren togs bort. Det duggregnar.
Det hade varit lätt att använda den här bilden för att måla porträttet av ett avfolkat samhälle i utförsbacke, långt där ute i Uppvidingeskogarna, nära länsgränsen. Ett av många sådana samhällen i Kronoberg. Ett samhälle på dekis. 1960 bodde 911 personer i Klavre, 2011 var de exakt 500 personer färre. Bruket är borta. Liksom de båda Konsum-butikerna, brukshandeln, posten, banken, bensinmacken, biblioteket, konditoriet, bion, danserna, skofabriken, trappfabriken, frisören och fotbollsföreningen. Till slut försvann även Klavreström ur statistiken, officiellt är det nu sammanslaget med grannen Norrhult.

I början av månaden presenterade SVT en undersökning av antalet livsmedelsaffärer i landet. Med glesbygden som den stora förloraren. I Norrhult-Klavreström hade tre butiker 1996 blivit en 2013. Landets restauranger har väl ingen räknat på. Men för tre veckor sedan skrev Expressen om ökande övervikt. Återigen var problemen störst i glesbygden. ”På mindre orter finns inte samma utbud av matställen med lite nyttigare mat, utan där är man ofta hänvisad till korvkiosken,” sa Maj-Lis Hellénius på Karolinska institutet.
Till råga på allt har det blivit november. Turisterna och de sommarboende har för länge sedan flytt hemåt. Till Tyskland och Danmark och Stockholm och Malmö och Växjö. Klavre har blivit tyst. I många hus är det släckt.
Vem stannar egentligen här?

• • •

Jag är född här och började jobba på bruket nästan direkt efter skolan.
Vi börjar resan genom Klavre här. Där historien omsluter oss, i bruksmuseet. I Stenmagasinet, som uppfördes på 1820-talet. På ovanvåningen håller tennisklubben till. Här nere står Jan Charles instrument i ett hörn. Orkestern bildades 1959, övar fortfarande en gång i veckan. Lars-Erik Hammarström spelar bas.
Hans släkt har en lång historia på orten. En gång spelade ett rent Hammarström-lag mot Norrhults BK. Lasse spelade också fotboll och hockey (”jag stod i mål i båda, jag har alltid varit lat”). Efter skolan fick han jobb på brukets kontor. På lönings­dagarna gick han ner till järnvägsstationen, för att hämta pengarna i en liten kasse.
Det var en annan tid, ett annat Klavre. Bruket dominerade fullständigt. Det hade grundats 1736 och tillverkade då stångjärn, familjen Ekströmer ägde det sedan 1892, och hade tjatat till sig en järnvägsförbindelse med Växjö tre år senare. Familjen styrde från den ståtliga herrgården mitt i samhället, ägde skog och mark i mängder. 1910 öppnades kraftstationen, och Klavres hushåll bjöds på el några timmar varje kväll.
Efter kriget tycktes allt bara bli ljusare. När Lasse var ung blomstrade föreningslivet, Agneta Fältskog och Emile Ford sjöng i Folkets hus. Klavre växte, Eva Johansson flyttade dit i början av 1960-talet. Både hon och maken Sven jobbade för bruket.
– Ekströmer var mån om att även den kvinnliga befolkningen skulle ha jobb. Då blev det lättare att få folk till bruket.
Därför etablerades även andra fabriker. Men tiden skulle rusa ifrån Klavre. Speciellt bruket. En utdragen dödskamp inleddes. Familjerna i husen längs Bruksgatan blev allt färre. 1972 var det över.
– Vi hade bara en produktion då – gjutna värmepannor. När plåtpannorna kom var de betydligt billigare. I stället för värmepannor försökte man göra lite smågrejer, köksredskap och prydnadssaker. Men det höll inte, säger Lasse, som själv fick jobb på kommunen.
– Folk fick flytta på sig, det fanns ju inte många ersättningsjobb här. Många sökte sig till Volvo i Braås, många till Växjö. Affärslivet försvann i stort sett. Klavre blev mer av ett sovsamhälle.

• • •

Det bör väl påpekas här någonstans, jag är inte helt neutral när det gäller Klavreström. Farfars föräldrar kom hit för 100 år sedan. Deras sonson, trummis i Jan Charles orkester, flyttade dock söderut i slutet av 60-talet. För hans barn blev Klavre ett familjärt feriemål, ett andningshål.
Ett samhälle där du förvånat noterade att alla du mötte på gatan hejade, känd som okänd. Bad och bärplockning och kräftor och minigolf och skogspromenader på somrarna. Skidor och spark och skogspromenader på vintrarna. Kanske inte så mycket där emellan.
Men när du går samhället runt ser du att det lever. Befolkningen ökade faktiskt med tolv personer 2012. Det står barn och ungdomar och väntar på bussen till skolan. På det gamla bruksområdet finns i dag flera företag, bakom de spruckna fönster­rutorna i huvudbyggnaden odlas lax till sportfisket i dammarna utanför. En av de nedlagda mataffärerna har blivit motionshall. I en fårhage precis norr om byn finns en niohålsgolfbana. Där smalspåret tidigare gick är bredbandsförbindelsen med Växjö nedgrävd.

I gränslandet mot Norrhult – självklart på mark som tillhört bruket – delar samhällena på skola och äldre­boende. På Odenplan, som byggdes av sysslolösa bruksarbetare efter branden 1954. Och på Ica Nära-butiken, där ägaren Jenny Stenberg precis vågat bygga ut. Butiksdöden har avvärjts.
– Det gäller att få kunderna att handla på hemmaplan. I och med utpendlingen är våra största konkurrenter affärerna i Växjö. Men om folk åker och storhandlar där en gång, och sedan handlar resten här, är jag nöjd, säger hon.
– Många kunder blir väldigt upprörda när de ser vänner som handlar någon annanstans. De som är i 40-, 50-årsåldern kan flänga omkring  i dag, men när de blir äldre har de kanske inte möjligheten att åka. Då är det viktigt att butiken finns kvar, om de ska kunna bo kvar.
Klavreströms samhällsförening kämpar på för att trivseln ska vara kvar. De sköter bruksmuseet, den natursköna badplatsen och det årliga Valborgsmässofirandet. Med Enghults manskör och ”världens finaste fyrverkeri”.
– Det kostar 50 000 kronor, det är enda gången vi går runt och tigger. Företagen i Norrhult och Klavre ställer upp, säger Lasse Hammarström.

Han och Eva Johansson är båda engagerade i föreningen. De är oroliga för framtiden, för nästa generation. Visserligen har man 185 medlemmar, men det är svårt att få folk att ställa upp. Att dyka upp. 35-årsjubileet fick ställas in, eftersom så få var villiga att betala anmälningsavgiften på 50 kronor.
– Vi behöver ideella krafter, annars stannar Sverige, säger Lasse.
Fotograf Sandebäck bryter in, frågar varför man borde flytta till Klavre?
– Det är vackert här. Mycket, mycket vackert. Det är ett fridfullt samhälle. Det har varit ett par inbrott, men man kan leva lugnt här, säger Eva.
Hur är det nu på hösten när alla sommarboende försvunnit – lugnt och skönt, eller mörkt och tråkigt?
– Jag är med i PRO, det är full verksamhet där hela året. Så jag märker ingen större skillnad. Det enda är att det kan bli lite tyst.
Känns det ändå som det har blivit ett litet uppsving för Klavre på senare år?
– Uppsving vet jag inte om man kan kalla det. Men vi har fått behålla låg- och mellanstadieskolan. På affärssidan är det svårt, det är ju så nära till Växjö och Vetlanda (fyra respektive tre mil). Men samtidigt lite för långt för att det ska vara bra pendlingsavstånd, säger Lasse.

• • •

Man kan ju ifrågasätta om man är redig.
Det var redan mycket att göra. Men Peter Bergstrand kunde inte säga nej. Inte när den förre ägaren ville sälja herrgården till honom. Ett 520 kvadratmeter stort renoveringsobjekt.
– Jag har en bild av hur byggnaderna här har sett ut. Då vill man att den bilden blir verklighet igen.
Efter oräkneliga arbetstimmar och tusentals liter målarfärg börjar herrgården bli färdig. För första gången går jag in där, genom huvudentrén som ovanligt nog är placerad på husets kortsida. Där inne har forna tiders brukspatronsprakt återupprättats. Nya tapeter i gammal stil, nyslipade golv, uppiffad kakelugn. Ståtlig utsikt över Änghultasjön, som en gång förlängdes för att bruket skulle få vattenkraft.
– Det ska bli festlokal här. För bröllop och nyår, jämna och lite finare födelsedagskalas, säger Peter.
– Jag är snickare i grunden. Det är en viss känsla att ge sig på ett projekt, att restaurera något. Men visst har det blivit åt helsike för mycket. Jag lär väl inte få igen pengarna.

Vi går tillbaka, över gräsmattan som tar en dag att klippa. Peter funderar på om andra näringsidkare kan vara intresserade av att etablera sig här i parken, av att skapa en gemensam turistattraktion? Nu när en zipline-bana också byggs ute i skogen? En klarare Klavre-plats på kartan?
En vackert välvd bro leder över dammen. Till vandrarhemmet, inrymt i före detta brukskontoret. Sedan 1997 ägs och drivs det av Peter Bergstrand med familj.
– Vi har utvecklat det hur mycket som helst under de här 16 åren. Och det finns fortfarande hur mycket som helst kvar att utveckla.
Byggnaden är märklig, tycks större inifrån än utifrån. 28 rum, konferenslokal, matsal. En sliten minigolfbana (där rundan alltid förstörs redan på det förbannade tredje­hålet).
600–700 besökare brukar hitta till vandrarhemmet varje år.
– Det har sin gilla gång. Denna säsongen har varit lite sämre, vädret var för fint i somras. Då åker folk till kusterna i stället.
Här lockar skogarna. Sjöarna. Peter har bott i Norrhult hela livet, men erkänner:
– Klavre är ju vackrare. Speciellt på somrarna. Men det blir mycket arbete då också.
Känns det fint för dig att göra något som gynnar samhället?
– Jag vill ju inte tänka på hur det hade sett ut annars. Sedan kan man ju ifrågasätta de här projekten, men har man åtagit sig något vill man slutföra det.

• • •

Tågen må ha slutat gå. Men bussarna susar förbi ute på Bruks­gatan. Stora vägen. Kommunikationerna med omvärlden är relativt bra. Liksom restaurangutbudet.
För i Klavreström serveras ingen skräpmat. I det som var kiosken/bensinmacken/gatuköket finns i dag thairestaurangen Kao Suay.
– Jag hade inte ätit så mycket sådan här mat tidigare. Men det är gott! Näringsriktigt, säger Einar Franzén efter lunchen.
Klavres matresa började 2002, med att Joachim Rasmussen åkte till Thailand på semester. Han trivdes inte på hotellet, bytte till ett bed-and-breakfast. Där började han prata med receptionisten.
När de satt på Phuket-stranden och drömde om framtiden sa Jantiraporn Boontawee att hon skulle vilja öppna en restaurang om de flyttade till Sverige. ”Det fixar vi!” sa Jocke.
Så kom kiosken i Klavre ut till försäljning, de slog till. Jocke hade själv jobbat där en gång i tiden, förstod hur mycket renoveringsjobb det skulle bli. Som skulle göras på kvällarna, på ledig tid. På dagarna är han kvalitetsansvarig på Klafreströms stålgjuteri.

I början av 2009 öppnade Kao Suay.
– Många hade varit skeptiska. ”Det ska vara sås och potatis här.”
Det har gått upp och ner. Även Lenhovda och Åseda har fått thailändska restauranger. Dessutom blev de föräldrar för två år sedan. I dag finns det dock inga planer på att ge upp. Det går sakta uppåt.
– Det är mycket jobb, jag har aldrig haft en restaurang förut. Men om jag skulle äta thaimat här var jag tvungen­ att laga den själv, säger Jantiraporn.
Jocke har bott i Klavre nästan hela livet.
– Det är lugnt och skönt, nära till allt. Jag fattar inte att man flyttar från en mindre ort som Klavre, för att köpa hus för två–tre miljoner i Växjö. När du kan få ett hus för en halv miljon här, säger han.
– Folk vill skaffa sig en karriär någon annanstans. Här finns inga större bolag, mest mindre industrier. Men det är inget fel med det. Sedan finns här nog många egenföretagare, som man inte vet om.
För restaurangen är sommaren avgörande. Då öppnas verandan, försäljningen kan tredubblas.
– Att folk bor här på sommaren är jättetrevligt. Om de bor här på sommaren, vintern eller hela året är skit samma. Annars hade husen stått och förfallit.
Känns det fint för dig att göra något som gynnar samhället?
– Det är kul att det finns någonting här, alternativet hade varit en rivningskåk. Det händer lite i Klavre ändå. Vi, och andra, kämpar på.

Ur Smålandsposten den 30 november 2013.