VM-drömmen slutade i Växjö

I avbytarbåset vände sig Jabu Pule om till rumskamraten Steven Pienaar, och sa med ett skratt:
– Du, det är på riktigt nu.
De var yngst i den sydafrikanska VM-truppen 2002, 21 respektive 20 år. Ingen av dem fick spela mot Spanien, i stället beundrade de motståndare som Raúl, Morientes, Joaquín och Mendieta. Och deras egen lagkapten, Leeds-backen Lucas Radebe. I början av turneringen hade Jabu knappt vågat titta på idolen.
Nu gjorde Raúl 3–2, Sydafrika missade åttondelsfinalen med ett mål. Många där hemma gnällde över att Jabu bara fått sex minuter, mot Slovenien. Själv klagade han inte. Tänkte redan på 2006. Det skulle bli hans VM. Och allt talade för att Sydafrika skulle få värdskapet 2010. Då …

• • •

– Det ser bra ut, vi är redo. Synd bara att Jabu inte är med.
Ramatsiyi Moholoa, sportjournalist på Johannesburg-tidningen The Sowetan, är nöjd den här majdagen. Kvällen före spelade ”Bafana Bafana” (”Pojkarna” på zulu) 1–1 mot Bulgarien. Efter sex års förberedelser tror sig Sydafrika vara färdigt för den stora festen.
Fast en av de tilltänkta deltagarna fick aldrig någon inbjudan.
Öster–AIK är sådär festligt. 1 155 åskådare. Svenska mästarna saknar slovenen Miran Burgic och uruguayanen Sebastian Eguren, som är på VM-läger med sina landslag. Ändå tycker nog AIK att man ska slå det här anonyma motståndet. Där den 168 centimeter långe åttan har en fot med i det mesta som skapas framåt. I andra halvlek tjurrusar innermittfältaren på en snabb frispark, springer sig fri på högerkanten. En precis passning till Anton Henningsson på andra sidan. 1–0.
Men AIK kvitterar, och vinner efter förlängning. Besvikna, utmattade Österspelare lommar av planen. Under nedjoggningen syns dock ett leende. Jabu Mahlangu gör sitt bästa för att muntra upp lagkamraterna.
I pressrummet pustar AIK:s rutinerade mittback Nils-Eric Johansson ut:
– Öster gör det bra. Speciellt deras lille kille på mitten.

• • •

Hans fars efternamn var Mahlangu, hans mors Pule. Eftersom Daniel och Joyce hade separerat bodde Jabu med sin mor, i Randfontein väster om Johannesburg. Och kallades för Pule.
Sommaren 1990 hälsade han på Daniel i Daveyton, ett av Johannesburgs många fattiga townships för svarta. Men där fanns i alla fall vettiga fotbollsplaner. Jabu bestämde sig för att stanna. När det blev dags att börja skolan i Randfontein ringde han till Joyce och grät. Hon förstod, fotbollen kom först. Efter att Jabu agerat äktenskapsrådgivare följde även Joyce med till Daveyton. Föräldrarna gav varandra en ny chans. Sonen stortrivdes.
Daniel hade också spelat fotboll, men framför allt var hans bror en duktig mittfältare. Under apart­heidårens isolering kom han så långt det gick – till provinsen Trans­vaals ”landslag”. Brorsonen hade samma talang, snart visste hela Daveyton vem Jabu Pule var.
I tonåren lärde sig han hur hårt livet i Sydafrika kunde vara. Daniel och Joyce började dricka för mycket, de grälade och slogs. När Jabu var 15 fick mamman tuberkulos och kunde inte längre arbeta. Något år senare drabbades pappan av en stroke. Pengarna tröt. Jabus storebror hamnade i fel sällskap. Han var själv på god väg dit.

Då hörde Kaizer Chiefs – en av Johannesburgs två stora – av sig. Där tränarna var aningen skeptiska. Den här killen var väl för liten? När de sett Jabu spela var det färdigfunderat. 16-åringen erbjöds en plats i ungdomslaget, och fick flytta in i en lägenhet med den några år äldre Siyabonga Nomvethe.
Tre år senare ringde Joyces telefon. Jabu berättade att han skulle debutera i A-laget, borta mot Amazulu. Joyce sa att hon alltid vetat att den här dagen skulle komma. På tv fick hon se samma sak som 60 000 i Durban. En genomskärare i slutet av matchen, en fri Chiefs-spelare. En skottfint senare visste hela fotbolls-Sydafrika vem Jabu Pule var (att ändra namnet hade aldrig blivit av).
Snart fick han debutera i U 23-landslaget – och gjorde mål. I april 2000 debuterade han i A-landslaget, i en VM-kvalmatch i Lesotho – och gjorde mål. I september spelade ”Shuffle” OS i Australien. Visserligen fick Sydafrika respass efter gruppspelet, men tog en historisk 3–1-seger mot Ronaldinhos Brasilien.
– Det var en härlig känsla, framtiden såg ljus ut. Allt var lovande, säger Jabu i dag.

• • •

Pratar du med folk i Öster beskrivs han som ”plikttrogen”, ”en bra kille” och ”en glädjespridare”.
Slår du däremot upp ”sydafrikansk slang” på Wikipedia hittar du uttrycket ”pulling a Jabu Pule” – ”att försvinna utan förklaring”. I hemlandet är han ökänd för det, att inte dyka upp till träningar och matcher.
Problemen började efter OS 2000. Joyce gick bort, Jabu lastade sin far för hennes sjukdom och bröt kontakten. Hans storebror hade precis dömts till åtta års fängelse för rån.
– Jag ville att vi skulle begrava vår mor tillsammans, så jag pratade med fängelset, bad dem låta honom komma. ”Inga problem” sa de. Men dagen före ändrade de sig. Jag fick begrava henne ensam. Det påverkade mig väldigt mycket.
Livet blev en enda lång, sorglig fest.
– Jag hade pengar, var i tidningar och gjorde reklam. Överallt var det folk som gav mig sitt kort, det var omöjligt att stå emot. Jag förlorade min känsla och mitt fokus. Jag var ensam. Det blev problem, problem, problem. Distraktioner. Jag ville inte träna. Till slut förlorade jag min plats i Kaizer Chiefs och i lands­laget.
2002 tog han sig i kragen, för att försöka komma med till VM. Lyckades. Inför avresan träffade spelarna Thabo Mbeki.
– Uppför dig nu Jabu, sa presidenten vid handskakningen.
Journalisterna älskade det.
– Men han menade inte det som de skrev. Det var bara en äldre man som sa till en yngre att uppföra sig. Och han sa inte ”snälla”, som de påstod.

Efter hemkomsten från Sydkorea fortsatte Jabu till Frankrike. Olympique Marseille var intresserat. Landslagsbacken Frank Lebouef uppmuntrade honom på träningarna, när Jabu lämnade Provence var det till ”75, 80 procent klart” att OM skulle köpa honom då transferfönstret öppnade i januari.
Men det blev aldrig någon övergång.
I januari 2003 greps Jabu, anklagad för att ha fört bort en 16-årig tjej.
– Vi var ute med några tjejer. Hon hade sagt till sina föräldrar att hon skulle på bio och fest med sina vänner. Men vi blev borta i några dagar, så hennes föräldrar började oroa sig och gick till polisen. När vi kom tillbaka tvingade föräldrarna henne att säga att jag våldtagit henne, annars skulle hon inte få bo kvar hos dem.
Jabu släpptes mot borgen. Ett möte arrangerades med familjen.
– Då förstod de. Hennes föräldrar hade trott att jag utnyttjat deras dotter, men nu insåg de att jag inte var sån. Hon sa att hon älskade mig. Vi fortsatte att träffas efteråt, trots att domstolen förbjöd det. Föräldrarna försökte dra tillbaka anmälan, men lagen tillät det inte. Så det fortsatte i rätten, det tog tre år.
Till slut dömdes Jabu för att ha fört bort flickan, till 5 000 rand (ungefär lika mycket i kronor) i böter och villkorligt fängelse.
– Det kändes konstigt. Men sånt händer i Sydafrika.

• • •

– Jabu är ett av de kända namnen i sydafrikansk fotboll. Jag tror att han kunde ha hamnat i någon av de stora ligorna; i Spanien, Italien eller till och med England. Han hade varit med i VM, säger Ramatsiyi Moholoa.
Om inte ”distraktionerna” blivit för stora.
– 2003 hade det börjat spåra ur helt. Jag var inblandad i en bilolycka, men hade tur. De andra fick bara skrubbsår, jag som körde var helt oskadd. Vi var fulla allihop. Jag skrev in mig på ett behandlingshem, kom tillbaka och var ren i tre, fyra månader. Men så vann vi cupen och jag sa ”fuck, jag ska ha något att dricka”. Sedan fortsatte det. Det var illa.
– Ibland tog jag ecstasy på klubbarna. Jag tog allt. Jag kunde göra av med 10 000 rand på två dagar. Kunde boka flera hotellrum och ha fester med kompisar, brudar, mat, alkohol …
Kaizer Chiefs förlängde inte kontraktet 2004. Jabu försökte åter hitta tillbaka. Före faderns död hade de försonats, nu ändrade Jabu officiellt sitt efternamn till Mahlangu. Som det borde ha varit från början.
– I Sydafrika tror vi på Gud, men också på förfäderna. Du måste ha en bra relation till dem. Mitt liv gick inte bra, jag behövde gå tillbaka till rötterna. Ni i Europa förstår nog inte det.

Samtidigt stadgade han sig. Ända sedan Jabu såg Thwana för första gången i Daveyton hade han försökt väcka hennes intresse. Utan framgång. Ryktet avskräckte. Men till slut gav Thwana honom en chans.
– Då började hon se något i mig.
I dag är de gifta, och har två döttrar (Jabu har även en son från ett tidigare förhållande).
– Min fru är ung, hon fyller 25 snart, och väldigt intelligent. Hon tror på Gud, går i kyrkan och dricker inte. Jag älskar henne så mycket. Hon har alltid varit där, även när vi haft lite ekonomiska problem. Hon stöttar mig.
Det har behövts. Hösten 2004 hamnade Jabu i österrikiska Mattersburg, men sparkades efter ännu en alkoholrelaterad bilolycka. I Sydafrika tröttande både Orlando Pirates och Supersport United. Efter ett långt uppehåll dök han upp i Helsingborg sommaren 2008. Det blev inget allsvenskt kontrakt – men väl ett med Öster. I Växjö kunde han koncentrera sig på fotbollen igen och gjorde succé i söderettan.
När vi träffades i oktober 2008, i baracken han bodde i, sa Jabu:
– Det viktigaste för mig nu är att komma tillbaka till landslaget. Att få spela VM framför min familj och mina vänner om två år. Det blir inte lätt, men allt kan hända.

• • •

Ibland på skolloven brukade Jabu och hans kompisar skippa fotbollen, för att åka och bada. Daveyton hade ingen simbassäng, den fanns i den vita stadsdelen Benoni. Pojkarna de mötte på gatan gjorde apljud och kallade dem ”kaffers” (nidord för svarta på afrikaans). I bassängen fortsatte det, de vita pojkarna slog dem och snärtades med handdukarna. Badvakterna brydde sig inte. En dag tröttnade gänget från Daveyton. De gömde enkla vapen i sina handdukar, när bråket började igen knivhögg en av Jabus kompisar en vit pojke. Tre gånger. Fängelset väntade.
Sydafrika stod och vägde i början av 1990-talet. Apartheidlagarna från 1948 var på väg att avskaffas, 1990 hade ANC-ledaren Nelson Mandela släppts efter 27 års fångeskap. Men ilskan bland den förtryckta svarta befolkningen var stor.
Mandela lyckades lugna nationen, och 1994 vann han Sydafrikas första demokratiska presidentval. Efter installationsceremonin skyndade ”Madiba” till Ellis Park i Johannesburg, för att se andra halvlek av Sydafrika–Zambia.
När Kenya fråntogs värdskapet för Afrikanska mästerskapen 1996 fick Sydafrika – insläppt i den internationella fotbollsfamiljen 1992 – snabbt ta över. Precis som i rugby-VM året före slutade det med hemmaseger, med människor av alla raser som firade tillsammans. Precis som för hela landet spirade optimismen. Nu skulle det nya Sydafrika visa världen.

I början av 2010-talet är bilden inte lika ljus. Trots 16 år med ANC-regeringar är Sydafrika fortfarande ett mycket segregerat land. Plågat av fattigdom, korruption, brottslighet och HIV.
Ändå finns optimismen kvar.
– Skolorna och sjukhusen har blivit mycket bättre, men det är en lång process. Likadant med arbetslösheten. Men jag är positiv när det gäller regeringen, jag stöttar dem fortfarande till 100 procent. De försöker. Det kommer att bli bättre, säger Jabu.
Fotbollen speglar fortfarande samhället. De senaste åren har Sydafrika mest utmärkt sig genom att sparka förbundskaptener. Bafana missade VM 2006, missade årets Afrikanska mästerskap och inför morgondagens VM-premiär mot Mexiko ges de inte stora chanser att överleva grupp A (som även innehåller Frankrike och Uruguay).
– Jag tror vi kan gå vidare. Och jag vet att fansen kommer att spela en stor, stor roll. Deras vuvuzelor kommer att låta. Mexikaner kommer att få det hett om öronen. Stämningen är hög i Sydafrika, det är otroligt. Alla jag pratar med berättar om det. Min fru, mina vänner, min bror som bor i mitt hus nu. I anden är jag också i Sydafrika. Jag hade planerat att se öppningsmatchen med min familj i den nya, vackra arenan i Johannesburg. Men det är okej, det är en del av mitt jobb.

• • •

Engelska Everton lär ha erbjudit Steven Pienaar över en halv miljon kronor i veckan, för att skriva på ett nytt kontrakt. I VM blir Jabus rumskompis från 2002 en av Sydafrikas nyckelspelare. Lägenhetskompisen från Chiefs-tiden, Siyabonga Nomvethe, är också med i truppen. Liksom flera andra gamla lagkamrater.
Kvar på en restaurang i Växjö sitter Jabu i en fläckig gammal klubbtröja och funderar på familjens försörjning. Äldsta dottern börjar skolan nästa år.
– En utgift till …
Efter kvalförlusten mot Jönköping 2008 återvände han till sydafrikanska Premier League, och Platinum Stars. Men trots en lovande start petades Jabu till förmån för en yngre mittfältare (”jag gillar pojken och höll med tränaren”). Att sitta på bänken var inget för 29-åringen. Så den här gången bröt Jabu kontraktet.
I februari var han tillbaka i Öster. Som fick en trög start i superettan. Jabu hade också svårt i början, säger att längtan efter familjen påverkade honom mycket. De senaste matcherna har det vänt.
– Jag skrev bara på för ett år med Öster, jag vet inte vad som kommer att hända nästa år. Men jag ska göra det bästa av de fyra, fem åren jag har kvar som spelare. Jag vill fortfarande spela i en stor liga och tjäna bra med pengar. Det viktigaste för mig är att kunna ta hand om min familj.
– Och vem vet, om jag spelar bra kanske jag kan få spela i landslaget igen. Jag är en man, jag kommer aldrig att ge upp. Allt är möjligt i fotboll.
Och i livet. Jabu säger att han inte druckit alkohol sedan i oktober.
– När jag kommer hem vill jag hjälpa unga stjärnor, de som är på väg uppåt. För i Sydafrika är droger lätta att komma över, de är som kranvatten. Jag har varit där, jag har gjort det. Jag vet vad som hänt, jag kan inte ändra på det. Men jag kan ändra på min framtid. Jag ser mina tre barn växa upp – då är det inte rättvist mot dem att inte arbeta hårt.

Ur Smålandsposten den 10 juni 2010.