Ingen kronobergare har spelat mästerskap sedan år 2000. 17-årige Emil Krafth spås bli den förste på länge.
Stefan Schwarz lutar sig mot staketet och tittar ut på träningsplanen. På Emil Krafth.
–Han ser ju inte ut som en 94:a …
Fotbolls-Sverige har fullt fokus på seniorlandslagets EM-laddning uppe i Solna. I skuggan av den försöker U21-landslaget skaka av sig förra veckans 0–6-förlust i Ukraina, och förbereda sig för onsdagens EM- kval mot Malta. I ett kyligt Halmstad är Stefan Schwarz med och tränar. Fast U 21-orna minns knappast hans största stund. De flesta var bara tre, fyra år när Sverige tog VM-brons i juli 1994. Emil Krafth var inte ens född.
17-åringen från Fallnaveka, söder om Lagan, är en ovanlig svensk högerback. En väldigt ovanlig kronobergsk fotbollsspelare. Han har redan hunnit med en hel säsong i superettan, en miljonövergång till Helsingborgs IF och fyra allsvenska matcher. Nu är han uttagen till U21-landslaget för första gången. Han tippas bli näste länsspelare i A-landslaget.I EM och VM. Det skulle vara på tiden.
• • •
På Råsunda sticker Rasmus Elm ut.
Inte bara för att han slår den öppnande passningen som avgör EM-genrepet mot Serbien.
Inte bara för att flera av Europas största klubbar lär titta på honom.
Utan även på grund av sitt ursprung.
Mittfältarens medresenärer till Kiev började karriären i småklubbar som Guldheden och Gullspång, Annelund och Lunds SK. De fortsatte i superettan-lag som Degerfors och Ängelholm, och i allsvenska storklubbar som Malmö FF och IFK Göteborg. Rasmus Elm gick en liknade väg – Johansfors, Emmaboda och Kalmar FF. Men är den ende i truppen från Småland. Från Kronobergs län kommer inga EM-spelare. Ingen har spelat i Öster.
Vår genomgång visar att det sett ut så här hela 2000-talet. Sverige har kvalat in till sex av sju mästerskap sedan millennieskiftet, total 63 spelare har fått åka dit. Fem av dem har varit fotbollsfostrade (spelat där någon gång mellan tolv och 21 års ålder) i klubbar som tillhör Smålands fotbollförbund. Det ger Sveriges tredje största distrikt en sjundeplats i vår tabell.
Av de smålänningar som har fått åka på EM/VM är tre från Jönköpings län: Erik Edman, Michael Svensson och Karl Svensson. Rasmus Elm är ensam från Kalmar. För att hitta en kronobergare måste vi gå tolv år tillbaka i tiden.
– Är det så illa? säger Joachim Björklund från Valencia.
41-åringen började i Öster, spelade länge handboll också och hade egentligen inga drömmar om att bli utlandsproffs. Trots att flera släktingar redan hade spelat landslagsfotboll. Som 18-åring följde Jocke Björklund med pappa Karl-Gunnar till Norge. Mittbacken fortsatte själv till Europas största ligor. Han gjorde 78 landskamper, vann VM-brons och blev EM-trea 1992. Europamästerskapet i Holland/Belgien 2000 gick inte lika bra, Sverige åkte ut i gruppspelet. Den hösten tackade Jocke Björklund för sig i landslaget.
Några lokala efterföljare kom aldrig. Ytterbacken Erik Wahlstedt var visserligen med i EM-truppen 2004, men han lämnade Räppe Goif redan som tioåring.
– Det är mycket tillfälligheter som gör att du tar dig till landslaget. Att du är bra vid rätt tillfällen, säger Jocke Björklund.
– Men samtidigt: ju bättre tränad du är, desto mer tur har du.
• • •
Visst, statistiken säger att det finns fler fotbollsspelare i Jönköpings och Kalmar län.
Men historien finns i Kronoberg.
Öster har sina fyra SM-guld, och etablerade sig i allsvenskan på 1960-talet. Mycket tack vare förmågan att hela tiden hitta nya unga spelare. I Småland och lite längre bort.
Tommy Svensson blev den förste Österfostrade spelaren i ett VM, i Mexiko 1970. Klubben fortsatte att skicka spelare till landslaget. Hade Sverige kvalat in till VM 1982 hade det blivit mycket Öster, i truppen till den sista kvalmatchen fanns sex rödblå spelare. Fem av dem fotbollsfostrade här.
Kalle Björklund var en.
– Det skapades alltid förutsättningar och en bra miljö runt laget. De mjuka värderingarna var väldigt viktiga. Träningsmiljön och gruppen i sig gjorde att vi skapade landslagsspelare.
Även på 1990-talet fanns Österfolk i mästerskapstrupperna. Men i slutet av decenniet började det gå utför för klubben. Ekonomin kollapsade, talangproduktionen avstannade. Det har varit svårt att få igång den igen. På 2000-talet har Öster bara gjort två allsvenska säsonger. Spelare som Emin Nouri och Robin Malmkvist har gjort enstaka U 21-landskamper. Markus Jonsson, som lämnade Öster för AIK inför 2006, har gjort fyra A-landskamper.
Några andra länsklubbar närmade sig aldrig Öster heller. Ljungby – som producerat 14-faldige landslagsmannen Rade Prica – har aldrig nått högre än division 2. Där klubben är ensamt länslag i dag. I småklubbarna har inga stortalanger blommat upp.
Så vad har gått fel?
– Du måste ha ett allsvenskt lag, säger någon.
– Tillfälligheter, säger flera.
– Det går i vågor, säger andra.
– Det är klart att siffrorna speglar verksamheten. Det är likadant med Stockholm, som inte heller får fram några mästerskapsspelare, säger Jörgen Lennartsson, den Växjöbördige Elfsborgstränaren som tidigare ledde U 21-landslaget.
– Vi har för få bra lag. I Jönköpings- och Kalmartrakten har de fler division 2-lag. Där har Kronoberg varit sämre, säger Östers sportchef Peter Kuno Johansson.
Kalle Björklund är numera assisterande tränare i klubben:
– Det här blir kanske kontroversiellt, men jag tror att Öster har förlorat i status. Vi hade en period när vi inte stod för det vi gjorde förr. Ett tag spelade vi med många gästarbetare, och då blev det svårt för de yngre. Vi var inte tydliga med hur vi ville att vår förening skulle se ut. Vi tappade i förtroende.
Och tappade de potentiella guldklimparna. 1968 bytte det lilla samhället Broakulla län, från Kronoberg till Kalmar. I september 2004 provspelade två tonåringar därifrån med Öster. Men Rasmus och Viktor Elm skrev aldrig på. Pappa Johnny berättar:
– De spelade en B-lagsmatch, men sedan tog det tid. Öster hörde inte av sig. Just då la klubben mycket kraft på att behålla Johan Svensson (som gick till Mjällby, Smp:s anm). Till slut erbjöd de ändå Rasmus ett kontrakt, och ville ha Viktor på köpet. Det var inte så attraktivt.
Dessutom skulle Rasmus inte få träna med A-laget.
– Det var lite synd, men det kändes inte som att Öster var riktigt intresserat. I Kalmar stod A-lagsspelarna och välkomnade och tog i hand. Det blev positivt direkt.
Fyra år senare tog Kalmar FF sitt första SM-guld. Med bröderna Elm i laget. Året därpå såldes Viktor till holländska Heerenveen. Rasmus gick till samma liga (AZ) för uppskattningsvis 30 miljoner kronor. Går han vidare i sommar får KFF många nya miljoner.
– I dag kan Rasmus Elm gå till vilken klubb som helst i världen. Han kanske får svårt att slå sig in på Barcelonas mittfält första veckan, men han skulle kunna vara i den miljön, säger Jörgen Lennartsson medan vi följer U 21-landslagsträningen.
• • •
För en gångs skull får Emil Krafth vika ned sig. Han förlorar volleypassningskampen mot Viktor Claesson och belönas med en knäpp på örat.
20-årige Claesson är en av tre IFK Värnamo-produkter i den här truppen. Och det finns fler smålänningar, Oscar Hiljemark kommer från Gislaved. Emil Krafth skulle egentligen bara vara med och träna inför Ukraina-resan, men imponerade och fick följa med.
Hans historia liknar Rasmus Elms. Båda växte upp på landet, med fotbollsintresserade föräldrar. Båda spelade mycket spontanboll hemma. Båda hade äldre bröder som stod i vägen framför sjumannamålet.
– Vi bodde på en gård, och brukade ringa in grannar och polare och spela nästan varje dag när det var bra väder, berättar Emil Krafth.
– Min brorsa Gustav var alltid på mig när jag var mindre. Han knuffade ned mig, men det var bara att ställa sig upp igen.
Precis som Rasmus Elm A-lagsdebuterade han i 13-, 14-årsåldern. På mittfältet i Lagans AIK i division 4.
– Jag har alltid fått anpassa mig efter de lite äldre. Det har gjort att jag har fått den här fysiska biten, som du kanske inte får på ungdomssidan i en storklubb. Jag tror att det hjälpte mig jäkligt mycket, att det är därför jag är där jag är i dag.
Andreas Ottosson fick syn på en 14-årig Emil Krafth på ett läger i Västervik. Han bjöds in till Växjö, för talangträning en gång i veckan. Även IFK Göteborg och Värnamo var intresserade.
– Men min agent (Tonny Westring) jobbade för Öster då, så jag fastnade för dem.
Tanken var att Emil Krafth skulle börja lugnt, i tipselitlaget och göra några matcher i reservlaget. Men så behövde tränare Ottosson en ytterback inför en U 21-match mot Malmö. Han beslutade sig för att testa den spelskicklige 16-åringen. Som klarade provet, trots allsvenskt rutinerat motstånd. Den vintern provspelade han med Glasgow-giganten Rangers. I april 2011 gav Östertränaren Roar Hansen honom chansen som högerback, i superettan-premiären. Emil Krafth blev kvar där hela säsongen. Sedan började dragkampen mellan de senaste årens mästarlag Malmö och Helsingborg.
– Jag tittade på var jag kunde utvecklas mest, och valde Helsingborg. Och när man är så ung är det bra att ha lite närmare hem till familjen.
Han säger det ofta, ”när man är så ung”. Det får bara honom att låta äldre. Mogen. Han har redan lärt sig de flesta av fotbollsspelarnas standardfraser (”när man får chansen gäller det att ta den”). Men undviker den om temposkillnaden mellan allsvenskan och superettan.
– Det är lite skillnad, men ingen större. Öster spelade också en bra, snabb fotboll.
• • •
2012 fortsätter Öster att spela kvick, effektiv fotboll. Efter tio omgångar är serieledningen tio poäng stor. Allsvenskan hägrar åter.
Klubben har gjort en satsning på talangutveckling, på att ta fram spelare från närområdet. När Öster slog Värnamo i måndags var sju av elva startspelare fotbollsfostrade i Småland. Darijan Bojanic blev kvar på bänken, men kom med i P 18-landslaget dagen efter.
– Jag tror att vi höjer marknadsvärdet och statusen nu. Jag tror att vi är på väg tillbaka dit vi var. Det är viktigt att vi är trovärdiga när vi jobbar med unga talanger, med spelare från distriktet. Så att spelarna ser att det går att komma fram den vägen, säger Kalle Björklund.
– Vi har en hel uppsjö av talanger, och vill ta nästa steg. Men då är det ett måste att vi är i allsvenskan. Annars måste de flytta, säger Peter Kuno Johansson.
Han säger också att klubben har gott om ”folk i buskarna”. De som ska hitta nästa Rasmus Elm. Eller Emil Krafth.
– Det tror jag är en framtida landslagsback, spår Kuno.
Andra fotbollsprofiler håller med. I Halmstad frågar jag någon som borde veta. Tommy Söderberg ledde A-landslaget under sex år, i dag hjälper han Håkan Ericson med U 21-ditot.
– Jag är alltid lite försiktig när jag pratar om unga spelare, men Emil har bra skalle. Bra attityd. Jag har nog aldrig sett någon i hans ålder som är så välproportionerad, så atletisk. Fina muskeldelar.
Kan han nå A-landslaget?
– Nu var du snabb! Först får han klara av U 21, skrattar Tommy Söderberg.
– Alla spelarna som är här är ju spännande. Vi runt omkring kan hjälpa dem, inspirera, men det är de själva som måste prestera. Det är ett stort steg. Men Emil är en spännande spelare.
• • •
När elva minuter återstår av matchen mot Malta (4–0-seger) får Emil Krafth debutera i U 21-landslaget. Ännu ett litet steg på en lång väg. Där skador, motivation och kluriga klubbval kan leda spelare vilse. Men Emil Krafth har inte bråttom utomlands.
– Jag vill göra mig ett namn i Sverige först.
Blir det stor press på dig när alla säger att du kommer att spela i seniorlandslaget en dag?
– Nä, jag tycker inte att det är någon stor press. Självklart vill man bli A-landslagsspelare, men man är inte där än. Man måste jobba sig dit. Det är bara jag själv som kan påverka det.
– Jag är inte personen som svävar iväg. Det finns de som det har gått bra för tidigt, som sedan inte har blivit någonting. Jag försöker att ha fötterna på jorden.
Ur Smålandsposten den 9 juni 2012.