VALENCIA. Kanske är det en slump att turistbussen genom Valencia vägrar stanna vid den utlovade hållplatsen Nou Mestalla.
Kanske är det en slump att det är halva priset på Valenciatröjorna i klubbshopen på Calle Pintor Sorolla.
Eller kanske inte.
Det är definitivt ingen slump att luftslotten rasar först när finanskrisen slår till mot fotbollen. De allra största, och de som rättat munnen efter massäcken, står stadigt. Det är de som fuskat i bygget, de som velat verka större än de egentligen är, som börjar vingla först. Exemplen finns både här (hej Hammarby) och där (det kommer att bli en märklig europeisk transfersommar).
Det kanske bästa exemplet finns på Avenida de Suecia i Valencia.
• • •
Att Real Madrid och Barcelona dominerar spansk fotboll är lika självklart som att solen skiner över landets tredje stad.
Valencia är en perfekt plats att göra just ingenting; att njuta av maten, arkitekturen, vädret och stranden. Och av fotbollen.
I slutet av 1990-talet etablerade Valencia CF sig på allvar som förste utmanare till de två stora. Det var Valencia mot världen. På Mestallas avgrundsbranta läktare sjöng och visslade 55 000 valencianos när ”Los Ché” envist etablerade sig i Europaeliten.
Men mycket ville ha mer. Efter liga- och Uefacuptitlarna 2004 blev fastighetsmagnaten Juan Bautista Soler president den hösten. Ambitionen var att växa ytterligare.
Istället kom kaoset.
Ta förra säsongen. Valencia hade startat lite halvknackigt, låg fyra poäng efter ledande Real. Så redan i oktober fick Quique Sánchez Flores sparken. In kom Ronald ”Tintin” Koeman. Snart var de vitsvarta virrigare än Dupontarna och slogs i botten. Samtidigt kämpade trotjänaren David Albelda mot klubben i rättssalen – Koeman vägrade att låta honom spela, klubben vägrade att sälja honom…
Soler avgick i mars 2008, efter att ha avverkat fem tränare (Koeman fick inte kicken förrän i april -08) och sju sportchefer under sina 3,5 år som el presidente. Han hade också beslutat att ersätta Valencias slitna (men ack så charmiga) hemmaarena, ursprungligen uppförd 1923 och numera inklämd mellan barer och bostadshus just nordost om centrum, med en monsterkonstruktion i stans västra utkanter. Där skulle 75 000 åskådare ge välbehövliga intäkter. Redan under Solers tid lär klubbens skulder varit över en halv miljard kronor.
Valencia behövde pengar. Och lugn och ro. Vad man inte behövde var en global finanskris, som drabbade Spanien extra hårt (i slutet av april var arbetslösheten 17,4 procent). Redan innan de svåra tiderna hade det varnats för att den spanska fastighetsmarknaden var ordentligt överhettad.
Inte för att klubbledningen hade lyssnat. Planen var att finansiera ”Nya Mestalla” med försäljningen av marken där den gamla arenan och träningsanläggningen låg. Men när krisen slog till stod köparna inte längre på kö. Inte en enda gick att uppbåda. Samtidigt sköt stålpriserna i höjden, och det redan påbörjade nybygget blev allt dyrare.
I februari blev situationen akut. Klubbens skulder var uppe i 650 miljoner kronor, och löneutbetalningarna till spelarna ställdes in. Prestationen på planen blev därefter. På Nou Mestalla avstannade arbetet helt.
• • •
Det var faktiskt mulet i Valencia förra lördagen.
Men när matchen mot Real Madrid drog igång kändes det som att de mörka molnen var på väg att skingras.
”Che we can” skrev supportrarna Obama-optimistiskt på långsidan. Det fanns fog: Valencia hade hittat formen igen, hade slagläge i kampen om Spaniens fjärde Champions League-plats. Kanske skulle en sådan biljett få David Villa, David Silva och Raul Albiol att stå emot storklubbarnas locktoner ännu en sommar?
Spelarna fick till och med lön nu. Finansinstitutet Bancaja – vars fordringar på klubben lär legat runt 250 miljoner kronor – hade helt enkelt tagit över verksamheten i mars. Det gällde att rädda vad som räddas kunde.
Iker Casillas försökte göra detsamma, men var inte med när Juan Mata sköt 1–0 efter ett drömanfall och inte heller när guldkornet Silva fick ladda i lugn och ro. Mest talande var kanske en situation i andra halvlek: lille Villa var förstås chanslös i en nickduell mot Reals fyrtorn Christoph Metzelder. Fast Valenciaspelarna krigade medan Madrid var håglöst, tyskens nick snappades enkelt upp och snart avlossade Villa lik förbaskat ett skott mot Casillas.
Det slutade 3–0. Men tyvärr för Valencia finns det ett Madrid till i Primera División. I lördags förlorade man rättvist mot Atlético, som därmed gick upp på fjärdeplatsen. Nu måste Valencia ta in två poäng, och har ett stentufft derby i Vila-Real i helgens näst sista omgång (Atlético möter ett lagom motiverat Athletic i Bilbao).
Oavsett var Valencia slutar tror de flesta i staden att Villa och Silva lämnar i sommar. Det vore oansvarigt av klubben att tacka nej till anbuden.
För Nou Mestalla ligger fortfarande halvfärdig (på mark som klubben fortfarande är skyldig staden pengar för…). När vår buss skyndade förbi syntes i alla fall två personer i gula västar där inne i betongskelettet.
Bredvid stod en röd dubbeldäckare, fylld med cupfinalsrusiga Bilbao-supportrar. Kanske en nyttig påminnelse om att du kan ha roligt även utan stora stjärnor.
Ur Smålandsposten den 22 maj 2009.