Vägvalet

Du vet hur det är.
Du är 22, uppväxt i Älmhult, pluggar i Växjö. Du har rest en del, till Österrike och Turkiet och Italien och så vidare. Men du vill … vidare. Längre bort. Se Afrika med egna ögon. Asien. Mexiko, kanske. Uppleva allt det exotiska, det varma, det vackra.
Så läser du en kurs om företags samhällsansvar på Linnéuniversitetet, börjar fundera kring det där med hållbarhet. Om det verkligen är bra att resa? Flyget släpper ju ut koldioxid, när turisterna väl landar påverkar de resmålet. På gott eller ont? Och vilka destinationerl ska du egentligen välja? Går det till exempel att resa till en diktatur, med bibehållet gott samvete?
Frågeställningarna är fler än lågprisflygbolagen. De säkra svaren färre än Thailands orörda stränder.
Malin Johansson var en som funderade. Som hittade sin ståndpunkt.

• • •

– Hur jag än målar upp det blir bilden komplex.
Med hjälp av Per Pettersson-Löfquist – lektor i turismvetenskap vid Linnéuniversitetet i Kalmar – tar vi ett exempel på reseindustrins Janus-ansikte. Från Östafrika, men det kunde ha handlat om många ”exotiska” resmål världen över.
Under tidigt 90-tal började Per Pettersson-Löfquist studera Zanzibar, de självstyrande öarna utanför Tanzanias kust. Som då precis hade öppnats upp för turism. När han frågade ynglingarna om framtidsplanerna ville de flesta bli fiskare. När han ställde samma fråga ett decennium senare var svaren nya. Nu ville örikets unga män bli researrangörer. Eller busschaufförer.
– Turismen har breddat arbetsmarknaden där. Det har skapats ”riktiga” jobb, med pension och en form av a-kassa. Dessutom har kvinnor fått jobb i väldigt stor utsträckning. Samtidigt har Zanzibars frikostiga subventioner för investeringar inom hotellsektorn lett till att vinsterna tagits ut ur landet. De har inte bidragit till moderniseringen och utvecklingen.
På Zanzibar går debattens vågor höga, om turismens för- och nackdelar.
– På ett sätt har Zanzibars sårbarhet ökat, när du skapat en marknadsberoende sektor som turismen. Å andra sidan hade Zanzibar inte haft resurser att utveckla sitt samhälle utan att bli marknadsberoende.
– Man kan tycka det är mysigt att åka till orörda byar ute på Zanzibars östkust. Samtidigt ska man komma ihåg att det är ett av världens fattigaste länder. Jag har varit med om att barn i fyraårsåldern dött av näringsbrist där. Folket på Zanzibar är väldigt beroende av att vi kommer dit, säger Per Pettersson-Löfquist.

Men så var det miljön.
– Forskningen visar att turismen blir allt mindre hållbar ur ett miljöperspektiv. Inte mycket talar för att det skulle ändras, säger Martin Gren, även han lektor i turismvetenskap vid Linnéuniversitetet.
– Många turister har hög miljömedvetenhet, men det avspeglar sig inte i deras turistiska handlingar. Grupper som på olika sätt bryr sig om ”planetens framtid” värnar också om rätten att resa.
Enligt en rapport från UNWTO – FN-organet för en hållbar och ansvarsfull reseindustri – står turismen för fem procent av de globala koldioxidutsläppen. Av de fem procenten kommer i sin tur störst del, 40 procent, från flyget.
– Transporterna har blivit energieffektivare. Men det äts upp när turismen ökar.
Med tre procent globalt, varje år fram till 2040, spår UNWTO.
– Vi har en marknadsföring som säger att turism är något bra. Samtidigt, om vi tittar på klimatproblematiken borde vi drastiskt minska våra utsläpp. Så det är klart att det blir en väldig konflikt för turismen, säger Martin Gren.

• • •

Den samvetsgranne resenären hamnar mitt i skottgluggen. Måste ställa de egna resedrömmarna mot miljöverkligheten. Och sedan mot ekonomiska hänsyn. Lägg till det den politiska dimensionen.
Amnesty ger inga tydliga svar på frågan ”bör du resa till en diktatur?”. Viktigast är att vara påläst. Andra, i andra tider, har resonerat annorlunda. På 60- och 70-talen, när internationellt kända politiska fångar avrättades i Franco-diktaturen, bojkottades Spanien.
– Sverige och flera andra länder skärpte tonen, fackföreningsrörelsen uppmanade sina medlemmar att inte åka till Spanien. Jag tillhörde dem som avstod, säger Roger Älmeberg, som skrivit boken Franco.
– Men den totala resandeströmmen till Spanien fortsatte att vara hög. Den ekonomiska effekten blev ganska liten. Precis som i dag bojkottar de flesta människor inte en regim, utan reser om de får möjlighet till sol och billigare mat. Däremot hade bojkotten stor politisk betydelse. Den störde regimen mycket.

Burma är ett aktuellt exempel. Nyss en isolerad militärdiktatur. För två år sedan släpptes oppositionsledaren Aung San Suu Kyi ur husarresten, året därpå hölls val. Regimen (som behåller makten) har belönats med utländskt kapital. Och turister.
– Se på Thailand, där turismen är den enskilt största inkomstkällan. Generalerna vet att Burma har en motsvarande potential, säger journalisten och Burma-kännaren Jesper Bengtsson.
Han tycker att du gott kan åka dit (han arrangerar själv en resa), nu när den burmesiska demokrati-rörelsen åter välkomnar turister.
– Men det är nog klokt att tänka på hur man bor och reser inne i landet. Vilka man gynnar. I turismbranschen finns det väldigt många privata småföretag som behöver stöd. Medan många lyxhotell ägs av tidigare generaler.
– Några länder måste man resa i med väldigt stor medvetenhet. I Nordkorea får du till exempel bara se kulisser. Men jag skulle inte avråda någon från att resa, säger Jesper Bengtsson.

Korea konsult kan ta dig in i världens mest slutna land. In bakom de nordkoreanska kulisserna. Vd:n Julia Dalard säger att det är ”en speciell typ av människor” som åker dit. Resebyrån skriver på sin hemsida att resorna kan arrangeras tack vare goda kontakter med Nordkoreas ambassad. Men vd:n har inga moraliska betänkligheter.
– Absolut inte. Jag tänker aldrig på några politiska aspekter när jag åker till ett land. Det som driver mig är om det är ett intressant land att åka till. Och väldigt mycket händer i Kina också. Varför har då så många företag etablerat sig där, varför åker miljontals människor dit? Varför frågar man alltid om Nordkorea, men aldrig om Kina? Jag blir bara irriterad på det.

• • •

För den samvetsgranne, etiske resenären finns i dag hjälp att välja. Diverse certifieringar och organisationer och nätverk. Ett sådant är Schyst resande. Lanserat 2008, av sex olika organisationer – Fair trade center, Svenska kyrkan, Svenska kyrkans unga, IOGT-NTO-rörelsen, Hotell- och restaurangfacket samt fackförbundet Unionen.
Deras lista över råd är lång (se faktarutan). Ibland kanske inte helt lätt att följa. Till exempel rekommenderar Schyst resande att du bor och äter på lokalt ägda etablissemang (vilket all-inclusive-ställena sällan är). Men vad vet du om löner och arbetsförhållanden på de hotellen och restaurangerna?
– Ibland kan arbetsvillkoren vara bättre på det stora, internationella hotellet. Det blir en avvägning, som inte är helt lätt. Det handlar hela tiden om att försöka tänka och agera på det mest hållbara sättet, säger Helena Myrman, projektledare på Schyst resande.
Alla medlemsorganisationerna är inte helt överens. Om flyget, om besök i diktaturer. Schyst resandes budskap är – förstås – att fortsätta resa.
– Ska du till Europa går det att ta tåget. Till Thailand måste du självklart flyga. Men du kanske kan åka lite mer sällan? Kanske åka vart tredje år istället, och stanna en extra vecka då?
Vilket gensvar har Schyst resande fått?
– Väldigt bra. Från början hade vi trott att det skulle bli ett konsumenttryck, som sedan skulle påverka researrangörerna. Men det har nästan varit tvärtom. När vi började låg resebranschen långt efter, jämfört med till exempel textilindustrin. Nu har de börjat arbeta med frågorna. Även om det är långt kvar.
Och konsumenterna?
– Vi har väl börjat se ett intresse. Framför allt i media. Vi har pratat mycket om all-inclusive-turismen, där tror jag att folk har fått upp ögonen. Sedan är ju nästa steg att få folk att agera. Det är ganska svårt.

Uppenbarligen. När Smålandsposten skrev om etiskt resande 2010 kollades intresset med två resebyråer i Växjö. Frågade någon kund om miljön och hotellpersonalens situation? ”Inte många,” sa Ticket. ”Väldigt sällan,” sa Resia.
Tre år senare ger en rundringning samma svar.
– Det är väldigt sällan någon frågar om sådant, säger Linnea Lönnqvist på Resia.
– Väldigt få frågar om till exempel löner och arbetsvillkor, säger Johanna Norrman på Ticket.
Men en googling visar också på ett försiktigt växande fenomen. Resebyråerna som slår på det etiska, ekologiska. En sådan är Ecolyx, som bland annat ordnar resor till Kenya och Mongoliet.
– Traditionellt har vi svenskar värnat om miljön, men inte riktigt anammat det här med hållbart resande. I USA eller Storbritannien är begreppet mycket mer vedertaget. Vi brinner för att göra en skillnad, utan att behöva tumma på det lyxiga. Nu generaliserar jag, men ofta tror man i Sverige att det måste vara lite torftigt för att vara hållbart. Det är inte alls så, berättar Ulrika Löfdahl från Karlskrona.

• • •

Vi slutar där vi började. Med Malin Johansson. Hur rese-resonerade hon?
Jo, för två veckor sedan gick hon Schyst resandes utbildning, blev en av organisationens ambassadörer. Nu ska hon hjälpa till att sprida dess budskap. Sluta resa vill hon definitivt inte.
– Jag känner att jag kan bidra. Om jag – och många andra – gör något litet kanske det kan leda till en stor förändring. Hellre det än att bara stanna hemma och stänga inne sig. För då sker ingen förändring.
Men du tänker annorlunda om resandet nu?
– Absolut. Innan jag gick utbildningen ansåg jag mig redan vara en ansvarstagande resenär. Men den öppnade mina ögon. Jag insåg att jag kan göra så mycket mer. Nu kommer jag att försöka välja ett resebolag som tar socialt och miljömässigt ansvar. Jag kommer att främja den lokala handeln.
Vad säger folk runtomkring dig? Lyssnar de när du pratar om etiskt resande?
– Vissa gör det. ”Oj, så har jag inte tänkt förut”. Andra vill fortfarande inte lyssna. Man åker på semester och orkar inte bekymra sig om det här. Det är synd.

Ur Smålandsposten den 9 november 2013.