Det slutade med att Mark Lagerström seglade jorden runt.
Vad var det som lät?
Sjuttonde dagen. Åtta meter segelbåt stävjade framåt över den oändliga Atlanten. Mark Lagerström seglade ensam, från Kap Verde till Karibien. På ytan gick det bra. Vinden blåste ungefär som den skulle, gps:en visade att han höll kursen, tidsplanen tycktes hålla. Problemen var mer mentala. Det var så fruktansvärt … långtråkigt. Ensamt. Enformigt: Se solen gå ned. Försöka sova någon timme. Läsa. Se solen gå upp. Äta. Sova. Fiska. Läsa. Se solen gå ned igen. Läsa.
Den här dagen insåg han så sakteliga att något störde lugnet. Något – någon? – lät. Mark la konfunderad ifrån sig boken, försökte mödosamt koncentrera sig på verkligheten. Insåg var ljuden kom ifrån.
Det var han själv som lät. Han satt och imiterade djur. En ko, en anka. Han skakade på huvudet, insåg att han nog började bli ”lite mjuk i bollen”. Till Trinidad var det fortfarande fyra dagar.
• • •
Det hade börjat på Irland. Efter uppväxten i Växjö, på Högstorp, hade Mark Lagerström flyttat till Göteborg för att plugga och jobba. Nu hade han hamnat i Dublin.
– Jag hade ett jäkla tråkigt jobb, där jag hade mycket tid att sitta och slösurfa. Min dåvarande flickvän ville åka till Australien, men jag tyckte det verkade tråkigt att flyga. Kunde man inte cykla? Eller segla?
För Mark hade ju seglat förr. I Helgasjön.
– Det var när han var sju, åtta. Han seglade i vår gamla släpjolle och kom sist varje gång. Så han tröttnade och slutade, berättar pappa Karl-Eric Lagerström.
Nu, i 30-årsåldern, hade Mark gått en tredagarskurs. Han surfade vidare. Seglingen framstod som ett billigt och naturnära sätt att resa. Visserligen förstod han snart att ursprungsidén – att segla till Australien längs med kusterna – var livsfarlig. Men ett tankefrö var sått.
Och grodde. Under tiden fick Mark ett bättre (stressigare) jobb, som affärsingenjör. Med flickvännen talades det om giftermål, hus och barn.
– Valet stod mellan att stadga sig på Irland – med ett jobb jag hatade och en tjej jag älskade – eller att uppfylla min dröm att långsegla. På gott och ont vann drömmen, säger Mark.
Han bestämde sig för att segla till Australien. Kanske längre. Han vigde ett år åt förberedelserna. Jobbade konstant, levde på nudlar. Sparade. Läste på. Köpte sin båt, en Albin Vega från 1967.
– Kanske lite mer sliten än den borde ha varit.
Mark ville inte segla själv, ex-flickvännen Lena nappade. Övriga omgivningen skakade på huvudet åt projektet. Seglingsveteranen Karl-Eric undrade hur sonen skulle klara sig, han som var så väldigt sjösjuk. Och inte kunde segla. En kompis tyckte det lät som ett dyrt och komplicerat självmordsförsök.
Den första natten ombord, på väg mot Norge i juni 2010, var Mark beredd att hålla med.
– Jag var helt övertygad om att vi skulle sjunka.
Mare Liberum höll sig flytande. Med besättningssammansättningen var det värre.
– Lena och jag hade inte varit ihop på sex år, och hade utvecklats på helt olika håll sedan dess. Det funkade inte alls på det sociala planet.
Så hon hoppade av i Portugal. Han fortsatte på egen hand, över Atlanten. 21 dagar på öppet hav.
– Ooofattbart tråkigt.
I december 2010 landsteg Mark på Trinidad. Han använder ett gammalt ordspråk för att förklara känslan.
– En man satt och slog sig i huvudet med en hammare. Hans kompis frågade varför. ”För att det är så skönt när jag slutar!”
Väl i hamn pratade Mark oavbrutet med alla han träffade. I fortsättningen skulle han slippa ensamheten, hans gamla kompis Maria Malmsborg anslöt. Något hände.
– Det är väl inte det vanligaste sättet att börja ett förhållande på – att gå från att bara ses någon helg om året till att vara instängda tillsammans 24 timmar om dygnet. Men vi har väldigt kompatibla personligheter. Maria är stark på det jag är svag på, och vice versa.
• • •
För det mesta var det lugnt och skönt. De unnade sig uppehåll, semester. Mark snorklade och harpunerade middagsfisken. Kastade tillbaka några svärdfiskar på över 50 kilo, köttet skulle hinna ruttna ändå.
De lyssnade igenom alla Sommar-avsnitt. Pratade drömmande om vad de skulle ha handlat på Ica. Lärde sig sova. Avverkade Stilla havet. De hängde med sjölejonen på Galapagos, tillbringade några majdagar på Påskön och väckte förvåning bland fåglarna och fiskarna på den obebodda Ducie-ön. Och så dog de nästan.
En mörk kväll hade de ankrat utanför Pitcairn. En extremt enslig klippö, befolkad av ättlingarna till myteristerna på Bounty 1789. Det blåste redan, när vinden vände in mot land.
– Plötsligt gick vårt ankarrep av. Vi hade en minut på oss innan vi skulle driva in mot land, och krascha mot klippväggen. Lyckligtvis var Maria förberedd. Vi hade ett larm, när det gick var motorn förberedd för nödstart. Men det är ett par moment innan man kan starta motorn, och att få allting gjort när man hör dånet från vågorna som slår mot klippväggen … Vi höll på att dö där.
Någon dag senare, ute på havet, blåste det upp igen. Bara att låsa in sig.
– Då kom en bautavåg och välte båten. Maria flög tvärs över kabinen. Själv satt jag med benen mot väggen. Plötsligt stod jag upp, och genom fönstret såg jag bara grönt vatten. Det var lite jobbigt. Men båten ställde sig upp snabbt igen.
De tog sig till Tonga, i Oceanien. Där var det dags för ett vägval. Skulle de vänta ut orkansäsongen på Nya Zeeland? Eller räckte det nu? Mark hade fått ett jobberbjudande från en gammal arbetsgivare, i Spanien. I oktober 2011 åkte Mark och Maria till Málaga. Mare Liberum fick stå kvar på Tonga. Uti fall att.
Ett halvår senare var de tillbaka. De skulle ju jorden runt. 18 månader till. På Tonga hade stormarna gått hårt åt båten. Trots mögel, trots att sjösjukan snart slog till, fortsatte de. Till Australien, ut på Indiska oceanen. Stannade till på den numera övergivna ögruppen Chagos.
– Vi var själva där i en vecka!
Sedan Sydafrika. Över södra Atlanten (säkerheten och motvinden gör det omöjligt att segla uppför Afrikas västkust). På Napoleons fängelseö Sankta Helena råkade de störa valhajarna på parningsdagen. Så småningom var Mark och Maria i Karibien igen. Korsade Atlanten av bara farten. Det som något år tidigare framstått som fruktansvärda mastodontetapper gick i ett huj.
– Nu kändes de som ett snabbt toabesök.
I augusti i år landsteg de i Bohuslän. Familjerna väntade med fyrverkeri och stora famnen. Drömmen hade blivit sann. Verkligheten väntade.
• • •
– Det gick ganska snabbt att komma tillbaka in i ekorrhjulet.
Vi sitter på ett café i Göteborg. Mark Lagerström har sprungit ifrån jobbet. I stället för att studera sjökort håller han och Maria Malmsborg på att planera sommarens bröllop. Omställningen till landlivet blev inte så svår.
– Det kändes superbekvämt och så tryggt. Och samtidigt lite tomt.
Mare Liberum är undanställd, ska bara semesterseglas. Egentligen borde den stå på museum.
– Det är den äldsta plastbåten som seglat runt jorden. Jag kontaktade Guinness rekordbok, men de tyckte det var lite för smalt.
Mark har börjat springa igen. Han har rutin från både maraton och triathlon. Går det att dra paralleller till seglingen? Krävs samma målmedvetenhet?
– Kanske. Det är lite svårdefinierat varför man seglar. Man flyr kanske från något, vill kanske komma någonstans. Vill förverkliga sina drömmar. Eller bara ta det lugnt.
– Du måste gilla äventyr för att segla jorden runt. Vara lite handlingskraftig, inte vara rädd för att ha det lite obekvämt. Men jag tycker inte det är speciellt svårt, eller speciellt farligt. Inte om du har tid och pengar.
Men du måste ha varit rädd någon gång?
– Varje gång det blåste. Du blev väldigt bekant med rädsla. Inte nervositeten du känner när du ska gå på dejt eller har en tenta. Utan skräcken för att dö, när vinden sliter i båten och vågorna piskar över den. Men det du inte dör av gör dig starkare.
Hur har du förändrats?
– Jag vill ju gärna tänka att jag blivit en helt annan människa. Men jag tror att man kommer tillbaka in i det gamla livet. Kanske med lite bättre självförtroende. Det blir inte svårare än så här. Fast det känns som att familj och barn kan bli ganska svårt också …
Ur Smålandsposten den 28 december 2013.