Då sågs det som ett svidande nederlag för Växjö. I dag, i backspegeln, ser bilden aningen annorlunda ut.
Han hade bestämt sig. Han skulle bli sist ut genom grinden.
Kjell Corshammar hade alltid varit intresserad av det militära. De 15 månaderna i lumpen – som kompanibefälselev på pansarvärnet – hade gett mersmak. Han hade blivit kvar i sex år. Utbildat trupper. Varit specialist inom pansarvärnet. 1989 hade han börjat på Officershögskolan. Då kom beskedet, som en blixt från klar himmel: I11 skulle avvecklas.
Officerarnas julfest blev speciell det året. I och för sig var det alltid tillåtet att häckla politiker och äldre officerare just den kvällen. När regementschefen skulle tända julgranen hände alltid något. Nu hade några pappfigurer – politikerkarikatyrer, bland annat av försvarsministern Roine Carlsson – ställts upp framför granen. Runt dem hade stubin virats. Överste Leif Fransson tände granen. Det smällde. Kjell Corshammar hoppas att historien hunnit preskriberas.
I11-personalen hade erbjudits att flytta till andra regementen. Umeå kanske? Nja. Kjell Corshammar kom fram till att barndomsdrömmarnas militärkarriär kanske inte var framtiden, trots allt. Han bestämde sig för att göra något annat. Men först skulle han slutföra det han höll på med.
Så när den sista arbetsdagen var över, i juni 1992, gick Kjell Corshammar och två kollegor (ex-kollegor) ut genom I11-grinden. I sina finaste uniformer. De fortsatte ned till stan, till Stadshotellet. Där satte de upp en svensk flagga på bordet och beställde in gravöl efter gravöl efter gravöl.
• • •
Det hade börjat i april 1623. Ett polskt angrepp mot Kalmarkusten förutspåddes. Fältmarskalk Herman Wrangel fick uppdraget att försvara Småland. Han skulle samla landskapets alla tillgängliga soldater, och organisera dem i regementen. Wrangel fick ihop ett från Kronoberg och ett från Kalmar. Polackerna kom aldrig, men tre år senare marscherade kronobergarna till Stockholm, för fortsatt resa till Trettioåriga krigets Preussen. Det skulle fortsätta på den vägen. 1709 var Kronobergs regemente till exempel i Poltava, och tillfångatogs efter det ödesdigra slaget.
I slutet av 1800-talet infördes värnplikten i Sverige, 1901 utökades utbildningstiden till 240 dagar. Beväringen behövde logemente, övningsfältet Kronobergshed utanför Moheda räckte inte längre till. Växjö anmälde intresse för att bli garnisonsstad. Men kasernbygget drog ut på tiden. Ordentligt. I några år fick stora delar av regementet inhysas på Bäckaslövsskolan. Inte förrän den 15 oktober 1920 kunde invigningen äntligen hållas på I11:s kaserngård. Dagen därpå konstaterade Smålandposten att ”inte ens Rom byggdes ju på en dag”.
Och precis som Romarriket varade inte regementet för evigt. Trots att runt 450 personer (250 militärer, 200 civila) jobbade där, trots att det utbildades ett tusental värnpliktiga varje år, trots att I11 var kostnadseffektivt, trots att köket och mat- salen precis renoverats för 30 miljoner kronor; trots allt det släpptes bomben 1988. Försvarsutredningen föreslog nedläggning av I11.
Anställda, värnpliktiga, politiker och många andra Växjöbor reagerade med bestörtning. Det samlades in namn. Skanderades ”I11 kvar, vårt försvar!” Riksdagsledamöter uppvaktades och bjöds ner till Växjö. Det demonstrerades och hölls fackeltåg. Smålandsposten fylldes av upprörda ledartexter och insändare, och av artiklar om kampen mot nedläggningen.
Allt var förgäves. Den 14 december 1989 röstade riksdagen, efter nio timmars debatt. I slutänden skiljde det 40 röster. Till I11:s nackdel.
Den stora avslutningsceremonin hölls den 16 maj 1992. Kronobergs regementes fana överlämnades till arméchefen. Smålandsposten skrev: ”Om det är något som militären kan, så är det det där med pompa och ståt. Så även om det gäller det egna gravölet.”
• • •
Jan Rosqvist hade också gått ut genom I11-grinden för sista gången. 1975. För honom var det en befriande känsla. Lumpartiden i Växjö var över. I och för sig hade han trivts fint med att dricka öl och äta friterad camenbert på krogen Tre Rosor. Men det militära var inget för stockholmaren.
– Jag ska aldrig mer sätta min fot här, sa Jan Rosqvist högt till sig själv.
Efter nedläggningen 1992 blev det gamla regementet först temporär flyktingförläggning, när kriget i det sammanfallande Jugoslavien rasade som värst. Sedan fanns olika bud om områdets framtid. I en SMP-artikel från januari 1992 frågade sig Fortifikationsförvaltningen om någon kanske vill köpa regementet. Billigt. Man ville bli av med uppvärmningskostnaderna. Dåvarande Växjö högskola var inte intresserat av en flytt dit. Det pratades om att bygga bostäder, där ute i Växjös västra utkant.
1993 köpte Vasakronan området, för 33 miljoner kronor. Tanken var att satsa på kontorslokaler. Jan Rosqvist lockades tillbaka till Växjö, till regementet han aldrig skulle återvända till. Där beräkningarna visade att det skulle bli billigast att riva de gamla kasernbyggnaderna, och bygga nytt. Det skulle faktiskt ha varit tillåtet – vid det statliga bygget hade inget byggnadslov behövts, och då behövdes heller inget rivningstillstånd. Men Vasakronans vd Erik Åsbrink och marknadsområdeschefen Jan Rosqvist ville behålla det historiska arvet. Som snabbt fylldes på nytt.
När Norrporten köpte företagsbyn 2001 följde Jan Rosqvist och övrig personal med i flytten. I dag hyr 90 företag (och några boende) in sig. Cirka 1 200 människor arbetar där. Störst är Visma, med runt 350 anställda. Bredvid dem hoppas Norrporten bygga ett höghus med glasfasad.
– Vi är i detaljplansfasen nu. I dag får du bara bygga fyra våningar, här har vi ritat 22 våningar. Så vi måste få detaljplanen ändrad. Kommunen är väldigt positiv, säger Jan Rosqvist.
– När det finns sådana enorma byggnader på andra sidan vägen, i Arenastaden, måste man ha någonting som möter dem. Och det här skiljer sig totalt från kasernerna, så det stör inte.
Jan Rosqvist berättar att han ofta springer på gamla befäl från lumpartiden. De tycker att han tagit väl hand om I11. Hur mycket området är värt i dag vill han inte spekulera i.
– Men jag kan säga att det har varit en bra affär.
Magnus Jakobsson är inte överraskad. Under forskarutbildningen vid Uppsala universitet skrev han licentiatuppsatsen Militär avveckling – problem eller möjlighet? Själv kommer han från Jönköping, där A6 las ner redan 1986, och nu blivit köpcenter. Även I11 försvann tidigt. Nedläggningsvågen har fortsatt (se grafiken på föregående uppslag). Magnus Jakobsson studerade elva städer som drabbades år 2000.
– På längre sikt är det inte positivt att vara beroende av den militära verksamheten, som är skattefinansierad och inte kommer att växa om man inte pumpar in mer pengar. De verksamheter som kommit in i stället ger mer spridningseffekter.
– I riksdagen har man alltid sagt att man måste tänka försvarspolitiskt. Men det har man absolut inte gjort, snarare regionalpolitiskt. Sollefteå skulle till exempel ha lagts ned tidigare, men där blev effekterna väl negativa, så då blev det Gävle i stället, säger Magnus Jakobsson.
I varje nedläggningsprocess har händelseförloppet varit i stort sett identiskt med det i Växjö: Först lokalt raseri. Närmast total uppslutning bland de lokala politikerna.
Så kommer nedläggningen. Ofta förbyts domedagsstämningen ganska snabbt till optimism. Både för själva regementsområdena – som blivit campus, bostäder och arenastäder – och för de (flesta) anställda.
– Gruppen som har haft militära arbeten har klarat sig bättre än övriga kommunbefolkningen. De har bättre inkomster, bättre hälsa och är mindre arbetslösa, säger Magnus Jakobsson.
Varför tror du att militärnedläggningarna väcker sådana känslor?
– Många av de här regementena har funnits sedan 1600-talet. Det kan också ha känts tryggt att ha något statligt, något som inte är så konjunkturkänsligt.
– Men man tycker att man kunde titta lite på hur det har gått i de andra städerna.
Sven-Åke Andersson (S) var kommunstyrelsens ordförande i Växjö när I11 debatterades 1988–89. Han kämpade emot. Mot sina socialdemokratiska partikamrater.
– Vi tyckte att det här hanterades alldeles galet. Det viktigaste var inte vem jag bråkade med, utan orsaken till bråket, säger Sven-Åke Andersson.
Så här i efterhand, kan du tycka att ni överreagerade?
– Nej, det var en naturlig reaktion. Vi visste ju inte att det skulle gå så här, vi hade sett andra städer där man fick stor arbetslöshet och en mängd bekymmer när regementet lagts ned. Sedan fanns det ju en försvarssynpunkt också, man skulle mista ett viktigt instrument för att försvara den här delen av landet.
– När man väl hade tagit beslutet fick jag på omvägar höra att motivet varit att Eksjö – som också varit aktuellt – inte skulle klara en nedläggning. Det var bara vi som hade kapaciteten ekonomiskt, säger Sven-Åke Andersson.
Även dagens kommunstyrelseordförande stred för I11. När det 1989 spekulerades i att ett universitet kunde bli kompensation för ett nedlagt regemente sa Bo Frank (M) ”ett antal professorer ger inte ett bättre försvar.” I dag har han gjort helt om.
– Efter några år insåg man att det skapades nya, intressanta arbetstillfällen. I efterhand kan vi konstatera att om regementet varit kvar hade det våldsamt, våldsamt hindrat stadens utveckling. Där blev ett naturreservat, I11:s markområde används för Växjös expansion och på själva regementsområdet jobbar i dag betydligt fler människor än det gjorde då. Och hade vi haft kvar I11 hade vi inte fått Arenastaden, säger han.
– Det här visar att jag – och andra politiker – ibland saknar omvärldskunskaper. Vi ser inte möjligheterna. Men vi var alla offer för tidsandan. Själen blödde, helt enkelt.
Bo Frank tror att Växjös självbild har förändrats.
– För 50 år sedan fanns det inte mycket mer än ett regemente och några konditorier i Växjö. Den yngre generationen, och de som flyttar till Växjö i dag, har knappt hört talas om att det varit en militärstad. I dag är Växjö en universitetsstad.
• • •
Carola Berntsson har upplevt Växjö i båda skepnaderna.1987 valde hon mellan två jobb: Sparbanken eller regementet?
– På I11 sa de ”här kan du känna dig trygg, det här kommer de aldrig att lägga ner.”
Så hon valde (det civila) jobbet på sektion 3. Där handlade det bland annat om personal- och lönefrågor. På slutet arbetade hon på det nyinrättade informationskontoret, med att hjälpa de anställda att skriva ansökningar till den statliga Trygghetsstiftelsen. Carola Berntsson sökte också bidrag därifrån. Fick jobb hos en tidigare officerare som startat eget.
Nu har hon arbetat på Linnéuniversitetet sedan 1998. Numera som studievägledare. Det börjar bli länge sedan den senaste I11-återträffen. Men Carola Berntsson minns sina fem år på regementet med värme.
– Där fanns en gemenskap som jag inte har upplevt efteråt. Sedan är det klart, jag var väldigt ung. 400 män i uniform var rätt trevligt.
En av de uniformerade var Kjell Corshammar. Han som var sist ut genom grinden. Vart gick han efter gravölet på Statt?
Till Arbetsförmedlingen. Han är kvar än i dag. För när förmedlingen själv letade folk nappade Kjell Corshammar.
– Det passade himla bra, för det handlade om att jobba med människor och om att göra upp planer.
Var det svårt att ställa om till ett civilt arbete?
– I början var det det. Man kom till möten i tid, men ingen annan gjorde det. Efter fem … åtta år insåg man att man fick lugna sig, att det var lite mer flytande här. Man fick vänja sig vid att folk inte gjorde saker som de skulle. Att det inte fanns den här tydligheten och ärligheten – inom det militära säger du till om du inte klarar av en uppgift, så får du ta skiten. Men jag har också kunnat använda mycket från det militära här, för att påverka och förändra.
– Den militära utbildningen är väldigt användbar i alla sammanhang. Många av de andra har det gått väldigt bra för. Men det militära systemet skyddade också vissa individer, som hade svårt att acklimatisera sig till det civila livet. Antingen gick det väldigt bra eller så gick det inte alls, säger Kjell Corshammar.
Som har gått tillbaka in genom försvarets grind. 2004 blev han chef för ett insatskompani i hemvärnet.
– Det är inte det gamla hemvärnet, det är hög nivå, då kan jag acceptera det. Ju mer man drar ner på det reguljära försvaret, desto mer tyngd läggs på hemvärnets axlar. Det finns överallt i Sverige, alltid.
En epok gick i graven, där i maj 1992. Månaden före hade John Ottosson gått i pension, efter 42 år på I11. Hela tiden på utbildningssidan.
– Som alla yrken hade det sina dalar. Men jag ångrade mig inte en minut, säger John Ottosson.
Han kämpade på in i det sista. Trots att folk försvann hela tiden.
– När vi kom på måndagen kunde flera befäl ha flyttat.
Rolf Björck, som var ansvarig för I11:s informationskontor, berättar att sammanlagt fanns 302 militärt anställda, och 231 civila. Dock arbetade inte alla i Växjö.
– Av de militära fick alla jobb. Flyttbenägenheten var ganska stor i den gruppen, medan den var nästan noll bland de civilanställda. Av dem var det 20–25 som blev direkt arbetslösa.
Rolf Björck säger att Trygghetsstiftelsen hjälpte till mycket.
– Det var nog så inte dumt att vara först. Alla tyckte synd om oss, alla ställde upp, säger Rolf Björck.
• • •
I11 las ned. Sas det. Men levde faktiskt vidare. En så kallad försvarsområdesstab blev kvar efter den 30 juni 1992. Jan Hyltén-Cavallius blev chef där 1993.
– Vi var nog nästan 200 personer, med skjutfälten och allt, säger han.
– Det var lite knepigt att komma hit som chef för regementet. ”Men det las väl ned i fjol?” sa alla. Det var svårt för folk att förstå att det var brigaden, där man utbildade värnpliktiga, som försvunnit.
Och Växjö fick inte många år på sig att förstå. Efter ett nytt drastiskt försvarsbeslut, efter Kalla krigets definitiva slut, försvann även den kvarvarande staben 1997. Efter 374 år var Kronobergs regementes saga all.
Fast fortfarande var Försvarsmakten inte helt borta från I11-området. Omorganisationerna fortsatte. 2004 bildades Kalmar- och Kronobergsgruppen, som sedan 2007 tillhör Marinbasen i Karlskrona. Men. I augusti i år lämnade man I11. De cirka 20 anställda, flyttade från den gamla sjukhusbyggnaden, ut till Räppe. Där ska hemvärnets befäl utbildas. När vi försökte organisera ett besök den här veckan var alla lediga. I Räppeskogen berättar inga skyltar var marinbasgruppen håller hus. Till slut hittar vi den anonyma gröna byggnaden. Helt i skymundan fortsätter historien om Kronobergs försvar.
Rolf Björck, John Ottosson och Jan Hyltén-Cavallius gör sitt bästa för att bevara minnet av det som var. Kungliga Kronobergs regementes kamratförening ger ut Elvabladet, arrangerar föredrag och utflykter. Nästa söndag – klockan elva den elfte i elfte – hedras minnet av fallna kronobergare. Sedan äter de församlade ärtsoppa.
Men även Jan Hyltén-Cavallius ser nyktert på nedläggningen.
– Ska man vara uppriktig är det nog det bästa som hänt kommunen.
Ur Smålandsposten den 2 november 2012.