En sömnig dag i Spanien.
Då vaknar en svensk dröm från förr.
Den oseedade segraren, en stönande grusspanjor jag redan glömt namnet på, applåderas av banan. Jag äter min andra fläskochostmacka i solen. Doftar något annat. En svag nyans av fisk nånstans. Jodå, en fiskmås landar på första läktarraden. En fiskmåsfrisyr, komplett med gula slingor i det puffiga håret. Som en uppstoppad relik från 80-talet. Nu börjar det decenniet om. Här, på bana ett.
Barcelona omstartade på 90-talet. OS fick fart på Kataloniens kronjuvel. Som blev turist-Mekka. Inte minst drar fotbollen. Gubbarna på tennisläktaren läser i Sport och Mundo Deportivo om hur Iniesta satte fart från mittplan kvällen före, om hur Blaugrana lätt avfärdade ett paralyserat Paris Saint-Germain. I dag kanske stadens tennisturnering kan få spaltplats. Spaniens Zlatan, Rafa Nadal, går in i tävlingen. På centrecourten, vars ena läktarvägg utgör fond till vår intimare sidobana.
Här bollar Elias Ymer in. 18 år. 192:a i världen. 2–4 i matcher på ATP-touren. Vårt stora hopp. En ovanlig svensk väg mot en allt bredare tennistopp. Antagligen var det det vi behövde.
På andra sidan Nick Kyrgios. 19. 41:a. Australien. Diamant i höger öra.
Gruset är rött, minner mig också om 80-talet. Kanske mest om Parisfinalen -87, maskinen Lendl mot Växjö-Wilander. Det eviga studsandet av bollar, racketar mot skosulor, svettband. Klassiska Björn Borg-matcher under regnavbrotten (väl?). Wilanders lockar. Men det gick inte då. Året därpå var han ostoppbar (och när han gick att stoppa tog Stefan Edberg Wimbledon). Jag vaknade en septembermorgon och läste att Wilander vunnit US Open. Fyra av fyra till Småland. Tennishistoria. Svensk historia.
Jag började spela själv, läste att Arthur Ashe och en ung Anders Järryd spelat i glasögon. En sport för mig. Jag hade tvåhandsbackhanden som favoritvapen men inte så mycket mer. På mellanstadiet lottades jag mot en bättre klasskamrat i Genarpssektionen av Kalle Anka cup, hade 4–1 i andra. Men tappade raskt. Slutade. När svensk tennis föll ihop på 2010-talet tappade jag intresset. Nu får jag en dag över. Jag försöker hitta tillbaka. Finner tennisklubben till slut, långt uppe på berget.
Från läktaren ett “vamos Elias!”. Välbehövligt. Den jovialiske domaren säger 5–2 till Kyrgios. Han har fört från första bollen (den andra träffade en bollkalle). Lite kraftfullare, lite hetare, lite kyligare vid 40 lika. 6–2 efter 27 minuter.
Den svenska tennisplantan tycks inte helt mogen ännu. Inte redo att slå ut (in?) på gruset. Men herregud, låt det ta tid. Den nya svenska historien har bara börjat. Barcelonas tennispublik är dock otålig, reser sig och går bort till centrecourten. Högtalaranläggningen där – som hörs lika mycket här – berättar att det är dags för David Ferrer. Elias Ymer går på muggen.
Jag sitter kvar med alla frågorna. Varför måste man ha en uppsättning bollkallar, en uppsättning bollisor, som byter av varandra med jämna mellanrum? Går det inte att blanda? Blir det regn? Varför räknar man till 40 nu igen? Hur kunde det rasa så? Är det här den svenska tennisframtiden? Finns det en framtid? Sitter dagens elvaåringar också i pojkrummet och sneglar på Donnay-racketen på väggen och läser i tidningens resultatbörs om andra ATP-omgången i Barcelona?
De ser i alla fall inte matchen. För kameran där på kortsidan, under pinjeträden, är avslagen. Det finns förstås diverse livescorar och Twitter, men de berättar inte om hur Elias serveretur snöpligt seglar just ut. Inte om duggregnet som börjar falla Busquets-lätt. Den jovialiske domaren tittar åt skyn, pratar i sin walkie-talkie, fäller upp paraplyet som är fäst i domarstolen. Han skrattar åt dess litenhet. Spela på.
Jag söker skydd under pinjegrenarna. Några andra svenskar sitter redan där. “Nu är det dags!” ropar de när Elias når 30–0 i Kyrgios serve. Men australiern vänder, volley-avgör även det viktiga sjundegemet i andra set. Elias är fint med, grusmaler som en annan Wilander, men vinner aldrig de avgörande bollarna. För många oforcerade misstag. Han slår tidernas snedaste serve. Ser ut att vara 18. “Come on Elias, no problem!” manar en jämngammal gymnasiestudent i rosa tröja. Men det är stora problemos. Kyrgios dräper in en backhand, ser ut att döda vårt hopp.
Matchboll.
Som blir en baslinjebatalj, otålige Kyrgios tröttnar. En stoppboll. Elias rusar, når den preciiiiis, får den över nät, men där står ju den kaxige Kyrgios med sin diamant och väntar, australiern möter med en lätt volley som oändligt långsamt seglar … UT!
Det finns en framtid trots allt. Elias håller serven, ropar själv “vamos!”. Den svenska backhanden har nytt självförtroende. Två händer. Det vänder. En setboll. Ett lika.
Matchen börjar om. Likadant som förra gången. Kyrgios prickar linjen, Elias blir velig. Momentum schmomentum. Svenskarna går och köper öl. De kommer tillbaka till 4–1 Australien. Vid sidbytet är det Kyrgios som springer på muggen. Det har slutat regna. På centrecourten stampar publikhorderna. Nadal är här.
Kyrgios kommer tillbaka. Dramat rullar vidare. Elias kommer tillbaka. Fyra lika efter exakt två timmar. 5–4 till Kyrgios någon minut senare. Han är nära att bryta för gott, men Elias räddar. Kyrgios brusar upp, hivar racketen i gruset, den studsar upp igen, han sparkar den flera meter bort. Vrålar “WHY THE FUCK AM I PLAYING THIS SPORT?!?”.
Jag börjar förstå varför. Fiskmåsfrisyren dyker upp igen. Tiebreak. Kyrgios har tappat det. Elias försöker plocka upp det. Leder med en eller två bollar hela tiden, men missar precis varje möjlighet att avgöra. Kyrgios vaknar, 5–5. Elias servar. Dubbelfel. Ny matchboll. Kyrgios … ut. En nervig Elias tappar bollen när han studsar den innan serven. Kyrgios … UT! 8–7.
Svensk matchboll.
Efteråt pekar Elias mot himlen. Antingen för att tacka någon där uppe, eller för att visa att solen skiner igen. I april! Gymnasiekillen i rosa fick aldrig se färdigt matchen, kompisarna drog iväg honom. Eller så väntar de redan vid spelarutgången. Elias skriver några snabba autografer, förs ut, bort. Vidare. I morgon får han gå in på centrecourten, möta Ferrer. I dag kan ingen ta ifrån honom.
Jag misstänker att matchen som ingen såg blir en vi minns. En oseedad segrare vi inte glömmer. Är det för sent att anmäla sig till Kalle Anka cup?
Från den 23 april 2015.