Ändå är trenden tydlig inför valet 2014. En oskarp Center riskerar att bli det första etablerade partiet att ramla ur riksdagen.
Sommaren 1973. Sverige gjorde sig redo att gå till ett dramatiskt val. I Herråkra, Uppvidinge, var det dags för Åke Carlson att göra sitt val. Hans föräldrar var visserligen centerpartister, men 19-åringen tänkte tänka själv. Han satte sig och läste partiprogram. Och fastnade för … Centern. För deras fokus på individen, på maktdelning och på miljömedvetenheten. För kärnkraftsmotståndet.
I september -73 gjorde en fjärdedel av de röstande samma val som Åke Carlson. Centern blev näst största parti, men ordföranden Thorbjörn Fälldin fick inte bilda regering. Ett enda riksdagsmandat skiljde det borgerliga blocket från makten. Åke Carlson blev i alla fall ersättare i Uppvidinge kommuns byggnadsnämnd.
• • •
Vintervåren 2013 börjar det politiska Sverige åter att positionera sig inför ett ovisst val. Även om det fortfarande återstår 18 månader. I Fröseke, Uppvidinge, har Patrik Davidsson gjort sitt val sedan länge. Hans farfar är visserligen centerpartist, men 19-åringen tänkte själv. Han fastnade för Centerns landsbygdsprofil, för devisen ”hela Sverige ska leva”.
I dag sitter han på Framtidsstämman i Upplands Väsby, i framtiden drömmer Patrik Davidsson om att efterträda Åke Carlson som kommunstyrelsens ordförande i Uppvidinge. Kanske till och med gå i idolens fotspår.
– En del har sina förebilder bland fotbollsspelare eller travkuskar. Min förebild är Eskil.
Efternamn Erlandsson. Centerpartiets landsbygdsminister från Torpa. Det är inte svårt att se likheterna mellan dem, i både framtoning och åsikter. Båda värnar om landsbygden.
– Det är de frågorna jag brinner för, säger Patrik Davidsson.
Sedan 2011 är han ordförande för Centerns ungdomsförbund i Kronoberg, sedan några dagar har han samma position i Älghults Centeravdelning. Men han är ett av undantagen som bekräftar statistiken. SCB:S partisympatiundersökning visar att det gröna partiet blott lockar 2,9 procent av 18–25-åringarna.
– Naturligtvis pratar vi i Cuf om hur vi ska locka fler yngre väljare. Om hur vi ska bli tydligare. Vi vill sänka ingångslönerna och slopa Las (lagen om anställningsskydd).
Opinionsundersökningar berättar att nästa års riksdagsval blir en strid på kniven. Att fyraprocentsspärren kan bli svår att ta sig över. Patrik Davidsson säger sig inte vara orolig.
– Jag tror att idéstämman i helgen blir ett avstamp. Nu måste vi klubba ett program som vi kan stå för. Vi måste bli tydligare.
• • •
”Centerpartiet har alltid velat och kommer alltid att vela.”
Citatet brukar tillskrivas Gunnar Hedlund, Centerledare under 22 år. Torbjörn Nilsson, professor vid Samtidshistoriska institutet på Södertörns högskola, har dock inte funnit några bevis för att Hedlund faktiskt sa så. Ändå sammanfattar orden mediebilden av partiet perfekt. Det veliga partiet.
Det finns till och med olika bud om födelsen. Var det 1910, då Carl Berglund i Gimmene skrev ”Bröder, låtom oss enas” i tidningen Landsbygden? Eller 1913, när Bondeförbundet bildades? Eller kanske 1921, när det slogs samman med Jordbrukarnas riksförbund?
Redan från början trängdes liberaler med ”högerbönder”. De senare såg med förskräckelse på hur Sverige moderniserades och industrialiserades, och på hur gamla värden försvann. I det idéprogram som dagens centerpartister ska diskutera, berättas om hur partiet kämpade för både demokrati och kvinnors rättigheter. Torbjörn Nilsson säger att det var aningen mer komplicerat.
–Det fanns olika schatteringar inom den tidiga bonderörelsen. Det fanns väldigt konservativa strömningar, storbondeintressen som inte hade några rösträttskrav. Och så fanns det mer liberala grupper. Men det var inte entydigt, om något var det mer konservativt än radikalt.
Bondeförbundet var i ilsken opposition tills 1933, när ”kohandeln” med Socialdemokraterna resulterade i ökat jordbruksstöd. 1936 blev partiledaren Axel Pehrsson-Bramstorp den förste ministern – för jordbruket. Under andra världskriget ingick Bondeförbundet i samlingsregeringen, även under sex 50-talsår satt man koalition med Socialdemokraterna.
Men partiet satt inte säkert för det. Bönderna blev färre, städerna större. I riksdagsvalet 1956 var Bondeförbundet nere på då anmärkningsvärda 9,4 procent. Något måste göras. Väljarbasen måste breddas.
Ett taktiskt drag blev att 1958 byta namn, till Centerpartiet. Med Thorbjörn Fälldin vid rodret styrde man åt höger (en fusion med Folkpartiet röstades dock ned 1973). Centern surfade framgångsrikt på 70-talets gröna våg, blev dåtidens enda miljöparti, blev den stora kärnkraftsmotståndaren. Rekordvalet 1973 följdes av en borgerlig valtriumf tre år senare. Thorbjörn Fälldin blev partiets förste statsminister. ”Centerpartiet nådde sin kulmen” som nuvarande partiledaren Annie Lööf aningen uppgivet uttryckte det 2011.
Rosenbadsåren blev ingen dans, samarbetet med moderater och folkpartister gick i otakt. Regeringar bildades och bröt samman. Först på grund av kärnkraftsfrågan, sedan över skatterna. Under tiden fortsatte Centern att tappa väljarstöd.
– Efter gröna vågen, när kärnkraftsfrågan blev mindre viktig, återgick Centern till en normalitet. Det var snarare siffrorna på 60- och 70-talen som var avvikelser, säger Torbjörn Nilsson.
Det hjälpte inte att Thorbjörn Fälldin lämnade över till Karin Söder. Eller att hennes efterträdare Olof Johansson hoppade av den borgerliga regeringen 1994, i protest mot Öresundsbrobyggandet. Eller att man sa nja till EU, eller att Olof Johansson senare samarbetade med Socialdemokraterna. Lennart ”Det här är Lennart” Daléus blev en snabb partiledarparantes. Valet 1998 blev Centerns sämsta någonsin: 5,1 procent.
Maud Olofsson tog över 2001, och satte en tydligare borgerlig prägel på partiet. Alliansen bildades, 2006 bildade man regering. Maud Olofsson blev näringsminister. Ett otacksamt uppdrag under det sena 00-talets krisår. Men också ett tecken i tiden – i brist på bönder hade Centern allt mer profilerat sig som småföretagarnas förespråkare. Och talade numera tyst om kärnkraften. I riksdagsvalet 2010 fick Centern 6,6 procent – men statsvetarna tror att en tredjedel av den siffran förklaras med borgerliga stödröster. De opinionsundersökningar som i dag avlöser varandra talar om ännu mycket lägre centersiffror. Går det att se någon framtid?
– Ibland räknar vi ut olika partier lite väl lätt. Vi har ändå haft samma partifamilj i snart 100 år. Å andra sidan: någon gång måste ju även ett etablerat parti ramla ur riksdagen och gå upp i rök. I dag kivas flera partier om samma röster, marginalen blir så liten. Och vi har ingen erfarenhet av vad som händer med ett etablerat parti som ramlar ur, säger Torbjörn Nilsson.
Malena Rosén är doktor i statsvetenskap vid Lunds universitet, och har tillsammans med Mikael Sundström studerat Centern.
– Det är ett allvarligt läge för dem. Var kommer de borgerliga stödrösterna att läggas 2014, om både Centern och Kristdemokraterna behöver dem?
Vad kan Centern göra för att vända trenden?
– De och Kristdemokraterna har samma problem. Samtidigt som man är ett alliansparti måste man profilera sig. Maud Olofsson försökte under sin tid, med att bygga ihop landsbygdsfrågor med småföretagarfrågor. Många bönder är ju också företagare. Men frågan är om man ska fortsätta med den strategin, uppenbarligen är den ju inte tillräckligt stark för att locka några stora skaror.
– Sedan har man pratat om att vara Alliansens gröna röst. Men det är en svår situation, med ett otroligt starkt Miljöparti. Dessutom har Centern inte varit speciellt framträdande i miljöpolitiken, Andreas Carlgren var till exempel en väldigt blek miljöminister.
Ni har skrivit om hur Centern stod vid ”randen till avgrunden” 1998, men lyckades lyfta igen. Kan något liknande ske vid nästa val?
– Absolut. Om man samlar sig på Framtidsstämman och hittar de tydliga budskapen. Hittar några frågor som man nischar in sig på, och håller sig framme i debatten.
Partiet kan också dra nytta av sina välfyllda kassakistor. Försäljningen av Centertidningarna 2005 gav 1,8 miljarder kronor.
– Man har ju faktiskt ekonomiska resurser att synas mycket mer. Nästa år är också speciellt, med EU-valet i juni. Då kan man tänka sig att Centern hörs mycket i det valet. Den uppmärksamheten kanske kan bibehållas till riksdagsvalet i september, säger Malena Rosén.
Vad tror du sker om partiet faktiskt åker ur riksdagen?
– Då händer nog något radikalt. Annie Lööf har nog inte kvar förtroendet och det blir en rejäl ommöblering i partitoppen. Men Centern har ju också vissa speciella, regionala områdena där man är väldigt starka. Om det skulle bli katastrof på nationell nivå är det möjligt att man tittar lite mer på vad som utmärker de ställena.
• • •
Efter det senaste valet samlades Centerns 42 kommunstyrelseordföranden från hela landet.
– Någon från partihögkvarteret skulle ge tips inför nästa valrörelse. Men en kvinna från Dalarna sa: ”Alla vi som sitter här har väl över 25 procent i våra kommuner – vad kan ni lära oss?”
Åke Carlson berättar historien. Vi sitter i en gammal lada i Herråkra, på Belysningsbolagets kontor, och äter hembakt bröd. Åke Carlson äger företaget tillsammans med hustrun Gunnel, säljer lampor till både Europa och Kina.
– Det är centerpolitik i praktiken – vi lever i det lilla och verkar i det stora.
Och centerpartisterna må vara små på den stora scenen. Men är stora på många mindre orter. Inget annat parti uppvisar så kraftig differens mellan resultaten i riksdags- och kommunalval (se grafiken). I det starka C-fästet Kronoberg har man över 20 procent av kommunrösterna i Uppvidinge (27,6), Tingsryd (26,9) och Älmhult (21,3). Varför?
– Därför att vi är bäst på frågorna som ligger nära människorna. I kommunerna är Centern väldigt bra på att få saker gjorde. Det blir inte så mycket ideologisnack. Jag sitter ofta i mitten, jag får ofta kompromissa. Det kan uppfattas som otydligt. Men vi måste göra det, säger Åke Carlson.
Malena Rosén:
– Dels kan det vara att kommunerna passar väldigt bra in i profilen som Centern trots allt har – att man lyckas bygga ihop landsbygds- och småföretagandefrågor. Dels kanske det finns en personfaktor. Att väldigt starka och drivande personer i vissa kommuner lyckats hålla partiet långt framme.
I Uppvidinge har Åke Carlson funnits i kommunpolitiken sedan 70-talet. Sitt val har han aldrig ångrat.
– Men det var inte lika roligt på Olof Johanssons tid som på Fälldins. Han är den enda som fått röka i mitt kök.
Vad var det för fel på Olof Johansson?
– Då sa Centern nej. Det gillade jag inte. Jag vill ha utveckling. Vi måste ha tillväxt. Centern har fortfarande en miljöprofil, men vi har släppt för mycket till Miljöpartiet. Både naturvetenskapen och ekonomin måste hänga ihop, och det tycker jag att vi lyckas med. Men det är inte lika sexiga lösningar som Miljöpartiet presenterar.
– I dag sitter vi i regeringen, men frågan är om vi sitter vid makten? Eftersom Centern var känt för att sabba regeringar satte Maud en ära i att se till att den höll. Men nu har vi nog blivit för försiktiga. Folkpartiet kör hela tiden sin egen agenda, och kommer undan med det. Det tycker jag definitivt att Centern också ska börja göra. Som centerpartist är du van vid att kompromissa, men du måste ju ha en egen linje. Det är omöjligt att förhandla med någon som inte vet vad han vill.
Åke Carlsonär inne på andra vändan som kommunstyrelseordförande. Han ska också till Upplands Väsby, den här mandatperioden åker han på fler stämmor, försöker ”ingjuta mod”.
– Det är ju inte Centerns idéer det är fel på, då hade det inte gått någonstans.
Vad är det då fel på? Hur man presenterar idéerna?
– Ja.
Är du orolig inför 2014?
– Nej. Att Centern kommer in i riksdagen är jag ganska övertygad om. Här i Uppvidinge har jag nog en förhoppning om att vi ska gå framåt.