Här kommer historien om proffsboxaren Anna Donatella Hultin. Hon som ska bli världsmästare i boxning.
Plötsligt hade hon legat ner.
Det var på sydsvenska mästerskapen i Ronneby 2006. 17-åriga Anna Donatella Hultin hade gått sin första amatörmatch. Och gått i backen.
”Aldrig mer” sa Växjötjejen till sig själv efteråt.
Nu hade det gått tre år och nu var det någon annan som låg där i ringen på Hard Rock Café i Las Vegas. Medan Jasica Rojo mödosamt reste sig flög tankarna genom ”Donatella the Destroyers” huvud. Framförallt förvåning. Hon hade vetat att högern var vass – men så här vass?
Uppladdningen inför proffsdebuten hade varit orolig. Bara fyra månaders riktig boxningsträning. Efter en månad hade hon brutit foten. Och några veckor före matchen hade sparringpartnern ”Mini-Tyson” fått in en uppercut och brutit Annas näsa.
På invägningen dagen före hade den buttra, tatuerade Rojo skrämt henne lite. Anna hade varit nervös, rädd för att inte kunna koncentrera sig. Väl i ringen försvårade den skadade näsan andningen. Hon var säker på att hon hade förlorat de första ronderna (det hade hon inte). I den fjärde kände hon sig tvungen att hitta på något.
Typ en rak höger. Rojo rasade. När 28-åringen från Arizona kommit på fötter fortsatte slagen att hagla över henne. Den 20-åriga svenskan i rosa hade fått vittring, kände att ”yes, nu vinner jag det här”.
Domaren bröt matchen. Teknisk knockout.
I ringhörnan såg vinnaren fortfarande förvånad ut. Eddie Mustafa Muhammad, tränaren som själv varit mästare i lätt tungvikt 1980–81, log och lugnade:
– That’s it. You won!
• • •
– Tsch, tsch, tsch.
Bom, bom, BOM.
Utanför den gamla plåtverkstaden, i Ystads hamn, börjar Sverige.
Här börjar Anna Donatella Hultin om.
Hon väser för sig själv, sedan landar slagen i en uppsträckt handske. Hård vänster, hård höger, stenhård vänster. Den nygamle tränaren – ännu en ex-världsmästare – gillar vad han ser den här förmiddagen.
– Ni borde komma förbi oftare. Så här hårt brukar hon inte slå! ropar Armand Krajnc.
– Vi får nog snart ordna en match till dig, Anna!
På väggen bredvid ringen hänger Krajncs mästarbälten. 1999–2002 höll han en av de många boxningsorganisationernas, WBO:s, mellanviktstitel. Nu är han åter i ropet, tack vare SVT:s Mästarnas Mästare. Men fokuserar mest på sitt kampsportscentrum i Ystad. Stolt visar han upp allt: de tre godkända tävlingsringarna, träningsredskapen, fikarummet (där han kokt kaffe och ställt fram morotskaka), bastun och massagerummet.
Här fattas bara en egen mästare…
– Världen är din! Det är bara att ta den! ropar han till den allt svettigare Anna, över den dunkande eurotechnon. ”Armandmusiken”.
Utanför ringen är Anna ett enda 176 centimeter stort leende. Hon ser… snäll ut. Väl på den blå mattan blir lättviktarens blick halvgalen. Efter slagträningen går hon vidare till ”däck”, dunkar ett tungt slagträ i ett lastbilsdäck. Om och om och om igen.
– Anna har bra kondition. Och hon är en bra fajter, hon ger inte upp. Jag vet inte riktigt vilka hennes svagheter är. Kanske att hon har dåligt tålamod, hon behöver inte springa så mycket. Men egentligen är det ingen svaghet, säger Krajnc.
Långt därborta i den dimmiga horisonten finns fortfarande drömmen. Hennes dröm. Hans dröm. Ett världsmästarbälte. I så fall ska det också få plats på väggen. Högst upp.
• • •
Vägen mot Las Vegas kasinon började i Växjö simhall.
– Jag gick dit och testade boxning med en kompis. Men tränaren var lustig, när jag sänkte min hand smällde han till mig. Jag var den enda tjejen, fick alltid stå vid spegeln. Jag skämdes och slutade.
Anna Donatella Hultin – på gymnasiet försökte hon välja sitt andranamn som tilltalsnamn, alla nappade inte – växte upp i Växjö. Hon spelade fotboll och pingis, friidrottade och åkte skateboard. Testade karate, men återvände till boxningen, på Araby. Återigen var det ont om andra tjejer. Däremot delade mormor Jytte intresset. Hon hade aldrig fått boxas på sin tid. Nu brukade dotterdottern komma förbi och se tv-matcherna.
En sommar fick Anna jobb i Malmö. Hon gick ner till boxningsklubben Enighet, där Armand Krajnc tränade ungdomarna. Han sa att gruppen nästan var full, ville Anna vara med fick hon bestämma sig snabbt. Nästa dag var hon tillbaka.
– Jag tror aldrig att jag har varit så seriös som jag var då. Jag gick upp klockan fem på morgnarna, sprang och åt nyttigt.
Hon bytte skola, flyttade själv till Malmö. Efter gymnasiet fortsatte hon till USA, pluggade teater och engelska på college i Los Angeles. För det mesta fick rumskamraterna gå ut själva på kvällen. Anna sprang en runda i Santa Monica istället. Hon hittade en boxningstränare, körde hårt med honom i Venice Beach.
– Han gjorde allt för mig. Men efter ett och ett halvt år visade det sig att han var lite konstig. Han ville gifta sig med mig.
Istället började Anna surfa. På internet, för att läsa på om Las Vegas. På semestern hade hon fastnat för alla ”gammeldags” boxningsgym där. Nu försökte hon få kontakt med någon i Nevada. Managern Butch Gottlieb nappade.
– Hennes vilja och hennes talang och självklart hennes skönhet – vilken kombination för succé! säger han till Smålandsposten.
Amatörboxningen – med sina huvudskydd, stora handskar, korta matcher och sin poängräkning – hade aldrig passat Anna. Hon ville gå på knock. Utan skydd. På 60-talsmästaren Sonny Listons gamla Johnny Tocco’s Gym kände hon sig mer hemma. Eddie Mustafa Muhammad som tränare ingav respekt.
– Dagarna när han inte var där var lite jobbiga, det fanns många äckliga killar. Men efter en tid blev man en i familjen. Efter att jag hade sparrat såg de att ”hon kan”.
Muhammads gamle polare Mike Tyson såg det också. 80-talsmästaren brukade komma förbi gymmet, sjunka ned på en stol eller hänga i en ringhörna
– Han var ganska tyst av sig. Inte alls den personen jag hade sett på tv. Han var riktigt trevlig, hälsade alltid och frågade hur det var. När jag sparrade mot ”Mini-Tyson” skulle hon göra sig till, bara för att han var där och tittade. Det blev världens krig, jag har nog aldrig varit så rädd. Men det gick bra.
Var den riktige Tyson imponerad?
– Ja.
• • •
– Varför gjorde jag det, varför gjorde jag det, varför gjorde jag det…
Robert De Niro gråter. I det Anna – och många med henne – anser vara tidernas boxningsfilm: Tjuren från Bronx. De Niro spelar Jake LaMotta, den blivande mellanviktsmästaren som medvetet förlorat en match för att maffian ska hjälpa honom till en titelfajt. Boxaren han förlorar mot, Billy Fox, spelas av Eddie Mustafa Muhammad.
Anna Donatella Hultin har aldrig lagt sig. Men hon har också gråtit, också undrat varför hon gick en match hon inte ville gå. Inte borde ha gått.
Efter segern mot Jasica Rojo i maj 2009 började manager Gottlieb snart prata om chansen på en världsmästartitel. Kanske om tre, fyra matcher. Anna hade inte lika bråttom, kände sig fortfarande som en nybörjare.
Livet i Las Vegas var inte längre lika glittrande. Falsklegget sa kanske något annat, men hon var bara 20. Efter två år i USA började hon sakna familjen och vännerna. Visumprocessen strulade, så hon kunde inte åka hem och hälsa på. Hon kände sig ensam. Gottlieb och hans sambo var de enda hon kunde prata med, och med dem bråkade hon mest. Det blev svårt att koncentrera sig på boxningen. Istället åt hon för mycket.
I augusti var nästa match inplanerad. Mot kanadensiskan Lucia Larcinesa.
– Jag var skitledsen veckan före, bölade som fan. Jag ringde mamma och sa att jag inte ville gå matchen. Så hon flög dit dagen därpå.
Inför matchen tvingades Anna tappa sju kilo på några dagar, genom bastubad och löppass i den tjocka ”svettdräkten”.
– Jag kände på mig att det inte skulle gå bra. Och om du känner så kommer du att förlora.
Efter fyra ronder vann Larcinesa mycket riktigt på poäng. Anna fortsatte att tjafsa med Gottlieb. Till slut beslutade hon sig för att åka hem.
I dag bor Anna hos mamma Christina i Malmö. Hon pendlar till träningarna i Ystad, och pluggar lite psykologi mellan passen.
– Jag ångrar att jag inte sa nej till den andra matchen. Men det gjorde i alla fall att jag kom tillbaka till Sverige. Nu inser jag vilken bra träning jag har här. Jag har familj och vänner som stöttar mig. Här kan jag utvecklas i min egen takt, och samtidigt ha något att göra vid sidan om.
– Du måste göra misstag om du ska komma någonstans. Nu vet jag hur hårt det är. Nästa gång vill jag gå in i ringen och känna mig hundra procent redo.
Butch Gottlieb skriver i ett mejl:
– Om hon lyssnar på sina tränare och de som kan boxning och som vet vad du måste göra, då kommer hon att bli världsmästare.
Anna säger att hon fortfarande älskar sin manager (som hon fortfarande står under kontrakt med), att de där borta i Las Vegas fortfarande är som hennes andra familj. Trots bråken. Trots att hon insett att boxning kan vara en rutten bransch (”du måste vara rubbad för att lita på någon”). Lika svart och vit som Tjuren från Bronx.
– Alla älskar en vinnare. Alla hatar en förlorare.
Du vill fortfarande bli världsmästare?
– Det är målet. Men jag ska inte stressa. När jag väl får titeln vill jag ha förtjänat den. I USA kändes det som att jag fick vissa saker gratis.
Det var mycket fokus på ditt utseende?
– Innan min debut fick jag så mycket uppmärksamhet att jag började känna press. Jag ville inte ha den, ville inte att folk skulle tycka jag fick uppmärksamhet utan att ha presterat något.
• • •
I början skyddade hon mest näsan. Nu säger hon att den är lätt att operera ”rätt” igen. Huvudet är känsligare.
– Ibland i USA, när jag hade sparrat riktigt hårt mot killar, gick jag hem med huvudvärk. Var inte hungrig eller någonting. Det hände inte ofta, men några gånger. Då var det klart att jag tänkte på om jag skadat huvudet.
– Men det är boxningen som håller mig uppe. Jag älskar den. Det blir som det blir.
Smällarna avskräcker inte dig?
– Jag har försökt bli bättre defensivt istället. Så att jag inte ska ta onödiga slag.
Samtidigt, när jag såg dig träna tidigare… Det kan inte vara nyttigt att bli träffad av de slagen?
– Mina slag ska du inte få i huvudet… Nej, men jag skulle vilja bli riktigt stark, så att jag knocka mina motståndare snabbare. Då behöver jag inte gå en hel match.
Hur känns det att knocka någon?
– Jag har inte känt det på länge, här i Sverige är sparringen inte riktigt samma sak. I USA fick jag slå sönder min motståndare. Slå näsblod på henne, slå en tjock läpp.
– Många människor skulle kanske inte kunna göra det, slå till din motståndare går sönder. Men jag blir peppad av att få in slagen.
Du tänker inte ”oj, nu blev hon skadad”?
– Gud nej. Kanske efteråt.
Vad tycker dina föräldrar om att du boxas?
– De har alltid supportat mig. Pappa har aldrig klagat. Mormor har berättat att mamma inte tycker om det, men hon är världens bästa mamma och säger att jag ska göra det som gör mig lycklig. Hon har hjälpt mig ekonomiskt, hon vet att det här är mitt liv. Att det är det här jag vill göra.
Är du aldrig rädd?
– Det enda jag är rädd för är att förlora. Att förlora är förnedrande, säger Anna Donatella Hultin.
Ur Smålandsposten den 12 februari 2010.