Favelor och feijoada.
275 fall som fäller de flesta.
Följ med till tre hörn av världens femte största land. En jätte på väg framåt, som ändå brukar hamna i bakgrunden.
Det ges samma konsert varje kväll. Cikadorna spelar, ackompanjerade av vågorna. Vi njuter av stillheten på stranden, tittar upp mot stjärnorna. Framför oss fläker den mörka Atlanten ut sig, ända till Afrika. Bakom oss vilar Brasilien.
Annars rusas det framåt här. Brasilien boomar, det sociala skyddsnätet tätas, några dagar före vi landade valdes Dilma Roussef till landets första kvinnliga president. Det finns trådlöst på uteserveringen. Du blir nästan sur för att det inte är mer … annorlunda.
I Natal såg vi hur höghusen spred sig, likt ogräs störde de utsikten när vi lyfte blicken från stranden i Punta Negra. Vi såg en restaurang på andra sidan gatan. Fick in en snustorr svärdfisk. Polaren på andra sidan bordet gnällde. Jag tappade tålamodet.
– Åk till Öland nästa år då!
Men han hade rätt. Vi hade båda redan varit några vändor i Sydostasien, vi hade krav. Det här var inte den orörda stranden vi kommit till nordöstra Brasilien för. Vi måste vidare. Så vi satte oss i en taxi, rullade ut på Ayrton Senna Highway.
– My idol! sa chauffören och stampade gasen i botten (han var inte ensam bland Brasiliens yrkesförare om att bära Formel 1-drömmar).
Vi for igenom dammiga, fattiga små byar. Och bromsade in framför kyrkan i paradiset.
Praia da Pipa har några tusen invånare, skulle enligt ryktet även rymma hippies och delfiner. Det är ont om båda. Bara en långhårig lirare som säljer souvenirer på stranden och en ensam golfinho som gäckar oss på delfinsafarin. En norrman med IT-pengar har köpt halva byn.
Vårt rum kostar 360 kronor natten (utan varmvatten och städning, med trasig tv). Men det är några meter till stranden. Som är fantastisk. Går du runt klipporna i söder, kommer du till den ännu längre och ännu underbarare Praia do Amor. Kärlek vid första ögonkastet.
En solstol, något att dricka, något mer behövs inte. Du slumrar i solstolen, tills tidvatten kittlar tårna och du inser att det är dags för en tupplur. Efter den släntrar du upp till Pipas huvudgata, för en mozarella-orgie till pizza. Några timmar senare är du tillbaka på stranden. Tonåringarna spelar nattens sista fotbollsmatch. Själv tassar du tillbaka till hotellet, där receptionisten somnat på golvet framför en väldigt brasiliansk tv-såpa. Cikadorna ger extranummer på extranummer.
• • •
Minibussen bromsar in i den branta backen. Vi tittar oss lite oroligt omkring. Sätter på solglasögonen, stiger ut i centrala Rocinha. Den största av Rio de Janeiros fruktade favelor – slumområde. Guidens instruktioner var stränga – inga bilder på befolkningen. Snubbarna som cirkulerar på mopeder lär vara spejare för banditbossarna. Ovanför oss ett kaotiskt spindelnät av elledningar. Folk i rörelse, luft som står stilla. Någonstans spelar en radio. Fet favelafunk?
Nope. Roxette.
Rio de Janeiro är en myllrande sexmiljonersstad. Ändå är det det blåa havet och de gröna bergen som dominerar, som ger staden sin charm. På många av bergen har favelorna bitit sig fast. Invånarna har byggt husen själva, där de fått plats. Gängen styr, tidigare generationers ledare lärde sig organisation på allvar av internerade regimkritiker i militärdiktaturens fängelser på 1970-talet.
Favela Tours är ett av företagen som organiserar utflykter hit. Inte för att vi ska skaka på huvudet, utan för att vi ska förstå. Veta var de som serverar oss på restaurangerna, assisterar oss i affärerna, kommer ifrån. Varje dag.
Bland annat kommer de till Ipanema, en av Rios ”bättre” stadsdelar. Där har vi hyrt en lägenhet, där äter vi oss runt det lummiga General Osório-torget. Lax, kebab, de mjällaste av revben och feijoada, den brasilianska böngrytan med otaliga tillbehör. Vassast är ändå Carretao, där du får stoppa i dig så mycket kött du kan (plus ytterligare några bitar oxfilé) för 180 kronor.
Stranden finns några minuter bort. Flickan från Ipanema, lång och solbränd, lirar volleyboll. Med fötterna. Surfarna försöker bemästra de branta vågorna. Vi vinkar till oss en Skol-öl. Tar en runda på strandpromenaden. Lång som en sydamerikansk passkö. När Ipanema väl tar slut tar ännu längre, ännu mer klassiska Copacabana vid.
På den högsta av Rios toppar står 39 meter Jesus. En fridfull symbol för den lätt kaotiska staden. Från utsiktsplatsen på Corcovado döljs mycket i molnen. Men du ser runda Maracanã, stadion som just nu renoveras inför fotbolls-VM 2014. Ser en stad som två år senare även ska anordna OS.
Överhuvudtaget är Rio en stad av utsikter. Och insikter.
Dagen efter Kristus-visiten står vi på balkongen bakom en bilverkstad. Vyn är nästan lika vacker här, ner mot havet. Åt andra hållet klättrar favelan envist upp för branten. Vi undrar hur det är att gå ner till bussen på morgonen, att kryssa genom de smala gränderna. Minns filmen Guds stad. Och Tropa de Elite. Vi noterar de färgglada lägenheterna som regeringen faktiskt bygger längst ner. Guiden tycker att media målar upp en alldeles för negativ bild av livet här, missar det positiva. Jag muttrar att det är lätt att skylla på journalisterna. Några dagar senare blir det fullt krig i en annan favela, Alemão, när polisen går in för att fördriva droglorderna.
Turen fortsätter genom Rio, till lilla Vila Canoas. Här sponsrar Favela Tours en skola. Barnen spelar spökboll, på restaurangen bredvid har polisen dykt upp. För sin lunch-feijoada. Ingenstans illustreras de bisarra kontrasternas Brasilien bättre. På ena sidan den smala gatan klaustrofobiska gränder, där gänget ”Amigos dos Amigos” markerat sitt revir på en vägg. På andra sidan vägen välordnade villaträdgårdar.
• • •
– Och så ber vi er se upp för de vilda tvättbjörnarna. De kan ha rabies…
Så blir det farligt till slut.
Innan resan hörde vi skräckhistorierna. I Brasilien blir du rånad. Punkt. Efter snart tre veckor har absolut ingenting hänt.
Nu sitter vi i en buss, i en välasfalterad regnskog. Vi är några mil utanför Foz do Iquazu för att beskåda världens största vattenfall. Brasilien imponerar med sin skönhet och vänlighet (till och med tvättbjörnarna är rätt trevliga), men också med sin väldighet. Vi har flugit söderut i sammanlagt fem timmar från Natal, som alls inte ligger längst norrut. Vi är fortfarande inte längst i söder. Däremot är vi precis på gränsen, andra sidan ravinen är Argentina.
Vi är mitt i naturen, mitt i djungeln. Framför Iguazu-fallen, som en gång lär ha fått den amerikanska presidentfrun Eleanor Roosevelt att utbrista ”stackars Niagara!”. Här är det 275 olika vattenfall på 2,7 kilometer. Störst är Garganta do Diablo (Djävulens hals), 82 meter högt och 150 meter brett. En vrålande vattenmassa, som måste upplevas med alla sinnen från utkikspunkten ute i floden. Vattnet är precis överallt. Nästa dag är vi på den argentinska sidan. Nya kameravinklar. Nya fall. Nya tvättbjörnar.
Två månader senare är naturen inte på lika gott humör. Det djupt religiösa landet hamnar mitt i helvetet. Norr om Rio de Janeiro, i städerna kring Serrana-bergen, begravs minst 800 människor i ett kraftigt lerskred. Över en natt rasar bilden av det stabila Brasilien.
Inte för att någon här bryr sig. Svenska medier har fullt fokus på översvämningarna i Australien (30-talet omkomna i Queensland). Brasilien är väl inte vitt nog. Är fortfarande i bakvattnet, halvt bortglömt. Dansar brassarna inte samba eller spelar fotboll bryr sig få. Ett självmål. Bjässen har mycket av mycket, mindre av annat. Är både skön och skör, lättklädd och svårdefinierad. Men bits inte.
Ur Smålandsposten den 26 februari 2011.