SOLNA. Det var sommaren Emil Krafth skulle ut i Europa. Men bara kom till Köpenhamn.
En bussresa till Gävle hade kostat för mycket. När går nästa tåg?
I torsdags stod elva 20-någonting-åringar i Olomouc och skrålade nationalsången. Sedan tog de av sig sina gulblå jackor och skrällde mot Italien. Efteråt skrev Emil Krafth på Twitter: “Vilken jävla insats, mina bröder”.
Midsommarhelgen skulle ändå sluta med baksmälla för brorsorna. Sent i söndagsmatchen smällde England in 1–0. Så när Sverige i kväll avslutar U21-EM:s gruppspel, mot Portugal, står allt på spel. Semifinalplatsen. OS-biljetten (turneringens fyra främsta får en sådan, dock ej England). Framtiden.
För den är en stor del av ett U21-EM. På läktarna sitter scouter och förbundskaptener, Tjeckienveckorna är ett viktigt test. Av internationell konkurrenskraft, av mästerskapskaraktär. Ett skyltfönster som fotbolls-Europas societet kastar lystna blickar mot. En erfarenhet inför seniorernas EM nästa sommar. Samtidigt som det är en opretentiös, solig fotbollsfest.
Det var därför engelske Harry Kane – värderad till 580 miljoner svenska kronor den här transfersommaren – förgäves stångades mot måltorkan och Joseph Baffo framför en IFK Grimslöv-flagga i söndags.
Det är därför det gör så förbannat ont att fortsätta missa alltihop i kväll.
Trösten är att framtiden fortsätter i morgon.
• • •
Första gången vi pratade var i två mjuka hotellfoajéfåtöljer. Det var den första junidagen, det hade slutat regna i Solna och allt var fortfarande möjligt. Emil Krafth bar ännu rödblå Helsingborgsjacka.
20-talet timmar tidigare hade HIF förlorat en av allsvenskans sista vårmatcher, på andra sidan asfalten. På Friends Arena vann AIK med 3–1, men Emil tillhörde bortalagets bättre. U21-förbundskaptenen Håkan Ericson gillade vad han såg. Emil – vingback i HIF-managern Henrik Larssons 3–5–2-system – var bra med framåt. Slog det utsökta inlägget som gav 1–1. Jagade en reducering in till slutet, när han bröt en passning och tjurrusade mot kortlinjen. Efteråt var det Emil som intresserade riksmedia. Han stod där i nationalarenans mixade zon, med en svart keps och vita sneakers och hiphophörlurar runt halsen och kändes som en högerback i tiden. För framtiden.
Historien? En utan Emilhyss. Länge – än så länge – en oavbruten framgångssaga.
Emil föddes VM-sommaren 1994 och spelade snart fotboll hemma på gården i Fallnaveka, norr om Ljungby. Redan i de tidiga tonåren spelade han på Lagans A-lagsmittfält. Redan då var intressenterna många. VM-sommaren 2010 valde han Växjö och Östers tipselitlag.
Där växte han snabbt. På längden, på planen. Testades som ytterback i en U21-match mot Malmö FF. Provspelade med Rangers i Glasgow (Emil tackade nej). En superettansäsong med Östers A-lag. Provspel med Malmö FF (Emil tackade nej). I stället en miljonövergång till Helsingborg i januari 2012.
Tidigt i juni 2015 var han etablerad i allsvenskan, i U21-landslaget. Hade testat A-landslaget, inte bara på januariturnéerna. I november i fjol var han på Cypern med U21:orna. En ledig dag var han på väg till stranden när Håkan Ericson ropade – Erik Hamrén behövde en högerback. Emil fick sicksacka sig genom Europa med flyg för att hinna till den sista träningen i Marseille. Kvällen därpå gjorde han 90 fina minuter mot Paul Pogba & Co.
Inför U21-EM var Emil given. Henrik Larsson tyckte att deras defensiv-diskussioner gett utdelning, trodde att Emil skulle bli en av Sveriges viktigaste EM-pjäser. Håkan Ericson hyllade kombinationen av “offensiv grundtanke” och förbättrade “fotställningar” i försvaret. Och mest lyrisk av alla var Tonny Westring – scouten som upptäckte Emil som 13-åring och jobbar för agentfirman Global Soccer Management:
– Jag tror att Emil kommer att göra en fantastisk turnering, och sälja sig själv.
Bara en sak störde i bakgrunden. Ryggen. Den som trilskats hela våren. Den som gjort att Emil missat träningar, någon match och alla de där avslappnande golfrundorna på eftermiddagarna. Den som Håkan Ericson ständigt ringt och förhört sig om.
I Solna förklarade Emil:
– Jag har haft problem sedan den sista matchen förra året, mot Gefle. Deras gamla konstgräsplan var riktigt slitsam för ryggen. Sedan tog det ganska mycket att vi åkte buss i nio timmar dit, och i nio timmar hem. Under ledigheten kändes ryggen okej, men då spelade jag ju inte fotboll. På januariturnén (mot Elfenbenskusten) smällde det till igen. Och sedan dess har det strulat.
– Det är något som sitter lite för nära diskarna, som irriterar. Men efter att jag blivit röntgad i januari sa läkarna att det inte skulle vara något farligt, att det skulle gå att spela med.
För det mesta hade det det. Håkan Ericson hade lugnats. Så vi pratade U21-EM. Emil la den svarta kepsen på bordet, fingrade på snusdosan. Var otålig inför äventyret. Han berättade att kvalsegern mot Frankrike i fjol var hans lyckligaste stund. Att EM skulle bli speciellt, speciellt med den sammanhållning som finns i truppen av ungtuppar. Att gruppen skulle bli tuff, men att han hoppades Sverige skulle våga spela sitt eget spel. Att drömmen var guld (“det är fotboll, inget är liksom omöjligt”). Att OS också hägrade.
– Det hade varit obeskrivligt roligt, pricken över i. Det gick väl i Brasilien också?
Vi pratade vidare, om Emil. Alla andra jag talat med hade sagt att det var en lugn och sansad typ. Mognare än sina 20 år. Eftertänksam. Jag höll med, han höll med, sa att han alltid varit sån. Det krävs. Den moderne ytterbacken måste tänka efter före, väga offensivlustan mot defensiva krav. Den moderne talangen måste motstå förhastade lockrop från utlandet. Tonny Westring berättade att spanska Málaga ville ha Emil i fjol. Att tyska och holländska klubbar också lockat. Emil tackade nej. Då.
– Nu vill jag ta nästa steg i min utveckling. Och kanske konkurrera om en fast plats i A-landslaget, sa Emil.
För att förstås fortsätta:
– Men jag är inte låst vid någon speciell liga. Jag vill bara komma till en klubb där tränaren tror på mig. Klart att jag vill till Premier League en dag. Men du får kanske ta lite omvägar dit. Kanske en … holländsk klubb, och göra det bra där. Vi får se när – om – jag tar mig till England. Det viktigaste är att ta rätt kliv, att tänka igenom det först.
Vi pratade om hur lätt det kan gå snett när du ska flytta ut. Emil var beredd. Jag frågade hur han var på att tackla motgångar.
– Det har ju inte varit jättemånga. Den enda var egentligen första säsongen i Helsingborg, då spelade jag bara tio matcher. Men jag lärde mig av det också. Kommer det en motgång nu kan jag hantera den.
När vi reste oss ur de mjuka stolarna tyckte jag han tog sig mot ryggen. Jag tänkte att jag inbillade mig.
• • •
Andra gången jag försöker prata med honom har den hårda verkligheten slagit till. Emil Krafth hann spela 19 minuter av genrepet mot Danmark, i Köpenhamnsförstaden Lyngby. Sedan sa ryggen ifrån igen. Våren hade slitit för mycket.
Förra måndagen föll domen. Läkarna pratar nu om en fraktur på en ryggkota. I stället för EM-festen väntar rehab-pesten. Om två, tre månader ska han kunna spela fotboll. Kanske. Antagligen fortfarande i Helsingborg.
Jag ringer, ringer igen. Emil svarar inte. Den här måndagen har HIF återupptagit träningen, i väntan på den allsvenska återstarten om två veckor. Det regnar. Emil är förstås inte med. Men webbtv-intervjuas av Helsingborgs Dagblad. Den svarta kepsen är vänd bakåt. Blicken sorgsen. Klyschorna kloka.
– Jag är ung fortfarande, jag har framtiden framför mig. Bara för att det kommer en skada nu är det inte slut här, liksom. Det gäller att bita i det sura äpplet och komma tillbaka starkare. Jag har ju sagt att jag vill ta nästa steg, men blir det inte nu så kanske det blir i vinter. Vi får ta det som det kommer.
Ur Smålandsposten den 24 juni 2015.