Och en omvärld som fascinerat följer fajten. Som försöker förstå, och förutspå hur det går när USA masar sig till val den 6 november.
Det skulle just till att börja. Många trodde att det redan var över.
Inför den första presidentkandidatsdebatten mellan Barack Obama och Mitt Romney var opinionsundersökningarna eniga. Fördel Demokraterna. Nackdelen? Att det fortfarande var över en månad till valet.
I ett avsnitt av tv-serien Vita Huset pressas en presidentkandidat på efterkälken.
– Om valet hade hållits i dag …, börjar reportern.
– Då hade folk blivit förvånade, för det brukar hållas på valdagen, avbryter Matt Santos (som förstås vänder opinionen till slut).
Verklighetens Santos blev den förste minoritetskandidaten att vinna ett presidentval 2008. Barack Obama gjorde det lätt. Med entusiasm, vältalighet och vaga löften om förändring. Redan 1985 konstaterade New York-guvernören Mario Cuomo: “Vi kampanjar med poesi, men tvingas regera med prosa“. Och beskrivningarna av Obamas 45 månader vid makten gick isär. Yes, han hade kunnat driva igenom sin breda sjukförsäkringsreform. Irakkriget hade avslutats. Usama bin Ladin var död. Men den amerikanska ekonomin hade stundtals verkat vara på väg att möta samma öde som al-Qaida-ledaren. Mycket, mycket återstod att göra. USA verkade bli allt mer polariserat politiskt. Skulle 51-åringen från Hawaii få en andra chans?
Till höger om honom – både i politiken och på debattscenen i Denver – stod Mitt Romney. Ex-guvernören i Massachusetts hade varit med även 2008. Då åkte han i primärvalen. Nu hade han krånglat sig ända hit, på den hinderbana som en amerikansk nomineringsprocess utgör. Under våren och sommaren hade han girat högerut. Under hösten var Romney tvungen att hitta tillbaka in mot mitten. Varje felsteg kunde bli förödande. På en insamlingsmiddag hade han pratat om hur hopplösa 47 procent av befolkningen var. Utrikespolitikanalytikern Johan Bergenäs konstaterade: “Romney satte inte bara foten i halsen, utan hela lårbenshalsen“. Nu väntade den viktigaste kvällen i 65-åringens politiska liv.
Och han överlevde. 67 miljoner tv-tittande amerikaner såg det. Världen såg det. Växjö såg det. Vi valentusiaster såg en omständlig – ofokuserad? – Obama. Utmanaren gick på knock. Höll tillbaka om skattesänkningarna, lovade jobb åt medelklassen. Presidenten verkade nästan komma av sig i slutpläderingens sista mening. Sedan var det över. Sedan hade det börjat.
• • •
För några år sedan var Magnus Hagevi på väg till en valvaka i Gainesville, Florida. I taxin frågade han chauffören om denne röstat. “No” blev det mumlande svaret. När statsvetaren från Linnéuniversitetet fortsatte med frågorna visade det sig att den åldrande mannen gjort sig skyldig till något slags brott under 1960-talet. Därför var han för alltid framtid fråntagen sin rösträtt i Florida (liknande, mindre strikta röstlagar finns i många andra delstater). När Magnus Hagevi kom till valvakan berättade han historien. Kollegorna reagerade förfärat.
– Vilket taxibolag var det? Det ska jag aldrig åka med igen!
USA är annorlunda. Jämfört med Sverige, jämfört med Europa, jämfört med alla andra länder. På gott eller på ont, meningarna går isär. Men definitivt annorlunda. I grunden, från början. Eftersom det politiska systemet är väldigt annorlunda uppbyggt.
USA består till exempel av 50, relativt självständiga delstater. Senaten och representanthuset (som kan bli extremt motsträviga vid “fel” majoriteter) begränsar också presidentens makt.
– När man pratar om presidenten som världens mäktigaste man är det i världen. Mycket mindre i USA, säger Magnus Hagevi.
I presidentvalet har varje delstat ett visst antal röster, baserat på folkmängden. I 48 stater tar vinnaren hem samtliga de så kallade elektorsrösterna. Därför läggs nästan all vikt vid de stora stater där opinionen är jämn, “swing states“. Som Florida, Pennsylvania och den kanske viktigaste av dem alla – Ohio. Kandidaten som vunnit där har också blivit slutsegrare i de tolv senaste presidentvalen.
50 stater – men amerikansk politik består (nästan) bara av två partier.
– Det beror på valsystemet – och en massa andra saker, säger Magnus Hagevi.
– Tvåpartisystemet är mer eller mindre lagstiftat. När du registrerar dig som väljare gör du det som republikan, demokrat eller oberoende.
En förklaringsteori är att USA aldrig lämnade systemet med så kallade kaderpartier.
– Innan masspolitiken slog igenom tävlade enskilda kandidater i valen. Väl i parlamentet anslöt man sig till ett kaderparti, för att få en utskottsplats. I Sverige började Moderaterna så, liksom De konservativa i Storbritannien. När massdemokratin kom bildades partierna utanför parlamentet, för att mobilisera väljare som inte hade politiska rättigheter, för att de skulle få en plats i parlamentet. Men i USA blev det inte så, utan två borgerliga partier blev kvar.
• • •
Världen ser spänt på. Medan USA väljer.
Nancy Latif röstade i sitt första presidentval 1968. Men har inte slutat att lära sig. Den här terminen har hon lämnat Central Connecticut State University, för Linnéuniversitetet. Hon beskriver sig själv som ganska konservativ, men också som en fredsaktivist. Tidigare har hon engagerat sig i demokratiska kampanjer. Inte den här gången.
– Jag känner att jag kommer att rösta på den minst dålige. 2008 röstade jag på Obama, och som många andra har jag blivit väldigt besviken på hans handlingar som president. De matchar inte hans ord under valkampanjen. Han har fortsatt krigen, och mycket av de ekonomiska problemen beror på dem. Jag förstår att politik är svårt, jag är inte ute efter mirakel. Men jag skulle vilja se någon rörelse framåt.
Trots det har Nancy redan röstat på Obama.
– Jag var tvungen. Hans sociala program går ändå i rätt riktning. Mr Romney … det skulle inte fungera.
Paul Buckner och Suzanne Craig ska välja president för första gången. Det är inte lätt.
– När det gäller miljön, gay-rättigheter och utrikespolitik har jag starka åsikter. Antagligen röstar jag på Obama, eller på en kandidat från ett tredje parti. Jag gillar en del som Libertarianernas Gary Johnson säger, men inte annat. Jag är inte riktigt säker på vem Det gröna partiets kandidat är. Självklart har en tredjepartiskandidat ingen chans att vinna, men tar de tillräckligt med röster kanske de stora partierna måste ändra sina plattformar till nästa gång, säger Paul, arkeologistudent från Colorado.
Suzanne, matematikstudent från Kalifornien, säger:
– Just nu lutar jag åt president Obama. När han presenterar sina planer går han in på detaljer, medan Romney är väldigt vag. Både i den första debatten och på sin hemsida. Jag vill veta vad jag får.
Kimberly Swisher har en examen i internationella studier, och läser vidare i Växjö.
– Uppfattningarna om USA har sakta ändrats de senaste fyra åren. När jag pratar med andra nationaliteter inser jag vilket viktigt ansikte utåt vår president är, och att det direkt påverkar hur vi amerikaner uppfattas.
• • •
Det amerikanska valdeltagandet är traditionellt lågt. Visserligen har andelen röstande ökat i de fyra senaste presidentvalen, till 57 procent 2008. Men i Storbritannien röstade 65 procent i parlamentsvalet 2010, i Tyskland 71 procent 2009 och i Sverige gick 85 procent av de röstberättigade till urnorna 2010.
Åter nämns valsystemet – att utgången är given i många delstater – som en faktor.
– Om du ligger nära gränsen för att inte ha råd med mat, hyra och dagis kan det också vara lite jobbigt att ta en dag till att stå i kö, för att rösta. Speciellt när du känner att inget av partierna för din talan, säger Johan Bergenäs – uppvuxen i Växjö, i dag utrikespolitisk analytiker vid Stimson center i Washington DC.
Så varför måste valet ligga på en tisdag?
– Många vill att det ska vara lite svårt att rösta. Att det inte ska vara kreti och pleti, som inte kan någonting om politik, utan de engagerade. Naturligtvis tycker inte alla så, säger Magnus Hagevi.
Och samtidigt: Det finns ett väldigt politiskt intresse i USA. Folk är inte alls blyga att tala för, eller bokstavligen skylta med, sin ståndpunkt. Mängder av människor engagerar sig på något sätt i kampanjerna.
– Det finns en volontärskultur, som vi kanske har svårt att förstå. Man arbetar frivilligt i kyrkan och skolan. Det är en skillnad mellan USA och Europa. Vi har vårt föreningsliv och de har sitt engagemang. Jag ska inte förminska det – de flesta har ett brinnande intresse – men det finns andra motivationsfaktorer också. Att engagera sig i en politisk kampanj kan vara en väldigt bra CV-byggare. Många tänker ”om min kandidat vinner finns det möjlighet till jobb”, säger Johan Bergenäs.
• • •
Det är inte bara utbytesstudenter som lämnar USA för Kronoberg. Makarna Ronald och Lynette Bybee har precis anlänt från Orem, Utah. De är här som missionärer för Mormonkyrkan, eller Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. 1968 missionerade Ronald i Frankrike, samtidigt som en 20-årig Mitt Romney.
– Han är en bra man. En genuin man. Jag vet att han är väldigt klok, och väl skolad i ekonomi.
Att en mormon nu kan bli president har gett kyrkan stor uppmärksamhet. Samtidigt är de noga med att påpeka att man skiljer på religion och politik.
– Det har pratats mycket om det här, kallats ”The mormon moment”. Vi skulle bli överlyckliga om folk bättre förstod hur vi lever våra liv. Men jag tror inte att valet har någon stor betydelse för kyrkan. Mitt Romney skulle inte blanda in religionen i sitt arbete.
Bybees är övertygade republikaner.
– Hälsovården är en stor fråga den här gången – ska man belasta statsskulden ännu mer för att betala för den? Med 23 miljoner arbetslösa amerikaner blir förstås ekonomin en viktig fråga också.
Även de nio barnen röstar republikanskt. Undantaget vid familjemiddagarna är en svärson, som väljer Demokraterna.
– Vi har bra diskussioner, vi 20 mot honom. Han är väldigt stark!
• • •
USA väljer. Medan världen spänt ser på. Frågar sig hur valet kommer att påverka just deras land, deras bransch. Hubert Fromlet, gästprofessor i internationell ekonomi vid Linnéuniversitetet, tror dock inte att valet får några större konsekvenser.
– Det krävs ganska radikala förändringar av USA:s ekonomi. De förändringarna kan jag inte upptäcka hos någon av de här kandidaterna. Det är lite skatter hit och dit, vilka som ska gynnas lite mer och lite mindre. Det finns ingen långsiktighet i det, man är ganska strategilös. Det skulle behöva göras något. Och göras ganska mycket. Men dit har man inte kommit.
– De svaga punkterna är budgetunderskottet och statsskulden, som är helt oförsvarbar. Bruttonationalprodukten är på Spaniens nivå, ungefär. Det som räddar amerikanerna hela tiden är att kineserna köper deras statsobligationer, och att man skuldsätter sig i dollar. Då blir valutan lite av ett fribrev.
Johan Bergenäs tror inte att Obama ger sig på några nya, stora reformer. Däremot kan en Romney-seger leda till förändringar.
– Problemet är att vi inte riktigt vet vem han är. Som guvernör i Massachusetts förde han fram väldigt liberala reformer. Det blir väl en viss dragning åt höger i skattepolitiken, och antagligen en mer hökaktig utrikespolitik. Till exempel tuffare tag mot Iran.
Tomas Eneroth, socialdemokratisk riksdagsledamot från Kosta, följde Demokraternas partikonvent på plats i Charlotte, North Carolina. Tyckte att det var ”inspirerande, men också förskräckande”. Han hoppas på en lugnare ton i amerikansk politik. Och på en Obama-seger.
– Han har ju en agenda för att sätta USA:s ekonomi på fötter. Dessutom har han lyckats hålla protektionismen borta, annars har det funnits sådana inslag hos vissa Demokrater. För Sverige, och för världsekonomin, har det varit oerhört viktigt. Jag tycker att Obama har varit lyckosam, med tanke på den ekonomiska kris som USA befunnit sig i, säger Tomas Eneroth.
Hans kronobergske riksdagskollega Johan Hultberg (M) håller inte med.
– Obama-administrationen har misslyckats med det mesta man föresatte sig. Statsskulden har fortsatt att skena, de gigantiska stimulanser man sjösatt har gett väldigt små resultat. Å andra sidan har vi nu en republikansk kandidat som går till val på väldigt, väldigt stora skattesänkningar för den rikaste delen av befolkningen. Det känns inte som att någon kandidat har svaren på hur budgeten ska balanseras.
Däremot är båda överens om att amerikanernas förmåga att mobilisera valarbetare är avundsvärd.
– Partierna här har mycket att vinna, på att lära sig mer om gräsrotsarbetet man är så oerhört skicklig på i USA. I Sverige lever vi fortfarande kvar i att man ska vara medlem i ett parti. I USA är tröskeln till engagemanget mycket lägre, säger Johan Hultberg.
– Många här är engagerade i politiska frågor, men partierna förmår inte ta vara på det engagemanget fullt ut. Jag tror att alla partier arbetar intensivt med detta, säger Tomas Eneroth.
• • •
– Det finns ju ett särskilt förhållande mellan Kronoberg och Minnesota. Och det finns många ”svenska” drag i hur man röstar här. Vi har alltid varit socialt medvetna och progressiva. Men precis som smålänningarna är vi också väldigt självständiga. Om Demokraterna förväntar sig att vinna lätt lär de få en spark.
T Michael Davis kom till Sverige 1983, för att besöka släktingar. Han återvände några år senare, för att läsa svenska och statsvetenskap på dåvarande Växjö högskola. I dag arbetar han som advokat i St Paul, Minnesota. Politiskt säger han sig vara oberoende. Men inte obekymrad.
– Jag har varit runt politiken och politikerna mycket. Redan för fyra år sedan tyckte jag att det började bli mer partiskt. Nu är det ännu värre. Befolkningen går åt två olika håll. Då händer ingenting i Washington.
Inte minst sjukförsäkringsfrågan splittrar USA.
– Massor av folk har ingen försäkring. För mig personligen är det en viktig fråga, men konstigt nog har många amerikaner svårt att prioritera den. Man inser inte att det skulle kunna vara annorlunda.
Från flera håll hävdas det att USA:s roll i världen är på väg att förändras. Har krigen i Irak och Afghanistan och den ekonomiska krisen även ändrat självbilden?
– Jag tror att folk är förvirrade över vad USA:s roll är, och vad den ska vara. Men genomsnittsamerikanen är stolt på ett innerligt sätt. Det spelar ingen roll vad som händer i världen, vi tror fortfarande att vi kan hantera problemen som uppstår, säger T Michael Davis.
• • •
En kväll i New York kommer Barack Obama in i matchen igen. I den andra debatten är han betydligt aggressivare. Handskarna är av.
Förra veckan kom de senaste arbetslöshetssiffrorna. 7,8 procent. Lägst på nästan fyra år. Kanske ännu viktigare för Obama än opinionsundersökningarna, som ger blandade bilder. Fortfarande leder presidenten i de flesta svängstater. Ohio? Två procents demokratiskt försprång, enligt electoral-vote.com:s sammanställning av sju olika undersökningar.
Mycket poesi återstår. Det är 17 dagar till valtisdagen, ännu har de miljonstinna, maniska kampanjmaskinerierna långt att rulla. Den sista debatten hålls natten till tisdag svensk tid, och ska framför allt handla om utrikespolitik.
De flesta som intervjuats i den här texten tippar att Barack Obama vinner den 6 november (men inte makarna Bybee). Det ska mycket till för att en sittande president inte väljs om. Statsvetaren Magnus Hagevi tror att debatterna och tv-reklamen avgör.
– Man ska aldrig sia om framtiden. Men Obama vinner.
Ur Smålandsposten den 20 oktober 2012.