Skanåker flyger igen

Alvesta, 1 maj 2012.
Som pojke brukade han titta upp mot fåglarna i skyn och tänka:
– Vad skönt det skulle vara att kunna flyga.
Den här eftermiddagen är det däremot fåglarna som försöker sätta käppar i hjulen för Ragnar Skan­åkers flygande. Eller snarare pinnar i motorn.
På ett litet privat flygfält utanför Alvesta har vi rullat ut hans senaste projekt ur den lilla hangaren. Ett brittiskt spaningsplan från andra världskriget. Tillståndspappren har äntligen kommit, nu väntar Ragnar Skanåker och kompisen Anders Magnusson bara på att gräset på start- och landningsbanan ska torka tillräckligt. De har konstaterat att det inte går att lyfta den här dagen heller, men vill ändå testa motorn. Där en fågel visar sig ha byggt bo.
– Den har ju inte lagt ägg i alla fall, säger Ragnar Skanåker.
När var egentligen Royal Air Force-planet i luften senast?
– 1977.

Det är inte så illa som det låter, planet är renoverat i flera omgångar. Senast sedan Ragnar Skanåker köpte det för några år sedan. Han har förresten kommit över en båt också. Den står i Landskrona.
– Jag seglade bara över den till Danmark en gång, och köpte öl. Sedan upptäckte jag att sjön inte var något för mig.
Han trivs bättre i luften. När motorn är rensad och bensinen påfylld krånglar sig 77-åringen upp i förarsätet. Motorn visar sig funka alldeles utmärkt. Propellern smattrar i gång. Planet låter som en andra världskriget-film. Låter väldigt, väldigt mycket.
Å andra sidan brukar Ragnar Skanåker höras. Och just när han ändå börjat försvinna lite från rampljuset dyker han upp igen. Som ett brev på posten. Kanske med ett sådant.
Den 10 maj släpps Ragnar Skan­åker-frimärket. För att uppmärksamma 100-årsjubileet av Stockholms-OS anordnade Radiosporten i fjol en nätomröstning. Ett manligt och ett kvinnligt motiv skulle väljas ut bland Sveriges sommarolympiska guldmedaljörer sedan 1964. Ragnar Skanåker och Carolina Klüft vann.
– Jag är hedrad. Men det är inte så konstigt. Jag har fyra OS-medaljer och sju olympiska spel. Det är ingen annan som kommer i närheten.
Skönt att folk kommer ihåg dig?
– Jag har sett till att de har gjort det, svarar Ragnar Skanåker.
Som faktiskt kan landa i London i sommar.

• • •

München, 27 augusti 1972.
Från Västtyskland till Växjö tittar folk förbryllat på varandra. Vem är egentligen den här Skanåker?
I sin OS-bok Katedralen i München berättar Per-Olof Enqvist om den utsände journalisten som vill fly alla svenska medaljchanser redan den första tävlingsdagen. Han åker till skyttebanan. Bara för att hitta en oväntad vinnare i 50 meter fripistol.
Skyttefolket vet förstås redan vem 38-åringen från Munka-Ljungby är. För den stora massan är Ragnar Skanåker däremot helt okänd. Till den här sensommarsöndagen.
Ragnar Skanåker föddes som Ragnar Eriksson i Stora Skedvi, i södra Dalarna, 1934. Föräldrarna var lantbrukare, så småningom tog systern över gården. Ragnar Skanåker ville vidare. Efter realskolan klarade han de många gallringarna till Flygvapnets utbildning.
– Av de 60 som kom in skulle sedan 30 bort på skolan. Det var ändå sex, sju för många – för de räknade med att 25 procent skulle slå ihjäl sig. Men det visste vi inte då.
Han hamnade i uppvisnings­gruppen i Ängelholm. Efter ett halvår hade han tröttnat på riskerna.
– Vi hade en uppvisningsgrupp i Göteborg också, där alla fyra slog ihjäl sig.
Under flygturerna över nordvästra­ Skåne hade Ragnar Skanåker där­emot sett nya vägbyggen. Han kom fram till att Munka-Ljungby vore en bra plats för en bensinmack, och skrev ett 30-årskontrakt med Esso 1959. Affärerna gick trögt i början. Medan gamla kompisar ”tjänade pengar som gräs” i FN-tjänst, i det nyligen självständiga Kongo. Ragnar Skanåker åkte också till Afrika.
– Men det var inte så bra, för samma natt som jag kom ner bröt kriget ut. Sedan var det inte roligt längre.
Han vill helst inte prata om tiden där.
– Det som hände där nere … Det var ingen som trodde på en, att det kunde hända sådana saker. Det är så lätt att man blir misstrodd, att folk tror att man är en lögnare och fantiserar.
– Vi flög sårade, administratörer, mat, gjorde spaningsuppdrag – vi gjorde en massa skitjobb helt enkelt. När jag började hade vi tio flygplan, när jag åkte därifrån tror jag att det var två eller tre som inte var sönderskjutna.
Var du själv illa ute någon gång?
– Många gånger, men jobbet skulle göras. Har man tagit fan i båten får man ro den i land.

Samma sak med macken. När han återvände till Skåne hade kompanjonen hoppat av. Ragnar Skanåker säger att han brukade jobba 80 timmar i veckan. 1966 började han träna pistolskytte, som han lärt sig i Flygvapnet. Efter ett år var han i lands­laget. Talang?
– Talang och talang … Talang för hårt arbete. Sedan upptäckte jag att för att bli rättvist behandlad i landslaget måste du vara bäst. Annars får du bära trunken åt de andra.
Torsten Ullman, guldmedaljören från Berlin 1936, slutade i samma veva. Ragnar Skanåker började skjuta in sig. Några NM-segrar, en tiondeplats på VM 1970 – och så OS -72.
– Det var kanske mitt lättaste olympiska spel, därför att jag fick vara i fred. Att få ladda upp är oerhört viktigt i skytte. Du måste ha ro i skallen: räkningarna måste vara betalda, barnen måste ha mat hemma, du får inte ha någonting som oroar dig.
Väl i finalen var han ändå spänd. Den första serien gav 98 poäng. Klar ledning. När han skulle börja skjuta den andra serien var något fel. Han insåg att han glömt ta på sig glas­ögonen.
– Sedan gick det skitbra.
Seger med fem poäng. Olympiskt rekord. Det allra första guldet i München-OS.
– Sedan bröt kaoset ut.
P-O Enqvist var inte ensam om att häpna när den oväntade guld­medaljören började prata politik på presskonferensen.
– Jag är ju borgare i själ och hjärta. Folkpartiet hade en slogan på den tiden, ”det ska löna sig att arbeta”. Så det sa jag. Det blev ett jävla liv på alla som var på den andra sidan. Idrottsmännen skulle inte lägga sig i saker och ting. Men jag har alltid sagt vad jag tycker.
Hur var det att stå överst på en olympisk prispall?
– Som idrottsman kan du inte tänka dig något bättre. Men strålkastarna slocknar efter en vecka, sedan får du klara dig själv igen.

Det gick bra. Han kunde ”pensionera” sig vid 45, för att satsa helt på skyttet. Trots att han själv aldrig sett något behov av tränare eller tränarkurser tog han över det svenska landslaget. Han coachade runt om i världen, från Australien till Bangladesh till Colorado till Trinidad och Tobago. Han fortsatte att plocka hem egna medaljer. Och att sticka ut.
– Jag upptäckte att försäljningen på bensinstationen steg om jag syntes i pressen med jämna mellanrum. Det var en av motivationerna till att fortsätta skjuta, och skjuta bra. Då behövde du inte annonsera.
Häftigast reaktioner väckte hans Sydafrikaresor under apartheid- och sanktionsåren. Den första 1973.
– Det var ju en fantastisk resa, som jag blev bjuden på. Sedan tyckte jag att det var roligt att reta regeringen Palme. Jag sa: ”Vad är det för skillnad på att förtrycka en svart man och en vit man? Varför skickas vi alltid till Sovjet och Östtyskland, där förtrycket är ännu värre?”
Men situationen i Sydafrika var väl ändå extrem?
– Nä, det var just det den inte var. Det är helt omöjligt att förtrycka en svart kille där nere, han går bara därifrån. Och Sydafrika är så fantastiskt rikt. Helt sagolikt.
Han ångrar sig inte.
– Det var bra för affärerna.

• • •

Barcelona, 26 juli 1992.
58-årige Ragnar Skanåker står lugnt med handen i fickan och väntar på resultatet av första rundan. En tia.
50 meter fripistol-finalen fortsätter att vara jämn. Det blir ett långt uppehåll efter att den frustrerade bulgaren Tanju Kirjakov slagit sönder sin pistol. När Ragnar Skan­åker har skjutit sitt sista skott konstaterar han att han leder. Bara den 16-årige vitryssen Konstantin Lukasjik är kvar. Han darrar. Kraftigt. ”Herre Jesus, nu har jag guldet” tänker svensken. Med en sekund kvar på klockan kommer skottet. En nia. Lukasjik vinner med en poäng. Även kinesen Wang Yifu passerar, efter en bättre final. Men Ragnar Skanåker tar sin fjärde olympiska medalj.
Efter Barcelona-bronset satsade Ragnar Skanåker vidare mot ett sjunde,­ historiskt OS. Bara sju idrottare har gjort fler. Det är delat rekord för svenska olympier (med fäktaren Kerstin Palm) och alla skyttar (med belgaren François Lafortune Junior).
Väl i Atlanta 1996 blev det bara en 25:e-plats.
– Jag var ju nygift. Jag hade annat i skallen.
Ragnar Skanåker hade träffat Anna, flyttat till Växjö, blivit pappa igen. Han la ner skyttet, bara för att återuppta satsningen säsongen före OS 2004. Internationella skytte­förbundet bjöd in honom till Aten.
– Inte bara för att jag var kvalificerad, utan även för att det skulle vara bra reklam. För att visa att du kunde komma till OS även när du hade fyllt 70 år. Men det fattade inte svenskarna.
Sveriges olympiska kommitté gjorde tummen ned för en förbannad Ragnar Skanåker. En tagg som sitter i?
– Nej, det rörde mig inte i ryggen. I stället för att stå på skyttebanan sex timmar varje dag kunde jag ägna mig åt roligare saker.

Just nu försöker han skriva självbiografin färdig. Åtta olympiska spel – nästan ska den heta. Han och Anna har gått skilda vägar för andra gången, men umgås fortfarande. Ragnar Skanåker har flyttat tillbaka till Munka-Ljungby. ”Guldmedal­jören bor i en barack” skrev en kvälls­tidning i fjol.
– Det är min äldsta dotter som kallar det en barack, hon vill att jag ska köpa ett hus. Jag har det mesta där, men det är bara 50 kvadratmeter. Det gillar hon inte.
Bensinstationen är utarrenderad (”jag sköter fastigheten, när något går sönder skriker de på mig”). Han är ordförande i Sveriges vapen­ägares förbund (”viktigaste frågan är att hjälpa skyttar som råkat illa ut med vapenlicensen”). För några veckor sedan blev han svensk lagmästare i skytte (”i dag skjuter jag när jag vill koppla av, det är som yoga”). Han klarar de årliga läkarundersökningarna (”prima värden”). Han skämtar om sitt minne när han glömt lösenordet till det holländska skytteförbundets hemsida. Men oron finns där.
– Jag tycker inte om att bli gammal. Jag har så mycket att göra, jag börjar känna hetsen att bli färdig med det jag ska göra.
Är det något som är viktigare än allt det andra?
– Nä (suck). Man är ju nyfiken på hur den nya kullen ska klara sig. De är ju i den åldern, det är en mycket intressant tid.
Du blev pappa igen i 60-årsåldern – var det annorlunda jämfört med dina två första barn?
– När den första kullen kom körde man tanten till BB, sedan låstes dörren. Nu fick man ju vara med och se barnen födas. Det var större än att stå på prispallen, större än att hämta guldmedaljen. Det var helt otroligt.
– Annars är det som vanligt.

Så kommer vi in på politiken igen.
– Jag tror att det blir problem när de (yngsta barnen) slutar skolan, när de ska ut i arbetslivet om några år. Varje pappa borde vara orolig för hur det ska bli.
Var står du politiskt?
– Inte till vänster om Moderaterna eller Kristdemokraterna, det kan jag säga dig. Men det är inget parti som tilltalar mig i dag.
Varför inte?
– Jag tycker att brottslingar ska sitta inne. Att de ska jobba av det de har förstört. Det var hundratals stölder bland lantbrukarna i Småland förra året. Hur länge ska det få hålla på? Och vi vet ju vilka som gör dem. Jag tycker att folk ska få veta saker, den korrekta brottsstatistiken. Om man har gjort ett brott, upp med nummer och namn i tidningen. Förr gjorde man offentlighet av det, nu tystas det ned.
– Jag vill att man ska tala sant. Det kan man göra i sossepartiet också. Man ska inte utnyttja samhället. Det som behöver hjälp ska få hjälp. Det är mycket enkelt tycker jag.

• • •

London, 28 juli 2012.
Vi vet redan att det inte blir några svenska pistolskyttar i OS-finalerna vid The Royal Artillery Baracks. Ragnar Skanåker sågar sportskytteförbundets pistolsektion så fort han får chansen. För att det inte satsas hårdare.
– Man kan lugnt säga att det blev ett tomrum efter Ragnar. Men det är härligt att han fortfarande är kritisk på ett vederhäftigt sätt, säger pistolsektionens nye ordförande Lars Palmgren.
Och det kan faktiskt bli lite svenskt på OS. Genom Ragnar Skanåker. Sedan två år coachar han den 27-årige islänningen Ásgeir Sigurgeirsson.
– Han var en poäng från att kvala in. Om han får ett wild card får jag åka med som tränare. Vi får se. Det är spännande, säger Ragnar Skan­åker.
– Numera sker mycket av träningen via korrespondens. Det är mest mental uppbyggnad. Eftersom Ásgeir skjuter bättre än jag nu kan jag inte lägga mig i skjutningen så mycket.

Ásgeir Sigurgeirsson trivs med upplägget.
– Ragnar är en unik man, som har uppnått saker som få – om någon – kan matcha. Det är väldigt bra att ha en sådan man i sin hörna. Han har lärt mig hur viktig mentaliteten är. Det är hans största styrka. Han har hjälpt mig inse att om du vill bli en idrottare i världsklass är det en livsstil. Du måste planera och vara disciplinerad.
Trots att adepten ”bara” är 55:a på världsrankingen för 10 meter luft­pistol hoppas Ragnar Skanåker.
– En bra dag kan han bli bland de fyra, fem bästa i London. Om han kan hålla nerverna i styr. Ásgeir har en fantastisk talang. Det vill säga: han är arbetsam.
Du har sagt tidigare att det krävs sex timmars träning, fem dagar i veckan, för att nå världstoppen?
– Jag läste ett reportage om världens bästa skytt, en ukrainska. Hon tränar sex timmar om dagen. Det finns säkert andra som skulle kunna bli lika bra om de tränade så mycket, men de orkar inte.
– Vi kan mycket väl göra det i Sverige, men då krävs det att man stiger upp på morgnarna. Dygnet har 24 timmar, börjar du vid fem och slutar vid tio hinner du med en väldig massa.
Så att vara morgonpigg är hemlig­heten?
– Javisst.

Ur Smålandsposten den 5 maj 2012.