Medan arkiven anstränger sig för att locka besökare – för att befolkningen ens ska känna till deras existens – bankar släktforskarna redan på porten. De kommer analogt, de hittar dit digitalt. Deras fascination för den förflutna vardagen är en viktig del av arkivens nutid. Men hur bemöts de entusiastiska amatörerna av den professionella arkivsektorn? Och kan släktforskarna visa fler vägen in i arkiven?
Den tidigare journalisten, numera mastersstudenten i arkivvetenskap, Per Nguyen-Johansson funderar över svaren.
1. REDAKTIONEN–ARKIVET
En gång, i ett annat liv, arbetade jag som “specialreporter” på en lokaltidning. Vi var redaktionens lyxlirare, med uppdraget att skriva långt (i alla fall med dagstidningsmått mätt) och fördjupande om något aktuellt ämne, under vinjetten Inblick
Ganska ofta hände det att kollegor från andra avdelningar släntrade förbi med funderingar och tips.
– Kan inte ni som har tid skriva något ordentligt om…
Vindkraften. Vargarna. Och så vidare. En dag kom en kollega och tyckte att vi borde fördjupa oss i släktforskning. Programmet Vem tror du att du är? gick på Sveriges Television, och kollegans intryck var att kändisarnas släkthistorier fått många vanliga dödliga att efterforska sina rötter. Jag tyckte det lät intressant, men hade fullt upp med något annat.
Ändå började jag försiktigt surfa runt lite samma kväll. Tog ett provabonnemang på ancestry.com. Det var förrädiskt, det gick så lätt att namnsöka på far- och morföräldrarna. Sedan kunde jag leta upp deras föräldrar. Sedan fick du själv börja leta i böckerna. Sedan var jag fast.
Mitt släktträd på Ancestry innehåller idag 541 personer. Det är många år sedan jag fyllde på. Annat kom trots allt emellan till slut. Jobb, barn, studier. När jag nu studerar arkivvetenskap funderar jag på om det ändå var där det började. Var släktforskningen vägen in i arkiven?
2. UT I STRÅLKASTARLJUSET!
“Arkiven är inte mycket kända. Uppmärksamheten vänds inte ofta mot dem. Strålkastarljusen faller inte på dem.”
Citatet härstammar från den blivande riksarkivarien (2016–26) Karin Åström Iko. Som samtidigt fann en stor paradox i okändheten, för “ofantligt stora delar av vårt vetande stammar direkt eller indirekt från arkiven” (Åström Iko 2003, s. 18).
Det är bara att gå till sig själv, i det där tidigare icke-arkivarie-livet. När jag arbetade som journalist – på både lokal- och rikstidning – var arkiven helt osynliga för oss, outforskad mark. Det var först när jag (som frilans, på eget bevåg) började skriva mer om historia som jag upptäckte arkivens guldgruvor. Eller är de (metaforiska) kolgruvor, som kräver hårt arbete och mycken damminandning?
Jag hade fortfarande liten aning om skillnaden mellan offentliga och enskilda arkiv, om vad som egentligen fanns och var detta i så fall huserades. När jag tänker tillbaka så jo, det var släktforskningen som inspirationen kom ifrån. Den gläntade på dörren till det närmast unika svenska arkivväsendet (Hagström & Ketola 2018, s. 7).
Ofta i svensk förvaltningshistoria börjar berättelsen med Gustav Vasa, och tar på allvar fart med Axel Oxenstierna. Så även arkivens historia. Under stormaktsåren ökade den svenska pappersfloran dramatiskt, in- och utgående korrespondens från olika väderstreck. Arkiven byggdes upp, men förblev slutna. De öppnades inte förrän i Franska revolutionens svallvågor, när tanken på arkiven som medborgarnas egendom växte fram (Åström Iko 2003, s. 23–24). Sverige fick offentlighetsprincip, rätt att ta del av allmänna handlingar. Men det krävde ju också att folket kände till arkivens existens
Länge tycks arkiven ha varit ganska nöjda med anonymiteten, med att vara långt ifrån inkluderande, “förbehållna samhällets maktägande och akademiska toppskikt” (Grut 2016, s. 75). Eva Tegnhed, arkivchef vid Föreningsarkivet i Jämtlands län, är inne på samma linje – arkiven fokuserade traditionellt på att vara forskarna behjälpliga. Allmänheten, med sina diffusa frågeställningar och svårtolkade önskemål, prioriterades inte (2018, s. 148).
Under det nyrevolutionära 1960- och 70-talen väcktes krav på en demokratisering av kulturarvet. Intresset för den “lilla” historien växte. Antalet arkivbesökare ökade. I sin text från 2016 varnar emellertid historikern Sara Grut att det ännu krävs fortsatt engagemang “om arkiven ska förbli relevanta i det tjugoförsta århundradet” (s. 76).
Och många är engagerade. I mitten av 1990-talet utvecklades den svenska arkivpedagogiken: I Östersund delades arkivväskor, innehållandes (kopior av) dokument från arkiven, ut till mellanstadieelever.
I Värmland kunde högstadielärare använda ihopplockade arkivdossierer i undervisningen. Metoder som idag är etablerade landet runt. Numera används även liknande arbetssätt riktade mot äldre (Skånes Arkivförbund 2009, s. 10–11, 42).
Men skolklasserna, pensionärerna och akademin i all ära. Det behövs mer. Fler måste lockas att “frivilligt” hitta till arkiven.
3. FÄNGELSEKUND > KUNG
Efter något år skrev jag faktiskt en utförlig artikel om släktforskningsboomen (Nguyen-Johansson 2013). Jag intervjuade en 35-årig amatörforskare, som fastnat trots att han precis hade fått sitt tredje barn och var mitt uppe i en husrenovering. Eller snarare på grund av detta – han behövde en avkopplingsventil. Nu satt han med 1193 namn i släktträdet på laptopen. Dåtidens stora kommersiella digitala aktörer – Ancestry och Arkiv Digital – intygade att antalet abonnemang ökade, utan att vilja kommunicera några siffror, och att även yngre köpte in sig. Men jag träffade också släktforskningens traditionella bas, pensionärerna som inledde förfäderssökningen på PRO:s studiecirkel. En kvinna hade precis funnit en anmoder som dömts till spinnhus.
Vidare pratade jag med Malin Lennartsson. Historiker vid Linnéuniversitet – och släktforskare i det privata. Hon anade nya trender i synen på dåtiden:
– Förr hoppades folk att de var släkt med Gustav Vasa. Det kanske man hoppas idag också, men även om ens rötter är oglamorösa inser man värdet i dem. Man inser att vi alla gör historien tillsammans.
Liksom arkivkunskapen växte släktforskningen i popularitet under gör-det-själv-70-talet. Amerikanska studier finner flera parallella anledningar
– den ökade rotlösheten, USA:s 200-årsfirandet och tv-serien/romanen Rötter (Roued & Klareld 2025, s. 249).
I Sverige hade vi det väl förspänt. 1948–63 mikrofilmade mormonerna de svenska kyrkböckerna (Burell & Sjögren 2018, s. 351), vilket underlättade enormt för släktforskarna. Trots sin dammiga framtoning var faktiskt de nordiska arkiven sedan tidiga på digitaliseringståget, redan på 00-talet gick det att ta del av Demografisk Databas Södra Sverige på distans (Jensen 2016, s. 177). De miljoner sidorna i Riksarkivets kyrkböcker fotograferades också av privata entusiaster och entreprenörer med tidiga digitalkameror, och la grund till dagens kommersiella online-utbud (Wester 2017). Historien säljer.
Historiografen Keith Jenkins hävdar dock att historien och det förflutna är olika ting. Det förflutna är borta, kan aldrig återskapas. Men historien – och historikerna – försöker så gott de kan, genom att frammana bilder av det förflutna. Pedagogen Henry Egidius säger å sin sida att det gamla industrisamhället är passé – idag lever vi ett kunskaps/informations-dito. I stället för att slita för brödfödan vid löpande band förväntas befolkningen numera ständigt fylla på i sin kunskapsbank, besitta förmågan till livslångt lärande och veta var den nya kunskapen står att finna (Skånes Arkivförbund 2009, s. 16–17).
Arkiven och släktforskningen passar perfekt in i deras tankegångar. Den handlar oftast om att skapa sig en bild av det förflutna, om att ana vardagen för den stora massan. Släktforskaren blir aldrig färdig, det finns alltid nya spår – och ytterligare arkiv – att utforska. Samtidigt som de tekniska förutsättningarna ständigt förändras. Släktforskningsforskarna Henriette Roued och Ann-Sofie Klareld (2025, s. 250) skriver att gruppen ofta är “early adopters” av ny teknik som till exempel dna-testning. Det blir oerhört intressant att se vilka klokheter den artificiella intelligensen kan användas till inom fältet.
Och på tal om modern teknik: I sin artikel om kärnavfallsförvaringens utmaningar (!) berättar författaren Ola Wikander (2015, s. 109) om den feniciske kungen Eshmunazar II:s sarkofag. För 2 500 år sedan försågs den med en beskrivning av hemskheterna som skulle drabba den som flyttade eller öppnade stenkistan. Ändå forslades den till Paris på 1800-talet. Den uråldriga varningen betydde inget för dem.
Släktforskarna är av samma skrot och korn. Några feniciska förbannelser biter inte. De drar sig inte för att bända upp locket till arkivens begravda hemligheter. Tvärtom – det som ansågs skamligt och stigmatiserande för några generationer sedan kan dagens släktforskare istället finna intressant. Roued och Klareld (2025, s. 251) skriver att före 1970-talet handlade släktforskning ofta om sociala aspirationer. Numera inser de flesta släktforskare att de inte är av Vasabörd, eller släkt med Eshmunazar II. Men det spelar ingen roll, det är bilderna från det förflutna man söker. Dagens släktforskare lyfter gärna fram marginaliserade grupper. Tankar väcks om förfädernas liv; om könsroller, rasism och fattigdom.
Att hitta en dömd släkting kan ses som en fullträff – de fängslade är ofta väl förtecknade, kanske till och med fotograferade. Likaså om någon tagits in för mentalvård. Jag vet – en enda 1800-talsfamilj i mitt träd visade sig innehålla en fängelsekund, påföljande fattigdom, anstaltsintagning, barn
i fosterhem och förtida död. Om detta hade ingen i vår samtida familj någon aning. Nu hade vi plötsligt någon slags bild. Och ett foto.
4. TILL… DELIKATESSDISKEN?
När släktforskningen slog igenom på bred front var gensvaret från arkivväsendet svalt. Prestigen låg fortfarande i att assistera den akademiska forskningen, inte otåliga amatörhistoriker. Samtidigt som nyttan snart blev tydlig – arkivhandlingarna användes i större omfattning (Roued & Klareld, s. 249).
Idag, i Sverige, är bilden annorlunda. Släktforskarna har blivit arkivens stamkunder (Burell & Sjögren 2018, s. 351). På Arkivcentrum Syd i Lund finns en jourhavande släktforskare på plats tre förmiddagar i veckan. Arkiven har insett sitt uppdrag – Tegnhed (2018, s. 148) skriver att detta alltid varit dubbelt; dels förvaltning, dels förmedling av kulturarvet. Fast det tog tid; länge uppfattade arkiven inte sig själva som publika institutioner, “utan snarare en historiens väktare. Materialet skulle förvaras för framtiden. Men framtiden är nu.”
Samtidigt är nuet en brytningstid. Analogt eller digitalt, vad ska finnas var? Vem vill ha vad? Vad betyder det för arkiven? Redan 2010 förutspådde den danska arkivvetaren Bente Jensen arkivläsesalens förestående död (Jensen & Rösjö 2016, s. 58). Någon fullödig nationell besöksstatistik för de svenska arkiven existerar inte i Sverige – men trenden tycks vikande (Burell
& Sjögren 2018, s. 336). Dock visar statistiken i Riksarkivets senaste årsredovisning (2026, s. 26) att antalet fysiska besök i fjol steg med 7,5 procent, till strax över 23 000 (å andra sidan skriver Burell och Sjögren att siffran låg runt 75 000 åren 2014–17). Fjolårsstatistiken spretar dock vilt – antalet digitala besök droppade drastiskt, från 5,4 till 4,5 miljoner.
Även om Riksarkivet skriver att man under 2025 digitiserade otroliga 15,4 miljoner bilder, och även om andra offentliga och enskilda arkiv fotograferar av allt de kan, återstår en del arbete – det är bara en bråkdel av arkivhandlingarna som finns tillgängliga online. Förr eller senare måste fortfarande den ambitiöse släktforskaren bege sig till de analoga arkiven.
Mötet med arkivet kan te sig olika. Tegnhed listar åtgärder arkiven kan vidta för att förbättra besöksupplevelsen. Bra skyltning, tydlig information om tillgänglighet (eller brist på sådan), en informationsdisk som inte är för hög och intimiderande, tydlig handledningsinformation för förstagångsbesökaren och så vidare (2018, s. 156–157).
Artikeln Arkivbygningen og læsesalens rolle i den digital verden – Tre skandinaviske eksempler inspirerar vidare. På Gotland flyttade Landsarkivet i Visby ihop med Regionarkivet, i ljusa och ändamålsenliga lokaler. Institutionen ansträngde sig också för att förstå sina besökare. Av de intervjuade släktforskarna hade många digitala abonnemang, men de besökte ändå arkivet av olika anledningar. Inte minst spelade det sociala, och möjligheten att få hjälp av kunnig personal, in. Det konstaterades att arkivanvändarna rörde sig “mer eller mindre vant mellan olika världar och använder sig av både digitala och analoga tjänster” (Jensen, Forsmark & Larsson Östergren 2016, s. 63–69).
Ett annat case kommer från danska Ålborg. Där är dialogen mellan arkiv och användare av central betydelse. Inte bara vid ett specifikt tillfälle – som inför en ombyggnad – utan ständigt pågående. Här finns även andra intressanta lösningar, som en indelning av läsesalen i olika zoner där besökarna bemöttes med olika grader av assistans. I Ålborg utvecklades också stadsarkivets läsesal till ett ABM-rum, kompletterad med relevant lokalhistoriskt material från stadens bibliotek och museum (ibid., s. 69–72).
Digitalt exempel på något liknande finns i den svenska huvudstaden, med Stockholmskällan. Där finns material från arkiv, bibliotek och museer samlat på en sida (Burell & Sjögren 2018, s. 339).
Vi dröjer oss kvar i Stockholm. På 2010-talet satsade Stadsarkivet där på att öka besöksantalet och läste in sig på den gamle amerikanske arkivchefen Randall Jimersson. Han jämför arkivens olika uppdragsfaser med metaforiska rum: templet (vid urval), fängelset (förvarande) och restaurangen (tillgängliggörande). Några i personalen spann vidare på restaurangliknelsen och ville presentera arkivmaterialet för besökarna som en “delikatessdisk”. Men, insåg Stadsarkivet, andra – som stamkunderna – ville rota själva bland “råvarorna”. Allt faller inte alla i smaken. En ändring som uppskattades av många var emellertid förlängda öppettider. En typisk släktforskningsfrämjande åtgärd – kvällsöppet ger även de yrkesaktiva möjlighet att besöka arkiven (Jensen, Forsmark & Larsson Östergren 2016, s. 57–63).
5. KREATIVITET VS VERKLIGHET
Framtiden är nu, skrev ju Eva Tegnhed. I den framtida framtiden kan vi bara hoppas att arkiven vägleds av de goda, stora exemplen (och de små, lättfixade åtgärderna). Att de låter kreativiteten flöda. Speciellt när flera arkiv kan samsas om gemensamma resurser, som vid Arkivcentrum Syd. Går det inte att ha den jourhavande släktforskaren på plats ännu oftare – kan det vara någon anställd som också har den kompetensen? Skulle inte denna någon även kunna assistera i den digitala sfären, möta besökaren till exempel på institutionens hemsida eller på sociala medier? Exempel finns redan (Burell & Sjögren 2018, s. 338), men bör blir fler. Här anas en potentiell konkurrensfördel – och ett välkommet komplement – till de kommersiella släktforskningssajterna. Där finns å andra sidan möjligheten att utbyta tips (och släktingar) med andra amatörforskare.
En annan aspekt är förstås att släktforskaren kan behöva någon att diskutera sina fynd med. När locket till sarkofagen väl öppnats kan den inte återförslutas. Ann-Sofie Klareld visar i sin studie av radioprogrammet Familjehemligheten hur olika människor reagerar när dolda släkthistorier uppdagas. Då kan det anses ligga i arkivets kulturarvsuppdrag att finnas där som ett stöd, för att nyansera och förklara. Ibland finns det ytterligare “merinformation” än den specifikt efterfrågade handlingen, information som behövs för kontexten (Burell & Sjögren, s. 352). Eller så måste arkivet förklara varför vissa, yngre handlingar inte kan lämnas ut med hänvisning till sekretess. Det är också viktigt att alla som har rötterna utanför kyrkböckernas Sverige får hjälp att komma vidare i släktletandet, även om många länder är ytterst svårforskade (Steinwall 2020).
Framtidsidéerna blir lätt talrika.
Men så kommer oundvikligen den bistra verkligheten ikapp. Idag har Stockholms Stadsarkiv endast kvällsöppet en dag i veckan, och då “bara” till 19.00. Enligt Mats Burell och Carina Sjögrens sammanställning från 2018 (s. 337) är det endast två av de stora svenska arkiven som håller öppet några timmar enstaka lördagar. Ekonomin sätter antagligen käppar i hjulet.
I andra fall är det lagstiftningen. Kungliga biblioteket har en fantastisk resurs i sitt digitiserade arkiv med svenska dagstidningar – men de som är yngre än ett sekel gamla går bara att läsa på ett fåtal bibliotek (jag vet hur frustrerande detta kan vara, när du sitter på en tidningsredaktion och inte kan komma åt den tidningens inscannade artiklar). Här är det istället (tolkningen av) upphovsrätten som sätter stopp (ibid, s. 340).
6. ARKIVET–REDAKTIONEN
På det spåret – avslutningsvis, en absolut sista personlig reflektion. Mot slutet av sin text kommer Tegnhed (2018, s. 167) kort in på potentialen i att få föreningar och företag att skriva och marknadsföra sig med sin egen historia. Storytelling ur arkiven. Helt rätt tänkt, förutsatt att organisationen har ett tillräckligt arkiv.
Själv ser jag ytterligare en möjlig stor användargrupp: journalisterna. Tegnhed nämner visserligen författarna som arkivanvändare, men det finns fler som berättar. Om bara journalisterna görs uppmärksamma – och intresserar sig själva – tror jag de kunde trivas i arkiven. Både material till “torrare” myndighetsgranskningar (sådant görs förstås till viss del redan) och mustigare bakgrundsmaterial till, till exempel, personporträtt och djuplodande historier. Nu är mediebranschen som den är, präglad av neddragningar och effektivitetskrav. Att faktiskt få tid att lämna skrivbordet och redaktionen blir allt mer sällsynt. Därför ringer man på sin höjd någon arkivkunnig. Men för de lyckliga få, som likt vår gamla Inblick-redaktion har möjligheten, väntar där guldkorn som inte återfinns på Wikipedia eller Google. Lär av släktforskarna!
Arkiven skulle också tjäna på exponeringen. En möjlighet att bli aningen, aningen mer kända.
KÄLLOR
- Arkivcentrum Syd (2026). arkivcentrumsyd.se/
- Burell, Mats, Sjögren, Carina (2018). Information i verksamhet och arkiv. Regler och standarder med digitalt perspektiv. Föreningen för arkiv och informationsförvaltning.
- Grut, Sara (2016). Lärande genom arkiv. Tankar om arkivens outnyttjade potential. I: #arkividag: relevans, medvirkning, dialog. ABM-media AS.
- Hagström, Charlotte, Ketola, Anna (2018). Inledning. I: Hagström, Charlotte, Ketola, Anna (red). Enskilda arkiv. Studentlitteratur.
- Jensen, Bente, Forsmark Ann-Sofi, Larsson Östergren, Maria (2016). Arkivbygningen og læsesalens rolle i den digital verden. Tre skandinaviske eksempler. I: #arkividag: relevans, medvirkning, dialog. ABM-media AS.
- Jensen, Bente, Røsjø, Ellen (2016). Introduction: Archives and Outreach in the Nordic Countries. History, Status, and the Road Ahead. I: #arkividag: relevans, medvirkning, dialog. ABM-media AS.
- Jensen, Charlotte S.H. (2016). Arkivformidling i fremtiden. I: #arkividag: relevans, medvirkning, dialog. ABM-media AS.
- Klareld, Ann-Sofie (2025). Genealogical Epiphanies: Exploring How the Revelations of Family Secrets Affect Boundary Work Around Kinship and Family. I: Journal of Family History, 50 (3).
- Nguyen-Johansson, Per (2013). Rätt – men inte lätt. nguyenjohansson.com/ratt-men-inte-latt/. Hämtad 2 juni 2026.
- Roued, Henriette, Klareld, Ann-Sofie (2025). Multidisciplinary Research on Family Historians. Framing Current Challenges in Cultural Heritage. I: Russell, Isabel Galing, Layne-Worthey, Glen (red). The Routledge Companion to Libraries, Archives and the Digital Humanities. Routledge.
- Skånes arkivförbund (2009). Slutrapport: nationellt uppdrag inom arkivpedagogik.
- Steinwall, Åke (2020). Svårt att släktforska utanför Norden. I: Släkthistoria. slakthistoria.se/slaktforskning/svart-slaktforska-utanfor-norden Hämtad 2 juni 2026.
- Tegnhed, Eva (2018). Arkiv är till för att användas. I: Hagström, Charlotte, Ketola, Anna (red). Enskilda arkiv. Studentlitteratur.
- Wester, Torbjörn (2017). Han tar släktforskningen in i framtiden. I: Släkhistoria. slakthistoria.se/slaktforskning/niklas-hertzman-arkiv-digital Hämtad 2 juni 2026.
- Wikander, Ola (2015). Don’t Push This Button: Phoenician Sarcophagi, Atomic Priesthoods and Nuclear Waste. I: Rahm, Henrik (red). Vetenskapssocieteten i Lund. Årsbok 2015.
- Årsredovisning 2026 för Riksarkivet (2026). riksarkivet.se/files/2024/09/riksarkivet_arsredovsining_2025.pdf
- Åström Iko, Karin (2003). I allmänhetens tjänst? Arkivverket, tillgängliggörandet och brukarna. I: Arkiv, samhälle och forskning.
Uppgift på ABM-programmet, juni 2026.