Vietnam firar 40 år av fred. Alla firar inte.
Själv står jag på ett tak och tänker på en bok som borde skrivas.
I Väst brukar han bara bli “en soldat”. I Vietnam är han Bui Quang Than. Mannen som satte punkt för kriget.
Det var vid elvatiden på förmiddagen den 30 april 1975. Valborgsmässoafton. I Sverige tände vi eldar, här i Saigon släcktes en. Vietnam hade stått i brand så länge de flesta kunde minnas. Tänd av fransmän, japaner, fransmän igen och så ett inbördeskrig som hela världen lagt sig i. Som sägs ha förgjort tre miljoner vietnameser. Tre miljoner.
Men nu var allt nästan över. De sista kvarlämnade amerikanerna hade flytt Nam, paniklämnat söderns huvudstad Saigon med livrädda sympatisörer hängandes i hälarna. Den nordvietnamesiska armén var framme, stod vid porten till presidentpalatset. Stridsvagn T843 forcerade porten. Tankbefälhavare Bui Quang Than skuttade ut och rusade upp för den pampiga trappan, in i den 70-talsdekadenta mottagningshallen. Krigets tragik skulle sluta med lite ofrivillig komik.
För legenden berättar att den otålige Bui rusade rakt in i en glasvägg. För att undvika fler missöden valde han trapporna, det vore illa om kriget förlängdes för att han fastnat i hissen. Väl uppe på takterassen bytte en – antagligen aningen andfådd – Bui ut Syds gulröda fana mot Nords rödgula, på flaggstången som sträcker sig ut över den stora ovala gräsmattan framför presidentpalatset. Vietnamkriget – krigen! – var till slut över. Vietnamfreden hade börjat.
Samma tak. Samma flagga. Samma Saigon. Inget är det samma.
En eftermiddag 40 år, minus någon månad, senare. Vi står längst upp i Återföreningspalatset (presidentbostadens nya namn) mitt i Ho Chi Minh-staden (Saigons nya namn). Den röda flaggan med den gula stjärnan hänger slapp i den vindstilla eftermiddagsvärmen. Den är förstås omöjlig att nå. Svettiga turister har fullt upp med att handla dricka. Där nedanför, i ett skuggat hörn av framsidan, står några plastiga stridsvagnskopior. T843. T54. En AFP-artikel hävdar att det egentligen var den senare, inte 843:an, som var först genom grinden den 30 april 1975. Om Bui Quang Than nämns inget. Som vanligt i Vietnam vet du inte vad du ska tro.
Bakom den återuppresta grinden sträcker Le Duan sig ut i solen. En av centralaste Saigons (det nya namnet tog sådär) stora streetor. Före återföreningen hette avenyn Norodom, eftersom palatset kallades så. Nu minner dem om segrarnas generalsekreterare. Allt byter namn. Allt förblir.
Gatan sträcker sig bort under träden, mopedmyllrar mot nordost. Saigon är lummigt och betongbetonat, avslappnat och stolligt stressigt, familjärt och ändlöst opersonligt. Fågelburar och wifi. Partipropaganda och mobilreklam, på samma plansch. Historien biter sig kvar i några få hörn, men stadsbilden domineras av skyskraporna som sträcker sig mot den allt skitigare himlen. Utanför fransmännens operahus bygger japanerna tunnelbana, medan amerikanska kryssningsturister håller för öronen. På kvällen sjunger en kör på operatrappan. Kommunistpartiet fyller 85. Om någon vecka är det Tet – månnyåret, en högtid som i Väst förknippas med en offensiv men som här påminner om vår jul med sina familjeåterföreningar och sitt ätande. Om några månader är det 40-årskalas. Fyrverkerier. Som av en slump är det pressfrihetens dag veckan därpå. Vietnam är 175:a på listan.
Själv firar jag tio. Tio år sedan jag vinglade av en båt på den kambodjanska sidan gränsen och vandrade genom tullen till Vietnam. Jag fortsatte på annan båt nedför Mekong, med tre tatuerade göteborgare. Den första staden jag kom till var Chau Doc, där jag åt wokad ål till middag. Jag älskade det. Nu är jag tillbaka för femte gången, om några dagar ska jag gifta mig. Bli en Nguyen, ett namn som lär bäras av nästan hälften av alla vietnameser. När jag motvilligt återvänt till Sverige ska jag fortsätta läsa vietnamesiska. Obegripliga betoningar, specialtecken. Men samtidigt samma alfabet, ett arv från fransmännen. Allt blandas här. Inget blir det samma.
Jag står på taket och tänker – återigen – att jag vill skriva om det här. Berätta. I Väst var Vietnam länge bara ett krig. Men här finns ett land. 90 miljoner människor. 40 år av fred. Vi har lockat ett 20-tal förstagångsbesökare från Sverige till bröllopet, många andra gör som dem, hittar hit. Äter vietnamesiskt hemma. Vietnam är äntligen på väg att bli något mer även där. Jag vill förklara vad.
Jag vill berätta historien. Från forntidens dunkel till Valborg -75. Från 1 maj -75 till i dag, om omskolningslägren och om den stora omställningen, om freden och de nya krigen. Jag vill resa runt på de skumpiga vägarna i det här avlånga gröna landet och prata med de som minns, gamla och medelålders. Framförallt vill jag nog prata med de unga. I Saigon, i Hanoi, på landet. Berätta om utvecklingen och bristen på utveckling, om optimism och pessimism. Om kommunismen, kapitalismen och komplexiteten. Om taxichauffören som kör oss till flygplatsen, som jobbar extra efter en evig arbetsdags körande. Om diktaturen och censuren och korruptionen. Om de som protesterar mot orättvisorna, och om de som försvarar dem. Om de som jobbar hårt och ärligt och lyckas skapa ett liv, och om de som ändå misslyckas. Om den spirande medelklassen och om fattigdomen och om de snuskigt rika. Om glädjeämnen – maten, musiken, fotbollen – och sorger – sjukvården, miljön och så vidare. Om de som flydde, som skapade sig ett nytt liv i Sverige eller USA eller någon annanstans. Om de som kommer – fabriksägarna, hotellentreprenörerna, turisterna. Om de som jobbar för dem. Och om vad alla de – och ännu fler experter och forskare – tror om framtiden.
Jag vill lära mig. Lära ut. Jag vill också forcera grinden. Jag vill inte älta kriget. Jag vill berätta om Vietnamfreden. Jag vill skriva en bok om den.
Från den 29 april 2015.